Hej!

Det är torsdag idag och för första gången på hela vintern faktiskt så står jag över ett pass p.g.a att jag inte känner mig 100% träningsduglig. Tanken var ett fartpass skejt idag, istället blir det en vilodag för att bli fit for fight igen. Vilodagen idag har gett mig tid att fundera över saker och reflektera. En hel säsong har strax gått och målen jag tränat mot ett helt år är över. En sak återstår, den kanske största saken av alla. Skidgymnasium. Jag väntar fortfarande på besked och där chansen lever än om en plats i Torsby. Men det är ovisst, vart kommer jag tillbringa min gymnaisetid och var kommer min bas vara de närmsta åren? Det är ett spännande äventyr jag ger mig ut på. Det kommer innebära en flytt hemifrån, till ny skola, ny ort och nya träningskompisar. Ändå tvivlar jag inte. Jag vill bli skidåkare och satsa för att bli så duktig jag bara kan bli, för mig är det valet solklart. Men det är klart att jag med spänning väntar på ett besked. Hela vintern har jag fokuserat på att göra så bra resultat jag kunnat och verkligen gått in för att göra den bästa versionen av mig själv. Varje uppvärmning och varje gång starten gått har jag varit noggrann i förberedelserna och i genomförandet. Jag vill göra mitt bästa och göra så bra jag kan varje gång, Helt enkelt vara den bästa versionen av mig själv just den dagen.

Under intagningstesterna jag gjorde för två månader sen gjorde jag utifrån mig själv det bästa jag gjort i styrkeväg någonsin. Den där styrkan som jag bävat en del för under året och som jag jobbat med att förbättra. Under testerna gjorde jag 6 chins, på gymmet hade jag tidigare klarat som bäst 2. Dessutom persade jag i de andra momenten också och var så nöjd när jag satte mig i bilen igen och rullade hemåt igen. Jag var den allra bästa versionen av mig själv där och då, när det verkligen behövdes.

USM i Lycksele däremot blev en stor besvikelse. Jag hade redan i somras visualiserat under de sista sekunderna av intervallpassen hur jag var på upploppet på väg mot mål i mitt livs lopp. Hur jag spurtade mot en bra placering, hur jag frenetiskt stakar in de sista metrarna för att sen kunna sträcka näven i luften. När första distansen var över var det långt ifrån de tongångarna. Efter vallamiss och en kropp som var så långt ifrån toppform man nästan kommer så ville jag bara gråta. Där och då var jag så besviken, så mycket förberedelser, så mycket fokus. För det här? Tankarna rullade i huvudet. Kunde jag ha gjort något annorlunda, skulle jag ha tränat mer? Skulle jag ha tränat mindre, borde jag ha testat skidorna mer? Allt var turbulent, jag var som i obalans och tappade tron på mig själv. Dagen efter försökte jag ladda om och tagga till på nytt och sprinten gick lite bättre och stafetten var jag nöjd med. Jag fick avsluta bra och få lite revansch, men det var ju inte så jag ville att USM skulle bli. Långt ifrån.

Veckorna gick och jag la tankarna bakom mig och fokuserade fullt ut på Torsby och Folksam cup. Nötade detaljer och försökte framkalla en formtopp helt på egen hand. Det gick relativt bra och när andra tävlingsdagen avgjordes med en prolog kunde jag nöjt korsa mållinjen och känna att kroppen svarade! I skejtloppet och teamsprinten gick jag mer ren kämparglöd och vilja. För jag hade bestämt mig. Oavsett hur känslan är under loppet så skulle jag kämpa. Aldrig aldrig aldrig ge upp. Jag matade in i mig själv hur mycket jag älskar smärtan och var varje tävlingsdag beredd på att ge mig in i dimman. Det fanns inget att förlora och inget att tveka på. Och skulle det gå sämre skulle jag iallafall ha vetskapen om att jag tagit ut precis allt jag hade för dagen. Varit den bästa versionen av mig själv. Den inställningen är jag nöjd med och kanske var det den som gjorde att jag tog den där spurten, när benen bara ville vika sig så kollade jag inte bak. Jag hade fullt fokus på mållinjen och när jag korsade den var jag före de andra.

Rom byggdes inte på en dag säger man och att jag är nöjd med en 43:e och en 45:e plats kanske tycks lite konstigt. Och visst, mitt mål var minst Top 40 på någon distans under USM eller Folksam cup. Men resultatet från prologen är det bästa resultat jag någonsin gjort på en stor nationell tävling och jag har tagit ett steg till i utvecklingen. Jag har närmre upp till pallen än till 58:e platsen och det är så jag ser det. Som sagt, Rom byggdes inte på en dag och att kunna se att jag utvecklas och åker snabbare är roligt. Sen handlar det om succesiva steg, man får jobba med en bit i taget.

Testerna, USM och Folksam har varit de stora målen, men utöver det har en viktig pusselbit varit att tillåta mig att kul. Det är inte alltid blodigt allvar och även om det är det så är det viktigt att inte tänka för mycket och ständigt analysera. Det viktigaste med idrott och den största anledningen att jag håller på är att det är kul! Sen försöker jag njuta, de här tävlingarna man ser fram emot behöver inte bara vara fullt fokus varje liten sekund. Jag försöker också njuta av stunden och ta in den atmosfär som är. Det här 👇🏼 citatet ringar in just det. Njut av stunden, den kommer aldrig tillbaka!

”Every time you do something it’s for the last time. Even if you do it again, it will be different, and you will be different. This is the only time you will ever do this. Enjoy it.”

Jag är en positiv person på gott och ont, men inställningen kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig. Det är klart man kan ha dippar och efter distansen i Lycksele var inte mina tankar jättepositiva. Men där måste man kunna vända känslorna till tändvätska och klara av att ladda om. Det gjorde jag och nu i helgen lyckades jag istället. Det vänder fort och det gäller att hålla fanan fortsatt högt och ha kul!

Närmsta tiden väntar ett besked som kommer påverka rätt så mycket för mig. Men trots det är jag väldigt lugn och motiverad för att om en månad inleda en ny försäsong och nu först och främst få en fin avslutning på skidsäsongen. Än finns det mycket kvar och med den vintern som varit än så länge så kan man nog våga hoppas på några fina skareturer över myrar och intervallpass med uppkavlade ärmar.

Dagens avslut blir en bild tagen strax innan start i prologen i lördags eftermiddag. Då helt ovetandes om hur det skulle gå och istället väldigt nervös och spänd. Den känslan släppte helt när jag upptäckte farfar och farmor som stod alldeles vid starten och önskade mig lycka till! En av alla minnesvärda ögonblick den här säsongen.❤️

/Filip