Hej på er och tack för att ni kommit för att lyssna. Filip Lopez Andersson heter jag, bor i Falun och har spenderat 20 år på den här jorden. Jag är uppväxt på landsbygden utanför Örebro, men de senaste fyra åren har Dalarna varit min hemvist. När jag fick inbjudan att tala här blev jag lite rörd. Att tala på Pridetema är en ära, och jag vill förvalta det genom att beröra. Visa min solidaritet. Visa mitt deltagande och engagemang i den mest kärleksfulla av rörelser. Inspirera er till det mod, den kraft och den lycka Prideflaggan betytt för mig.

Däremot vill jag börja med att förklara en viktig sak. För även om flaggan vajar stolt i vinden nu, så har valets efterskalv skapat en enorm tyngd i bröstet på mig. Inte nödvändigtvis för mandatfördelningen, utan för att människor röstat oss bak i tiden. På partier som kallar oss för avarter, ifrågasätter rätten att bli förälder och som menar att regnbågsflaggan bör förbjudas. De kallar Pride en ”destruktiv livsstil”, genus för flum, vägrar intervjuas av QX och menar att transpersoner bör steriliseras.
Detta ska inte toucha ett politiskt tal. Men tolka inledningen av det här talet som självförsvar, och helheten, som ett tal kring våra rättigheter. Vår framtid. Människor som inte värnar alla människor i en demokrati är inte kapabla att leda ett demokratiskt land.
Jag är både född i Colombia och homosexuell. Men det är i det här landet jag byggde mina värderingar, mina ögon på verkligheten och omvärlden. Det är det här landet jag adopterades till för att få chansen till en trygg framtid. Det är det här landet jag varit stolt över, och här jag i vuxen ålder kunnat använda min röst. Kritiserat idrottsrörelsen i kvällspressen, pratat könsnormer i radio och på scenen, här på Kulturhuset, filmat en musikvideo till tonerna av Tone Sekelius ”My Way.”
Min väg. Jag hittade den i det här landet och till slut lever jag nu som en lyckligare, mer äkta version av mig själv. Kropp och själ harmonierar igen. Tack vare våra föregångare, mina förebilder och människor som sett mig för den jag är. För så är det ju, mitt liv är inte ett val, det kan inte censureras eller åtgärdas. Och det finaste man som medmänniska kan göra är att se. Och förstå.
Jag var på plats på Stockholm Pride i somras. En av mina starkaste stunder under Prideparaden var insikten av att jag stod bland gelikar. Lyckliga människor, i frihet och med så mycket medmänsklighet som svärmade runt huvudstaden. Det kändes så orubbligt, ingenting var värt att dölja.
En och annan tår rann från min kind, för mina gelikar har precis som mig gråtit, våndats och skämts. Det är en parad full av kärlek, lycka och värme. Världens tryggaste plats! Men paraden är också präglad av så mycket svärta. Allt på grund av de erfarenheter dessa människor genomlevt. Båda i de innersta och yttersta av kretsar. Det är människor som fått utstå hets, hat, misshandel och som historiskt sett dött. Som hellre dör än att leva som nån annan än sig själv. Pride är för mig en hyllning till det modet, och en protest mot att det behövs.
Vi har kommit så långt, det är vi ett bevis på. Men vi behöver komma längre, den omgivning jag fostrats i, på landsbygden och inom idrotten har varit klaustrofobisk. Än idag förekommer trakasserier av homofobiskt inslag i min vardag. Trots att jag med gott hjärta bara lever mitt liv. Upprörande, eller hur? Då vill jag att du förstår att jag varje dag fortsätter att leva så, väljer att leva så. För det rör mig inte i ryggen längre. Jag kommer aldrig ge upp kampen för att ingen människa i det här landet ska behöva föraktas av sig själv eller någon annan.
Pride är en kärlekshandling, en bekräftelse på att vårt land är välmående. Som välkomnar dig vem du än är, var du än är i ditt liv och din process. Det här är livsviktigt att fler förstår. För den flaggan vajar inte av sig själv. Modet som krävs och krävts historiskt är djupt beundransvärt och direkt avgörande för vilken framtid vi går tillmötes. Jag hoppas att vi alla bidrar till att den vajar synligt i varma vindar för samtliga generationer framöver.
Till er som lyssnat idag vill jag säga tack. Solidaritet är den finaste av egenskaper. Lyssna till ditt hjärta. Dela era känslor, ta dem på allvar och gör den här helgen speciell. Det goda vinner. Jag vill verkligen tro det.
Tack!
