Pridetal!

Hej på er och tack för att ni kommit för att lyssna. Filip Lopez Andersson heter jag, bor i Falun och har spenderat 20 år på den här jorden. Jag är uppväxt på landsbygden utanför Örebro, men de senaste fyra åren har Dalarna varit min hemvist. När jag fick inbjudan att tala här blev jag lite rörd. Att tala på Pridetema är en ära, och jag vill förvalta det genom att beröra. Visa min solidaritet. Visa mitt deltagande och engagemang i den mest kärleksfulla av rörelser. Inspirera er till det mod, den kraft och den lycka Prideflaggan betytt för mig.

Däremot vill jag börja med att förklara en viktig sak. För även om flaggan vajar stolt i vinden nu, så har valets efterskalv skapat en enorm tyngd i bröstet på mig. Inte nödvändigtvis för mandatfördelningen, utan för att människor röstat oss bak i tiden. På partier som kallar oss för avarter, ifrågasätter rätten att bli förälder och som menar att regnbågsflaggan bör förbjudas. De kallar Pride en ”destruktiv livsstil”, genus för flum, vägrar intervjuas av QX och menar att transpersoner bör steriliseras.

Detta ska inte toucha ett politiskt tal. Men tolka inledningen av det här talet som självförsvar, och helheten, som ett tal kring våra rättigheter. Vår framtid. Människor som inte värnar alla människor i en demokrati är inte kapabla att leda ett demokratiskt land.

Jag är både född i Colombia och homosexuell. Men det är i det här landet jag byggde mina värderingar, mina ögon på verkligheten och omvärlden. Det är det här landet jag adopterades till för att få chansen till en trygg framtid. Det är det här landet jag varit stolt över, och här jag i vuxen ålder kunnat använda min röst. Kritiserat idrottsrörelsen i kvällspressen, pratat könsnormer i radio och på scenen, här på Kulturhuset, filmat en musikvideo till tonerna av Tone Sekelius ”My Way.”

Min väg. Jag hittade den i det här landet och till slut lever jag nu som en lyckligare, mer äkta version av mig själv. Kropp och själ harmonierar igen. Tack vare våra föregångare, mina förebilder och människor som sett mig för den jag är. För så är det ju, mitt liv är inte ett val, det kan inte censureras eller åtgärdas. Och det finaste man som medmänniska kan göra är att se. Och förstå.

Jag var på plats på Stockholm Pride i somras. En av mina starkaste stunder under Prideparaden var insikten av att jag stod bland gelikar. Lyckliga människor, i frihet och med så mycket medmänsklighet som svärmade runt huvudstaden. Det kändes så orubbligt, ingenting var värt att dölja.

En och annan tår rann från min kind, för mina gelikar har precis som mig gråtit, våndats och skämts. Det är en parad full av kärlek, lycka och värme. Världens tryggaste plats! Men paraden är också präglad av så mycket svärta. Allt på grund av de erfarenheter dessa människor genomlevt. Båda i de innersta och yttersta av kretsar. Det är människor som fått utstå hets, hat, misshandel och som historiskt sett dött. Som hellre dör än att leva som nån annan än sig själv. Pride är för mig en hyllning till det modet, och en protest mot att det behövs.

Vi har kommit så långt, det är vi ett bevis på. Men vi behöver komma längre, den omgivning jag fostrats i, på landsbygden och inom idrotten har varit klaustrofobisk. Än idag förekommer trakasserier av homofobiskt inslag i min vardag. Trots att jag med gott hjärta bara lever mitt liv. Upprörande, eller hur? Då vill jag att du förstår att jag varje dag fortsätter att leva så, väljer att leva så. För det rör mig inte i ryggen längre. Jag kommer aldrig ge upp kampen för att ingen människa i det här landet ska behöva föraktas av sig själv eller någon annan.

Pride är en kärlekshandling, en bekräftelse på att vårt land är välmående. Som välkomnar dig vem du än är, var du än är i ditt liv och din process. Det här är livsviktigt att fler förstår. För den flaggan vajar inte av sig själv. Modet som krävs och krävts historiskt är djupt beundransvärt och direkt avgörande för vilken framtid vi går tillmötes. Jag hoppas att vi alla bidrar till att den vajar synligt i varma vindar för samtliga generationer framöver.

Till er som lyssnat idag vill jag säga tack. Solidaritet är den finaste av egenskaper. Lyssna till ditt hjärta. Dela era känslor, ta dem på allvar och gör den här helgen speciell. Det goda vinner. Jag vill verkligen tro det.

Tack!

My Way!

Hej och tack för återseendet. Så kul att se dig här, det var länge sen! Det har runnit en del vatten under broarna sen sist. Som jag saknat er, och saknat den här sortens terapi. Saknat att spegla mig i er. Det slår mig att det du läser idag blir slutet på ett känslofyllt kapitel i mitt liv. Ett definitivt avsked och en uppgörelse med mitt forna jag. Håll i er. ❤️

Första raderna i det sista kapitlet skrivs i samma stund som Tone Sekelius för första gången framför bidraget ”My Way” på bästa sändningstid i Melodifestivalen. Fullständigt oförberedd rinner känslorna över totalt för mig den lördagskvällen. Jag blev så innerligt berörd av henne, texten och styrkan. Historian som skrevs den kvällen. Jag kände igen mig så. Hennes budskap gick rakt in i själen, och texten gjorde tårarna ostoppbara. Den fick mig att för en stund känna, vara närvarande i kampen jag hållit hemlig, känslorna jag, liksom hon, brottats med. Jag insåg att det är dags att låta slutsidorna definiera framtiden. Att helhjärtat och stolt visa vem jag blivit.

Tone Sekelius under finalen!

Det är så sällan jag visat upp en rättvis bild av mig själv, ett autentiskt ”jag”. Så sällan jag låtit murarna av integritet falla i tidigare kapitel. Ni har fått följa mycket, nedslag i min karriär och personliga liv. Personligt, men aldrig innerligt. Skådespel på hög nivå utifrån sett, självutplåning på lika hög nivå inombords.

När jag våren 2020 valde att bekänna färg, hugga tag i en Prideflagga och veckla ut vingarna så rann tårarna av både sorg och lycka. Känslan av frihet var så sorgligt fin, det var först då jag insåg hur skräckslagen jag varit. Så länge. All skam, smärta och skuld jag bar på. Det är svårt att förstå för den som inte suttit i den sitsen, men jag insåg att om jag ska gå runt och må såhär kan jag lika gärna ge upp livsglädjen på en gång. Kanske var det ren självbevarelsedrift att komma ut. Och när jag väl tog steget var det så fint att möta mig själv, min egen sorg och lycka. Känna luft under vingarna. Nu var det min tur.

Så jag vågade. Och valde att äga min egen historia genom att lämna allt utom rimligt tvivel. Komma ut. Ta kampen för rättvisa, kritisera och dela erfarenheter på förstasidor och i nyhetssändningar.

En mental tegelsten i min egen mur, en soldat i mitt känslomässiga försvar, såhär i efterhand. Flaggar redan nu för den som tror att vi kommit till det idylliska avslutet på en halvljummen feelgood… sorry! För i samma stund jag kom ut så rycktes också mattan undan för mig. Mattan som rädslan och omgivningen sytt. När jag var klar, beslutsam och lycklig, då väntade ju reaktionerna. Och den här fasen är precis som för många andra queers, ingen solskenshistoria. Jag förstår inte än idag varför man ska behöva komma ut, kommer aldrig förstå eller önska någon den våndan och dödsångesten. De känslorna spelar fördomarna rakt i händerna, för ja, det var reella känslor, reell rädsla för att nära och kära, vänner och arbetsgivare skulle vända mig ryggen till. Nej, logik styrde inte mig, utan en rädsla så giftig att jag var beredd att låta mig självdö.

Istället för en revolution den sommaren så skapade reaktionerna svallvågor i mitt liv och satte mig ur spel. När jag mest av allt tänkt briljera på ett dansgolv och skråla med i en dålig schlager så satte ångesten klorna i bröstet på mig. Livskrisen var ett faktum, mattan av trygghet jag byggt var ett minne blott. Skalet jag frigjort mig från var borta… men nu då? Hur skapar man ett meningsfullt liv utan att ha känt det tidigare? Hur mår jag bra när jag ägnat mig så mycket åt tvångsmässigt lidande? Hur när jag genuina relationer när de jag tidigare valt att omge mig av fordrade något annat av mig? Friheten fick mig att inse att jag behöver fylla paletten med färgen som flagnat. Jag började gå i terapi. Något som än idag en av de största brytpunkterna i mitt liv, jag är så tacksam för det. Det kan ha räddat livet på mig.

Efter så mycket processande med vem jag vill vara, ses som och älskas som, så började det klarna. Jag tog mig över vattenytan och kroppen, ja hela mitt väsen insåg att det är dags att ro mig själv i land. Vintern 2021 räckte livet mig den avgörande pusselbiten. Jag hittade min biologiska mamma i Colombia. Plötsligt hade allt vänt och mitt liv satts på paus, det var så fundamentalt. Att komma i kontakt med mina rötter läkte mig, jag fick känna den djupa kärleken och tillhörigheten jag saknade. Jag är så tacksam att ha den kärleken och min biologiska mammas styrka inom mig. Det här är ett helt eget kapitel egentligen och historien kanske en helt egen bok… ❤️

På 1,5 år har jag lyckats skapa en trygghet inom mig. En trygghet jag själv i långa stunder valt bort. Bristvaran jag själv fick skapa mig. Självkänslan närde självförtroendet. I kombination med att människor såg mig för den jag är. Och att jag vågade visa just det. Så dåligt som jag mådde när allt skakade har jag inte gjort sen dess. Mycket tack vare mitt mod och två unika själar som givit mig det ljus jag saknat, när jag som mest behövt det. ✨

Helena- det var du som lärde mig att älska mig själv. Att livet var min scen- och att det ska vara roligt. Med dig är livet roligt! Tack för att du ser mig och för att jag fick spegla mig i dig. Din hand är den bästa att hålla. ❤️

Helenas omtanke fick mig att ringa upp nästa ledstjärna, min nuvarande terapeut Lena. Det som var tänkt att bli en hjälp med mental träning blev en hjärtevärmande och hjärtekrossande existentiell historia. Timmarna i det terapirummet har gjutit den grund jag står på. Och jag minns alla som så viktiga, så klargörande. En dimma som lättade, en röst som klarnade. Lena har under två år visat mig vad mod innebär. Väglett mig till känslor jag begravt. Öppnat dörrar jag låst och kastat bort nyckeln till. Framförallt har du Lena lärt mig att alltid, alltid, alltid, stå upp för den jag är. Jag kommer aldrig glömma hur svettig och nervös jag var första gångerna. Sanningen brändes. Två år senare har jag använt orden, känslorna och metoderna för att visa mig sann i en värld där det var långt från självklart. Och det gick. Visst är terapi en resa inom mig, men för mig är Lena lejoninnan jag gjort till min ledstjärna. ❤

”Lets enjoy us being different. Make us equal, legal and heard. Would you rather see us suffer, than open up your mind and stop being so ignorant”!

My Way- Tone Sekelius

Denna textrad griper tag lite extra i mig. Jag tror ni förstår varför nu. Låten, budskapet och min känsla skapade en vision. En vision som visade sig bli verklighet. En eftermiddag i början av sommaren stod jag på scen med en färdig koreografi, styling och idé. För att spela in min tolkning av ”My Way”- en musikvideo tillägnad Helena, Lena och mig. Vi som tillsammans formade min väg mot lyckan. Stunden på scen betyder så mycket för mig i det hänseendet. Det är ett ”håll käften”, ett tack, förlåt och en stor varm kram på samma gång.

Jag lade verkligen ner själ i att förverkliga visionen, iscensätta känslan. Ta tillvara på den lycka och det skimmer scenen ger mig. Att leva ett liv i frihet, våga visa sina sanna färger och bejaka sin personlighet är långt ifrån självklart. För mig var det inte det.

Att producera videon och ha skrivit det här blogginlägget har varit en känslomässig bergochdalbana. Ett nödvändigt farväl. Att jag älskar det här är det största beviset på att jag hittat vad livet innebär. Lycka. Frihet. Stolthet. Det vore en ära om ni ville läsa detta och se och videon med de ögonen, känna in texten och i framtiden våga visa världen vem du är. För min skull.

Tack Filip för att du vågade. Förlåt mig för all smärta. Titta mig djupt i ögonen och lägg din hand i min. Nu är det din tur. Time to rise!

Fotograf: Philip Ottosson

Still Young!

Happy Pride fina ni!

Den här snart anrika bloggen har bytt skepnad några gånger genom åren. Nu på senare år har den blivit mitt sätt att ventilera, sätta ord på och dela tankar, känslor och händelser, som med reflektion bakom känts viktiga. Och lagom till Prides antågande vill jag ta tillfället i akt att berätta om en viktig brytpunkt på olika sätt i mitt liv och jag hoppas innerligt det kan inspirera flera att frigöra sin potential och sina visioner. För det var inte förrän med eftertanke som jag förstod storheten i och kopplade ihop känslorna jag kände där och då. Drömmen som slog in. Tänk vilka under som kan ske när man vågar och vinner. När huvudet och hjärtat agerar i symbios. För det är något speciellt när nervositet utbyts mot leende, tårögda ögon. När anledningen till det bultande hjärtat bytt skepnad. Och nu snackar vi inte prestation och den typen av lättnad, vi pratar en slags frigörelse. Kärlek och värme när jag kastar mig ut och visar vem JAG är. Vad jag älskar. Vad jag brinner för. Äntligen!

När succén är ett faktum både i mina och andras ögon blir det sådär härligt svårt att ta in. Det här mitt försök att sammanfatta och förklara det som för mig blev flaggan i topp, där på studentdagen. Och den seger känslomässigt som det betydde. Från botten av mitt hjärta TACK till er som tog emot det så fint. Och till mig och lilla Filip, som äntligen vågade.

Still Young. Det heter bidraget. Charlotte Perrelli heter artisten. En fantastisk låt, mäktig med stor refräng och en viktig text. Den nådde in i själen på mig och har blivit lite av ett anthem till mitt liv. Charlotte har länge varit en förebild. Ni som har koll vet att hon, utöver en extraordinär arbetsmoral, är en väldigt fin person. Lika stor diva som hon är på scen, lika fin, trevlig och ödmjuk är hon när hon går av den. Och just det väcker något i mig. Kanske är det igenkänning? Kanske är det inspiration? Framför allt gör det henne till en stor och varm förebild. Så när hon framförde sitt bidrag i Melodifestivalen första gången rann lyckotårarna. Inte bara hennes überproffsiga framträdande berörde mig, utan också innebörden av texten. Där stod hon i stiletter, visade vart schlagerskåpet skulle stå. Och där satt jag i soffan och grät och sedermera skrek när hon tog sig till final.

Jag har alltid älskat show. Beundrat glittret, glamouren, tonartshöjningarna. Dansen, glädjen, friheten. En plats i rampljuset. När jag var liten stod jag med familj och grannar som publik och såg rampljuset framför mig, älskade att klä ut mig och har än idag kvar en låtsasmikrofon jag fick när jag var liten. Jag började också genomföra en del liknande grejer längre upp i åldern och fick mersmak varje gång, däremot sa det aldrig klick, jag har hållit det ifrån mig och valt att inte ta det fullt på allvar. Revy i åk 6, show i åk 9, sånghyllning på 18-årsfest, schlagernummer på tjejfest. Ni hör ju, den där lilla killen med mikrofonen är som gjord för det och HAR gjort det. Men så kom rösterna och jante. ”Äsch det är bara lite spontant”. Lite på skoj sådär…

Men så en natt i våras drömde jag en dröm. I drömmen var jag självaste Charlotte Perrelli, hade vunnit svenska uttagningen och skulle tävla i Eurovision. Jag hade ett team med mig, scenkläderna och makeup var fixat, nu satt jag och väntade i green room medans Israel, Litauen, Italien mfl uppträdde. Klockan tickade, snart skulle jag upp och representera mitt land, på den scenen. Men som det så ofta blir i drömmar så vaknade jag upp, lagom tills den där strålkastaren tändes. För den fantasilöse må det låta fånigt, men för mig var det ett uppvaknande- det HÄR var ett tecken.

Där och då bestämde jag mig, att den här gången skulle jag ta steget. Steget upp på scenen, scenen i mitt eget liv. jag satte ett löfte till mig själv, nu ska divan få ta plats. Sagt och gjort, noga genomtänkt köpte jag en liknande svart glittrig klänning à la La Perrelli. Tillsammans med silvriga klackar, ett gnistrande armband och svart nagellack utgjorde det min outfit. Jag tog hjälp av Fannie, en kollega och vän från UF-tiden som, tillsammans med sin kompis, agerade fotografer. Vi bokade tid och scen och så en söndag i maj var det dags. Så tacksam för det- Still Young skulle bli en musikvideo!

Målet var också att det hela skulle bli en hyllning till alla delaktiga under åren i Falun. För visst är vi evigt unga, i själen? Att få spela in, designa numret, videon, kläder och göra det professionellt, var en underbar process. Det skulle bli så nära hennes version som möjligt, och samtidigt ville jag göra låten min rättvisa. Visa hur mycket jag njöt! För oj oj oj… som jag njöt.

Veckorna gick och studentveckan var i full gång när Fannie skickar den klara versionen. Jag öppnar mejlet och trycker på play och efter tre minuters andakt ryser jag, en våg av stolthet sköljer genom mig. Jag gjorde det!! Vi gjorde det!! Och sååå bra det blev…

På studentmorgonens sittning tillsammans med klassen och lärare så var grundplanen att visa videon och hålla ett litet tal innan vi alla sprang ut. Mot friheten, i ungdomens tecken. Men trots all lycka så drog jag mig för det, det var ett stort steg och det var ju så enkelt att bara låta bli. Jante gjorde sig påmind och stoltheten och lyckan över verket var för en stund helt bortblåst och ersatt med tvivel. Sittningen fortlöpte och jag brottades med samma rädsla pockandes, den som fått sitta på min ena axel och bestämma, sätta hinder och gränser som inte finns. Just den insikten gjorde att jag till slut reste mig, löste tekniska attiraljer och vände mig till klassen. Alla har vi ju den inre divan, och det handlar inte om att gå in i roll, bara gå in i sig själv. Och nu hände det. Nu fick hon bestämma, precis som jag lovat mig själv. Visa vad jag älskar, visa vem jag vill vara och för mig själv, att drömmen kan slå in.

När slutposen satt fylldes lokalen av applåder, jubel och stående ovationer och några kom fram efteråt med komplimanger. Det var mäktigt och berörde rakt in i själen. Jag förstod knappt vad som hänt, att jag vågat och att alla stod upp, för något jag gjort. Det var sååå häftigt och där och då slöts cirkeln. Inte bara det faktum att vi 10 min senare tagit studenten, utan att jag fått göra det som mig själv och visa upp det jag tycker är som allra roligast. Lycka!!

Det här var grädden på en personlig resa för min del, ett minne för livet, en av de största upplevelserna i mitt liv och det finaste av allt- i linje med låtens budskap. Det är aldrig för sent att förverkliga drömmar.

För er som vill återuppleva detta, se hela klippet eller kolla för första gången. This one´s for you!

Glöm aldrig- We are Still Young!

/F

Jag kommer aldrig sluta brinna för mina kvinnor!

Hej igen! Er luststyrda och högst sporadiskt aktiva bloggare här igen, denna gång med en djupdykning. Idag tänkte jag bjuda er på en text jag skrivit i skolan, ett ämne som är viktigt för mig och som berör- mäns våld mot kvinnor. Texten är ett debattinlägg och eftersom mitt engagemang för jämställdhet och kvinnors rättigheter glöder mer än någonsin och den senaste tidens nyhetsflöde väcker en del känslor (minst sagt), så känns det aktuellt och fint att få dela med er.

Innan ni börjar läsa vill jag varmt rekommendera att du lyssnar på Katarina Wennstams ”Sommar i P1″ samt hennes egen podcast ”Wennstams vrede”. Det är historier och ord som alla skulle behöva höra.

Varsågoda!

“Pojkar som har ont gör andra ont”

I ett modernt samhälle, där jämställdhet satt ner klacken som en av de mest tongivande frågorna i media och bland folket, så har mansrollen revolutionerats, men den har stundtals svårt att hänga med. Jag valde att lyssna på avsnittet Manskrisen- incels och utanförskap, ur P3 dystopia, som berättar om mannens kris och utanförskap när kvinnorna inte är attraherade av dem eller ser dem som åtråvärda. Incel betyder ofrivilligt celibat och incelmännens konspirationsteori är att kvinnornas mål är att dominera världen, att de vill frysa ut och feminisera mannen. Jämställdheten har gått för långt. Det må låta befängt men skrapar man bara lite på ytan så hittar man sårade, kränkta pojkar, killar och män i en krisande mansroll. Som istället för att supporta kampen för kvinnors rättigheter, utövar ytterligare attacker och uttalanden som riskerar livet på kvinnor. Så vad är det som gör att mäns smärta senare blir kvinnors smärta? Är det verkligen manligheten och utanförskapet? 

Manlighetens definition väcker mycket igenkänning hos mig, i vem jag försökt vara, i min uppväxt och vad jag ser runt omkring mig dagligen. Manlighet definieras nämligen enklast vid makt. Makt över kvinnor. Makt över andra män. Det är dominans, att kunna försörja sin familj, klara sig själv, slå ner nån om det behövs, vara beskyddande, gärna högt upp i hierarkin och med lite muskler på det. Livet är som ett spel; ett TV-spel, en fotbollsmatch, ett bet, gambling eller ett krig. En man är stark, tålig och macho, kan hantera en kvinna och gärna ha nära till våld. Inte känslor, nej gud förbjude vilken tjejig tönt! Dessa studier och observationer som läggs fram i dokumentären berättar att män är mer svartvita och tänker i metaforen “vinna eller försvinna”. De män som hamnar i försvinna, till exempel de incelmän som P3 Dystopia skildrar, är en ren livsfara. När en man tappar sin manlighet, så finns ett bevisat samband med att bli fråntagen något. Sitt jobb, sin kvinna, sitt lag, sina pengar. Män hänger i större grad upp sina liv på status, prestation och någon form av insats. Skulle den bilden krackelera så blir man känslomässig och eftersom de här männen inte kan hantera känslor eller relationer så är aggressivitet närmsta tilltaget. Visst är det läskigt? Ja rent av dystopiskt…

Män och kvinnors instinkter har funnits sen savannens och istidens dagar, men idag behövs de inte. Idag uppstår mer sociala kön eftersom vi inte lever för överlevnad, dagens människa har en helt annan mening med livet. Nu är män och kvinnor lika kapabla att sköta jobb, familj, barn, idrott, skaffa mat, ja praktiskt taget allt lika bra. De sociala könen gör oss jämställda på det viset och då har man upptäckt att vissa män pga konkurrens vill gå tillbaks när rollerna var uppdelade. Kvinnor däremot stärker dagligen sina positioner, inom arbetsliv, rättigheter till sin egen kropp osv, men på andra sidan upplever sig dessa män hotade och inte lika manliga. Sekter som incels vill ha tillbaka kvinnan kuvad, för då är hon inte så jävla svår att tygla och få i säng. Låter jag extrem? Lyssna på dokumentären. Mansrollen och statistiken är ett faktum. Det är hög tid att vi från början lär våra pojkar vad jämställdhet faktiskt är. Lär dem sitt eget och kvinnors värde och roll i den här världen. Att kvinnor och män ska leva i symbios är en självklarhet och det är lika mycket en mans ansvar.

“Pojkar som har ont gör andra ont”. Låt de orden smälta in lite. Mäns oförmåga att hantera sina egna känslor, behov och signaler dödar. Dem själva och andra. Män toppar självmordsstatistiken klart, ja dominerar all form av våldsstatistik. 92 % av alla interner i svenska fängelser är män. Inte minst skadar de kvinnor, det är kvinnorna som får ut för mansegot som inte mår bra. Tänk dig själv allt kvinnovåld; misshandel i hemmet, våldtäkter, mord, sexuella trakasserier, härskartekniker, prostitution och psykisk misshandel, jag kan fortsätta för den som vill?  Det här drabbar kvinnor. Av män. Ja, det våldet drabbar män i stor utsträckning också, men det är då rakt inte en kvinna som utsätter dem, utan återigen en man. Kvinnor och oskyldiga är avlastningsplats för en mans känslor. För en mans brister och oförmågor. Mansrollen, denna så komplexa dal mellan manligt och kvinnligt. Herregud, får allt det jag sagt plats i ett kön tänker ni? Vet ni, det tänker jag med. Det räcker att vara man för att ibland dränkas av tankar om vem man är och vem man förväntas vara. Men jag tar inte ut det på andra. 

Jag värnar så om mina kvinnor, om min syster, min bästa kompis och om min mamma. För att de inte ska behöva hålla en nyckel mellan knogarna och vara rädda när de går själva i mörkret. Så att jag inte ska behöva säga att hon kan ringa mig på vägen, eller skicka ett sms när hon är hemma. Nej, alla män är inte våldsamma eller incels, men alla kvinnor är rädda. Ingen som är hundrädd får frågan varför de hatar alla hundar, även om alla inte biter. Jag vet att alla hundar inte bits, men hur ska jag se om det är en snäll hund? Likväl blir man ju osäker och i fortsättningen är man på sin vakt, med alla hundar man träffar. Inte ens en man som har stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor, men en tjej som brinner för jämställdhet får frågan om hon hatar män. Det är för innerlig tur att jämställdhet just handlar om båda könen, om allas välmående och rättigheter. Hade män förstått det från början hade det inte behövts utkristalliseras till en kvinnokamp, utan en kamp vi gör tillsammans. 

Jag är så stolt över att vara man, att delta i kampen för att göra kvinnors röster hörda, för vi behövs. Du och jag, för att vi som bröder ska sluta upp för att göra världen lika fin för alla kvinnor som den är för oss. Vi har ett viktigt ansvar som pojkar, killar, och män, och inte minst som människor. Mannen är så viktig för mänskligheten.

Kanske viktigare än någonsin.

Det här blev sen ett tal jag höll, och att få lägga så mycket känsla i en text är sällan man gör i skolans värld, men den här kommer jag minnas. Nu vill jag uppmana dig som läser att ta med dig orden och insikterna, gör skillnad. Runt ditt middagsbord, med ditt barn eller var som helst i livet. Kvinna som man.

Jag kommer aldrig sluta kämpa för mina kvinnor! För min syster, bästa kompis, mamma och framtida dotter.

Jag lovar att aldrig sluta brinna. Gör det du med!

/Filip

Det är över nu!

Det här inlägget vill jag tillägna till alla er som kämpar!

Eftersom den här bloggen startades för att följa min karriär och resa mot toppen så är det dags att berätta det vissa av er kanske vet, eller har anat. Min satsning på längdskidor är avslutad. Att jag tar upp det idag är för att just idag för 1 år sen gjorde jag min sista skidtävling. Iallafall som satsande. En epok i mitt liv är över och drömmen att bli proffs kommer dessvärre inte att slå in. Beslutet att fortsätta i våras prövades fort och när skolan började i augusti var gnistan bortblåst. Den har varit svag länge och när jag i våras tog mig tillbaks i gammal storform blev det extremt tydligt. Jag lyckades, jag tog mig tillbaka från överträning och utbrändhet, men exakt där så var jag nöjd. Jag orkade inte ett träningsår till, även om jag gjorde ett vagt försök när skolan startade. Kroppen hade redan stängt ner och det var med viss sorg men framförallt enorm lättnad jag kunde säga tack och adjö till allt som mitt liv kretsat kring i snart 10 år. Min passion, min vardag. Skidåkning och en elitsatsning är så mycket mer än bara att träna. Det är prioriteringar, noggrannhet och flit som ska genomsyra allt man gör, handling, sömn, vallning, material och totalbelastning. Uppoffringar och adrenalin om vartannat.

Den här tiden i mitt liv är jag så tacksam för och den har gett mig så viktiga pusselbitar. Men det är också en tid som mest präglats av utmattning och prestationsångest, sista åren begick jag mest våld på mig själv genom att hänga upp min existens och min bekräftelse på vad som hände på träning och tävling. Det är där den största sorgen sitter, hur oerhört snävt jag såg på mig själv och livet. Att viljan övergick i desperation. Famlande efter ett sammanhang, bekräftelse av mig själv och att vägra ge upp. Istället gav jag upp hur jag mådde, trotsade alla varningsklockor och på vägen tappat bort lekfullheten, gnistan och mig själv. Ingen kontakt med varken kropp eller känslor. Det är inte bara skidåkningen som påverkat det, men det är så talande i mitt fall hur lite jag kände efter inåt. Det här är mina val som lett till samtidigt som det hade kunnat gå annorlunda på många vis. Det slår mig ibland att jag så gärna velat stanna den versionen av Filip på stan och säga att ”vet du, skidåkningen är inte allt, se över vad som ger dig lycka och tänk på hur du mår.” Fint? Ja och det är sant! Om jag hade lyssnat? Knappast, och exakt där ringar vi in anledningen att jag valde att göra slut med mitt livs dittills största passion.

Sen jag tog beslutet tidigt i höstas så har jag inte ångrat det en sekund. Jag har haft svårt att träna för att jag är så lättad över att slippa prestera, slippa tider, pulszoner, vinklar i knäleden eller vallning. I´m over it! Så trött på att äta rätt, sova på rätt tider, till och med skolan. Det här låter kanske oroväckande, det är det inte. Jag måste lära mig att inte vara duktiga flickan som måste lämna in alla uppgifter i tid, jag kan äta glass som mellis och må så jävla bra ändå rent utsagt. Sorgligt med den insikten när man är 19 år men jag kan lova er att jag inte är den enda. Långt ifrån.

Självklart kan jag sakna känslan av bra form, alla fina morgnar i skidspåret och gemenskapen på tävlingar. Det jag vill säga er är att lägga av med skidorna var så skönt, så oerhört skönt, för att presteraren i mig slapp växa till ett monster. Ett elitidrottsliv passar inte alla, som ni märkt så älskade jag att träna, men jag har andra behov också. Den stereotypa mallen av en idrottare tröttnade jag på och att jag ens försökte gör mig lite ledsen. Så ni som läser detta och älskar idrotten, föräldrar som ungdomar. Lär dig själv att lyssna på kroppen och känn dig själv. Vad är kul, vad värderar du i livet? Och låt känslorna komma, låt det flöda, det är mänskligt.

Nu när jag slår på Vinterstudion eller läser om skidtävlingar så tänker jag varje gång att herregud vilken insats de här människorna lägger ner, hur orkar de? När jag ser duktiga åkare i min egen ålder, fd motståndare rentav, känns det verkligen bra, det är de som ska glänsa och jag är så nöjd över att bara sitta i TV-soffan med en kopp te och heja. Men känslorna innan jag bestämde mig att sluta har jag i efterhand jämfört med att göra slut. Det är inte lätt att ta svåra beslut, men det här var för min skull. För att jag ska kunna njuta av ett skidpass utan krav och kunna se tillbaka på karriären med någorlunda glada tankar. Det svider fortfarande att jag aldrig fick ut vad jag hade inom mig, eftersom senaste säsongerna kantats av olika typer av utmattning. Men tiden var inne att tacka den delen av mitt liv och se framåt, vad vill jag nu?

Det kommer ta tid att ställa om presteraren och göra den till min vän. Men att lägga av var inget misslyckande som jag då trodde. Jag mår bättre än någonsin och tackar verkligen mig själv för att 2020 blev året då jag började bli sann mot mig själv. 2021 har redan gett mig mitt livs finaste gåva, men det är en egen historia ni kanske får höra om en annan gång.

Ta väl hand om er!

Kram

Filip

Störst av allt är kärleken!

Hej på er!

Det var ett tag sen sist och den här gången är meddelandet kanske viktigare och djupare än någonsin. Som vissa kanske redan vet har jag gått ut som öppet gay. Så stort men ändå så självklart. För mig har det varit omvälvande och därför känns det viktigt att med egna ord förklara allt här. Det har under hela året varit pågående process, jag har hamnat i situationer där jag, helt ställd, blev varse att jag attraheras av killar. Det tog ett tag innan tankar som ”det är bara tillfälligt, nån tonårsgrej”, ”det går nog över” och ”hur kan jag känna såhär” lade sig. En dag var det som att polletten trillade ner och jag sa det högt, då med en kompis. Insikten att ja det är såhär det är och det tänker jag inte hymla om, den var så stor. Så mäktig.

Jag accepterade det och allt efterhand berättade jag för nära vänner och familj. Och sista juni valde jag att berätta på sociala medier med budskapet att störst av allt, ja det är ju kärleken.

Sen gick det fort. Efter en natt med skral sömn (lite mycket intryck i början haha) så insåg jag att jag kanske är den enda skidåkaren som är öppet gay. Tanken utvecklades till en tydlig idé och en vilja till förändring.

Jag hörde av mig till DT (Dalarnas Tidning) och gjorde en intervju med dem som kom ut samma dag som Pridefestivalen skulle ha hållits. Alltså känslan att se sig själv på förstasidan i DT när jag gick in på Ica, den var så absurd och samma vecka släpptes den även i Nerikes Allehanda. Kort därpå hör både Expressen och P3 Nyheter av sig och intervjuar mig över telefon. Det ena blir ett radioinslag i P3:s nyhetssändning. Det andra blir till ett reportage i Sportexpressen med kommentarer från såväl Charlotte Kalla som Frida Karlsson. Den dagen var det ännu konstigare att köpa tidningen.

Det hann gå nästan en vecka innan nästa förslag dök upp, denna gång från QX. En sån ära att just den tidningen hör av sig då målgruppen känns extra viktig. Utöver detta har det gått att läsa om i Göteborgsposten och i Dalademokraten. Jag är så nöjd med samtliga intervjuer, att frågan fått så stor spridning och den uppmärksamhet den förtjänar. Jag känner att budskapet varit tydligt och att få förtroendet har varit fantastiskt!

Apropå då dels mina artiklar och det faktum att mitt liv fått helt annan färg, så har det varit fantastiskt och ganska tufft. Mina känslor väckts till liv. En tidigare så avstängd och begränsad Filip har nu äntligen fått blomma. Kärlek är ju vår livskraft, elixiret i våra liv. Så varför gömma? Det är ju 2020, ett fritt land mm. Ändå var det lika tufft varje gång jag berättade för någon första gången. Varje gång på helspänn med pulsen i halsgropen i väntan på reaktionen. Det ska inte krävas mod att älska. Det ska inte krävas styrka och en insats att berätta att man kan bli kär. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vara så kall, feg och trångsynt att inte unna andra människor kärlek och det gör mig så upprörd att det är just på grund av såna värderingar och människor som jag och så så många andra känner eller har känt skam och förakt mot sig själva. Tack och lov har jag varit förskonad från det, det vill jag skicka med till dig som läser. Kärleken vinner alltid. Däremot lever vi fortfarande i fördomar, skepsis och okunskap gällande de här frågorna. Jag tänker inte ta i ämnet med tång, jag är inte rädd för att prata om något jag är stolt över. För mig har det varit viktigt att använda mitt liv och min talan till att göra skillnad. Det här är mitt sätt att förhoppningsvis göra världen lite bättre.

Som jag nämner i artikeln så är identiteten ju så starkt kopplat till prestation och välmående. För mig har det varit en låst personlighet. Har alltid dämpat den feminina och mjuka sidan, det som är jag. Försökt tuffa till mig eller försökt agera coolare än jag är. Klä mig som jag förväntas. Inte tänka så mycket. Mansrollen är inte enkel. Att vara feminin, snäll och känslig anses inte ”manligt”. Jag har gjort så mycket för att dölja mig själv men först nu insett att jag inte visat vem jag är, inte bjussat på mig själv. Det är svårt när man inte vet det själv och inte har kontakt med känslorna. Däremot är det ju samma Filip du kommer träffa och prata med framöver. Samma värderingar, samma person. Bara en ännu gladare, sannare och öppnare version. Idrotten ligger mig så varmt om hjärtat men vi måste klara av att involvera känslor och känsloliv i en elitkarriär. I hur man pratar och agerar.

Beslutet att medverka i artiklarna var inte lätt, just för att jag fick förbereda mig på eventuella kommentarer och pikar, kanske till och med hat. Det är inte alltid lätt att stå upp för sig själv, speciellt inte när man själv gjort tvärtom så länge. Att komma ut gav mig kontakten med kärleken, med känslor som legat begravda, det är en frihetskänsla och en kontakt med det sanna jaget.

Nu när jag fått landa så är jag så innerligt tacksam och glad att jag gjorde det. Lilla jag. Och tusen tack för alla fina ord, jag läser allt och blir lika glad varje gång. Kärleken är trots allt ett språk alla förstår. Något fantastiskt. En kraft starkare än alla andra.

Skål för livet!

/Filip

Det blir en fortsättning!

Hej!

Det är första maj idag, vilket innebär att ett nytt träningsår tar sin början. Därför ville jag bara titta in och berätta att jag nu bestämt mig. Efter vinterns paus från skidåkningen har jag nu tagit ett beslut. Det blir en fortsättning på skidkarriären!

Det har tagit mig mycket tid, tillförsikt och eftertanke att komma fram till. Jag har vridit och vänt på alla tänkbara stenar, tänkt igenom säsongen som varit. Vad gick fel? Hur hamnade jag där? Vad är det egentligen jag älskar så med skidåkningen? Vilka medel ska till för att jag ska vilja satsa igen? 

Det har varit svårt att förstå varför motivationen sviktar. Det är ingen underdrift att säga att senaste två vintrarna varit en form av livskris. Det är vanligt hos idrottare att man, under svackor, skador, rehab, eller när man avslutar karriären, famlar efter identitet. Många blir handfallna när man hamnar utanför sin trygga zon. Förra vintern var det precis så, men i år när jag valde att pausa, har det… bara varit skönt. Det var press som släppte och nästan en förvåning över hur bra jag kan må utan att träna, hur skönt det var att slippa äta och sova perfekt. Att bara få leva. 

Ändå har jag saknat skidåkaren. Personen som dedikerade sitt liv åt det, älskade varje träning och när alla rutiner bara klaffade. Jag behövde nog se andra sidan, tillåta mig att vara slappare och ”bara vara”, få ge mig tid att göra allt jag inte prioriterat. Sällan har jag hittat mig själv så som under de här perioderna, lärt mig hur jag funkar, tagit mig själv på större allvar och hanterat tankarna. 

När säsongen tog slut så började jag reflektera och tänka på framtiden. Ärligt så har ju motivationen inte funnits där under våren heller och första tanken var att lägga av. Ändå grodde tanken att jag inte var beredd att ge upp drömmen. Det var smärtsamt att skriva säsongsutvärderingen, alla känslor från vintern passerade revy och någonstans lovade jag mig själv att aldrig göra om det där jag höll på med. Självplågeriet, att tävla utan lust, hunger eller förutsättningar. Trycka ner mig själv ännu mer i skorna. Det som tändes i de tankarna var revanschlust, jag vill visa att jag kan ta mig tillbaks. Tillbaks till min högstanivå, tillbaks till glädje och en pigg stark kropp. Även om jag inte ger upp genom att sluta så vore ett avslut på karriären faktiskt att ge upp drömmen. Det var jag inte beredd att göra! 

Och när jag en natt drömde att jag gjorde mitt livs lopp, en sprint, här på Lugnet, hemmaplan, på JSM, så var beslutet uppenbart. Den euforin, adrenalinet, tårarna och kramen när jag mötte pappa, det vill jag uppleva i verkligheten. Visionen att få göra ett lopp på toppen av min förmåga, efter allt slit, alla tvivel och motgångar. Det triggar mig. Jag känner mig inte färdig riktigt och jag vill inte att det slutar i moll. Dessutom har jag en potential jag inte fått visa, en högstanivå jag inte varit i närheten av på tävling men som finns där. Jag vill veta hur det kan gå när jag lyckas och få känna den känslan. 

Den här gången har jag mer tillit till processen, det kommer ta tid att komma tillbaks. Det blir inte en dans på rosor men så länge mitt inre är med mig så kommer jag ha tålamodet. Det kommer ske rockader i mitt upplägg, de gångna säsongerna har inte varit optimala och bara genom att korrigera rätt så basic grejer tror jag att jag kan bli bättre än någonsin. Temat kommer vara hållbarhet, jag behöver hitta en väg som gör mig hel såväl mentalt som fysiskt. Föregående säsonger har varit antingen för mycket träningsbelastning eller för mycket privat belastning. Träningen kommer fokusera på glädje, att le och ha kul. Må bra inifrån och ut och göra det jag aldrig lyckades med. Den här gången ska jag inte ångra något. Jag ska gå in i säsongen som att det vore den sista, göra allt jag någonsin tror på och vill, nytt styrkeprogram är en del som är klar till exempel. Överlag är målet att träna på det jag är bra på och utveckla det jag är dålig på, utnyttja mina styrkor och hitta en hållbar väg. Bromsa när det behövs och pusha när jag behöver. 

Jag älskar känslan av att ta ut sig, pressa mig, utmana mig, göra slitgöra och aldrig ge upp. Men vägarna till målet har tagit för mycket kraft och inte jordats i mig. Den här gången ska jag försöka inte köra av den vägen, jag ska börja lyssna inåt, leva och njuta av livet som skidåkare och göra den här säsongen till den roligaste och bästa hittills. Cirkeln är inte sluten än!

”A winner is a dreamer who never gives up”

Eyes on the prize!

Foto: Obscura UF

Vad händer nu?

Hej alla där ute! Efter snart 3 månaders radioskugga här på bloggen tittar jag in igen. In för att förklara lite var jag står, rodda lite i tankarnas djungel och berätta om läget helt enkelt. För det har varit en utmanande vinter, och då syftar jag inte enbart på den uppenbara bristen på det vita guldet.

För två månader sen tog jag beslutet att pausa skidåkningen. Jag orkade inte mer. Orkade inte fler nederlag, fler käftsmällar, fler blytunga intervallpass, fler timmar i regn och skitiga spår. Fler sistaplatser. Formen från i somras var bortblåst, självförtroendet likaså. Men få saker har kunnat rubba mig tidigare, jag som kunnat träna utan dippar i motivationen eller famlande efter syfte. Plötsligt under hösten var det som att stressen tog över. Stress över att få ihop livet med alla upptåg jag ger mig in på. Den gjorde att kroppen inte ville mer, passen gick tyngre och tyngre trots att jag i somras radade upp personliga rekord och åkte tekniskt mer fulländat än någonsin. Jag hade rest mig ur förra vinterns tuffa överträning, vilat, vilat och sakta fått tillbaka min kropp igen. Lagom till det sa det stopp igen och benen var som betong, självförtroendet på noll och en utarbetad kropp som skrek efter återhämtning. Jag är lagd sån att jag kör tills jag stupar. I skidspåret och utanför. Alltid alltid med 110% insats och ibland med mitt eget välmående i andra hand och viljan i första. Den här gången hann jag rycka i nödbromsen i tid, för runt höstlovet var ryggont, halsbränna, huvudvärk, tappad matlust, sömnsvårigheter och förvirring, vardag. Dagarna kunde börja 6:30 och sluta 21:30 innan jag kom hem och kunde sjunka ner i soffan.

Men på höstlovet flög vi till Thailand och jag fick landa lite, stängde ner sociala medier, läste, åt, tränade knappt ingenting och bara var. Bara var i två veckor. Men några veckor senare var konceptet detsamma och passen jag väl gjorde avbröts allt som oftast tidigare, kroppen var för trött för att ha energi att träna. Samtidigt gick UF-företaget på räls och framgångarna där höll mig flytande. I början av december åkte vi på läger och jag kunde bara hålla fokus på skidåkningen. Kroppen började kännas piggare och samma helg närmade sig premiären. Säsongsinledningen på Idre Fjäll.

Jag gjorde mitt livs näst sämsta sprint, benen var sega och farten obefintlig. Distansloppet blev en kamp mot huvudet, 15 km i snöstorm och med samma tunga ben. Jag kämpade och slet mig i mål, så nöjd att ha klarat det iaf, för bryta ett lopp kommer jag aldrig att göra så länge ingen måste bära bort mig från spåret. Premiären resulterade i två sistaplatser och många frågetecken, varför protesterar kroppen? Och efter det var motivationen obefintlig, jag blev förkyld och över jul och när jag blev frisk runt nyår, när jag väl var ledig, fick jag ändå tvinga mig ut från passen. 2 timmar lugn träning var tråkigt efter 13 minuter liksom. Men där framme hägrade Scandic Cup i Falun och på hemmabanor, ganska precis ett år efter miserabla misslyckandet på Kopparskidan, som blev sista tävlingen ifjol, ville jag åka bra. Jag ville ändå ge det en chans. Men ju längre januari gick, desto mer insåg jag att det fanns inte där, gnistan och viljan fanns inte. Jag vill hellre ligga kvar i sängen än att gå upp och träna på morgnarna. Dricka en kopp varm choklad och kolla serier, vara med kompisar, vad som helst. Ramlade ur det mesta helt enkelt. Jag tränade trots det på, försökte verkligen samla fokus och få till en bra helg. Resultatet? Låt säga såhär: det har aldrig varit mer uppenbart att jag inte haft skidåkaren i mig. Åkningen var usel, fokuset överallt annars utom på stadion på startlinjen. Självförtroende i botten och rädsla att åka utför. Jag gav allt jag hade precis hela helgen, hela vägen in i mål och korsade mållinjen leendes. För där och då var jag glad ju fler lopp jag genomförde. Men innerst inne ville jag mest skrika. VARFÖR KAN DET ALDRIG ALDRIG ALDRIG GÅ MIN VÄG? Beslutet att pausa tog jag faktiskt ett par veckor innan, jag bestämde mig efter jullovet att det här var sista tävlingen på ett tag. Jag tyckte ju inte det var kul, ville inte träna, jag ville hitta mig själv igen och den person som jag brukar vara såväl privat som i skidspåren. Ville hitta en kropp som är pigg och mår bra. I samråd med mamma och pappa och mina tränare sträckte sig min plan inte längre än över den helgen. Och efter att varit lite deppig den helgen, men försökt hålla fokus och njuta (vilket jag också lyckades ibland) så kom känslorna några dagar efter. Jag gick från att försöka hålla den positiva imagen till att deppa ihop totalt och ifrågasätta hela personen Filip. Samtidigt som jag hade så svårt att svälja att jag skulle lägga skidorna på is, om än bara tillfälligt. Det kändes som jag gav upp, och ni som följt mig ett tag vet att jag hatar att ge upp. Som om jag gav upp drömmen fast jag i själva fallet gör vad jag mår bra av och vill, för att i framtiden hitta gnistan som behövs för att nå drömmar.

Och idag är det en Filip som tränar 3-4 gånger i veckan, i princip allt med skolan för det är i den dos jag vill just nu. Jag älskar skidor, men vissa saker har ett pris. Jag vet ännu inget om framtiden, men min inställning är en fortsättning. I dagsläget känns det relativt långt bort men samtidigt är jag äntligen glad och lättad. Pressen och tvivlet på skidåkaren Filip är borta. Nu är det träning i glädjens tecken som gäller, det var ett tag sen. Nuförtiden kan jag styra dagarna efter vad jag känner och vill, vad jag brinner för och är bra på. För kom ihåg, det är ju bara du som styr över ditt liv. Det är ditt liv och dina val.

Nu ska jag börja leva mitt!

Timeout!

Hej kära läsare!

Hej och välkomna till sista blogginlägget på ett tag. Det har, under den senaste tiden gått upp för mig att jag faktiskt inte mår riktigt bra. Det har varit på tok för mycket saker i mitt liv som gjort att jag under de senaste veckorna och månaderna fått fler och fler tydliga tecken på att det är dags att backa. Nu. Inte sen. Det är dags att jag slutar ignorera kroppens signaler, slutar prioritera bort min vilja och mitt välmående. Jag har haft tacksamheten att ha folk runt mig som nu sagt till på skarpen att jag måste sluta stressa. Men det har gått så pass långt att utmattningen stått och knackat mig på axeln. Förra vintern var jag där för att jag tränade slut på mig själv. Nu har det snarare varit så att jag inte haft ork eller energi att träna för att totalbelastningen av allt omkring kört mig allt närmre botten. Det finns ingen anledning att tycka synd om mig, nu mår jag bättre. Men tänk till hörrni, gärna innan ni trampat över totalt. Bloggen kommer hädanefter bli en av de saker jag prioriterar bort, tyvärr. Jag tycker det är väldigt kul men tar mycket energi och tid. Och för mitt eget livs skull är det dags att jag får ordning på mig själv och hur jag mår. Jag finns i podden och på mina sociala medier om ni vill se hur tävlingssäsongen går osv.

Som vanligt med blicken fäst framåt. Nu på nya berg att bestiga. 👊🏼

Ta hand om er så hörs vi på obestämd tid. ✌🏼

Thailand 2019!

Hej på er, hoppas allt är bra i höstrusket. Det har gått drygt 1,5 vecka sen jag kom hem från Thailand, och faktum är att sist jag såg solen var nog precis innan planet lyfte. Verkligen deppigt väder just nu! Men vad passar då bättre än en bild/reseblogg från vår två veckor långa semester i Thailand? Tänkte väl det… 😉

Älskar känslan och atmosfären på flygplatser. Lukterna, skyltarna, förväntningarna!

Precis utanför flygplatsen tidig tidig morgon i Krabi!

Första vyn över havet.

Pool utanför hotellrummet tackar jag inte nej till.

Sand och varmt vatten mellan tårna. Livet!

Första lunchen, såklart på Lanta Summer House- en favorit för oss genom åren!

Thailändsk pannkaka med kokos och chokladsås! 🤤

En stackare som låg uppspolad på stranden en kväll.

En av de godaste sakerna man kan dricka. ”Fresh orange juice”! 🍊🍊

Pad Thai alltså…

Fel
Den här filmen finns inte

Fel
Den här filmen finns inte

Jo solnedgångar fick vi också. Ingen dålig en heller!

Troligtvis en av de godaste Panaeng Curry jag ätit. Denna med räkor!

Semster=ätavadmanvillnärmanvill 😉

Mycket matbilder nu, men Green curry soup hörni!

Förmodligen varmaste dagen, 32 grader i skuggan… ☀️

Från en morgonjogg på stranden. Helt ok vy att träna till. 😎

Bok nummer 1 jag läste ut. Rekommenderar varmt om man gillar feelgood!

Bok 2, en samling berörande oerhört välskrivna och tankar. Skäringer slutar aldrig beröra!

Bok 3 och en av de bästa böckerna jag läst. En bok alla bör läsa, så mycket igenkänning och tankar.

Relax Bay. Bokstavligen!

Fel
Den här filmen finns inte

När det regnar så regnar det rejält… 😅☔️

Marknad!

Bläckfisk någon?

Sushin kostar alltså 1,75 kr styck.

Återförening med Mrs Long, en kvinna som haft hotellet vi bodde på 7 år.

På jakt efter glass. Med byxorna fulla av massageolja… 😂

img_3747

Där lämnade vi Koh Lanta för denna gång!

img_3754

Det här med oberäkneligt väder…

img_3759

Och anlände nu till vårt favoriställe Koh Jum. Så kul att vara tillbaka efter 4 år!

img_3758

img_3850

På promenad in till Koh Jum village!

img_3855

img_3860

Ananas! 🍍🍍

img_3869

Stora vägen genom ”city”…

img_3864

Efter 11 gånger reagerar man inte så ofta på naturen runt omkring längre, man blir som van med att det står kor och höns på vägarna och att det är djungel längs vägkanterna. Men det här trädet undgick oss inte.

img_3886

Lunch!

ebe8f91f-0608-452f-ba5d-8ec3dd42f187

Koh Jum-vår pärla med tomma stränder och lugn. 🥰

img_3797

img_3962

Pappas 50års-tårta. Specialbeställd för den kvällen!

img_6500

Rakt mot stormens öga!

img_6498

Det här drog alltså in precis innan vi skulle åka båt över till Phi-Phi öarna. 🤭

img_6501

img_6502

En riktig skräckupplevelse. Vågorna slog in i båten och regnet och blåsten gjorde det hela till ett minne av det mindre roliga slaget. Har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv!

img_3992

img_4005

Lite mer turistigt här…

img_6533

Vandring upp till Viewpoint! ⛰

img_4016

img_4042

En klassisk bild på Phi-Phi öarna

img_4062img_4037img_4098img_4101img_4108

img_4111

En av mina favoritbilder!

img_4124

Lite lugnare på vattnet ett dygn senare…

img_4131img_6631

Fel
Den här filmen finns inte

Blåsig sista promenad längs stranden!

Fel
Den här filmen finns inte

Sista kvällen, sista middagen och sista Chicken hot pan!

img_4242

För er som inte ser ligger det en hel fisk under. Suupergod och kul att bli bjuden på äkta thaimat. 🇹🇭

img_4271

Snacka om kontraster. Sista natten övernattade vi i Krabi, lite mer storstadskänsla kan man säga.

img_4296

Hotellet vi avslutade resan med!

img_4292

Sista middagen på resan. Ett gulligt thai-ställe längs vägen. 🤗

img_4290

Det där är alltså en frukt.

img_4302

Några sekunder innan vi sa adjö till Thailand för den här gången. Ett fantastiskt land som för elfte gången fortfarande är lika underbart.

img_4306

Fina vyer att distrahera sig med under en flygresa. 😅

img_4308

Inte lika glammig bild vid hemkomsten kanske. 🥴

Det var en fantastisk resa på många sätt, att bara få vila, äta gott och njuta av att inte behöva prestera. Det gjorde gott för mig. Och oj så många fler bilder och minnen jag har med mig från resan som inte visas här men som värmer i höstmörkret. Jag avslutar med några godbitar jag tog med systemkameran.img_4368img_4378img_4381f0e4f80e-5c81-4d62-a36a-234865a12c09img_4421img_4426

/Filip