100 år!

Hallå kära bloggvänner. Det är måndag, vecka 51 och dags att skriva av sig lite här igen. Det har varit några sega dagar med krasslig hals men nu har det vänt lite och halsen gör inte ont iallafall. Helgen blev en lugn historia, följde Vinterstudion, gick lite promenader, vallade skidor, åt pizza och ja chillade helt enkelt. Händer inte alltför ofta nuförtiden. Ser inte någon större anledning till att fördjupa mig i de här roligheterna i det här inlägget, istället bjuder jag er på en längre text idag i lite av den politiska andan, något som inte trätt fram riktigt på den här bloggen. Men vi ska snudda lite på ämnet och förhoppningsvis kan ni få er en liten tankeställare:

Jo för dagen till ära så är det idag 100 år sedan Sverige införde allmän rösträtt, för 100 år sedan idag röstade alltså riksdagen igenom att rösträtten också skulle inkludera kvinnor. Indirekt firar demokratin på dagen 100 år och det är ju i sig något att fira, för se hur långt vi kommit sen dess! Men. Inte något gott som inte har något ont med sig. Jag är rätt insatt i omvärlden, nyheterna och även lite politiska frågor. Och jag kan inte låta bli att rent utsagt bli arg och ledsen. Under valet i höstas valde jag aktivt att inte pumpa ut massa kommentarer osv, man överöstes tillräckligt som det var. Men nu, med lite distans till det hela, känner jag att vi måste reda ut lite saker. Det är otäckt att kolla på nyheterna, se utvecklingen i USA, Brasilien och andra länder där högerkrafter får fäste. Där man inte ser alla människor som lika mycket värda och raserar det människor dött för att bygga upp genom historien. Och sedan några år tillbaka så har det här nått Sverige. Det är helt plötsligt helt okej att en partiledare står i SVT och säger att anledningen till att nyanlända inte får jobb är att de ”inte är svenska”. Det är okej att nazister demonstrerar fritt på våra gator och det är okej att rösta på ett parti som inte tycker alla människor har lika mycket värde. Hur hamnade vi här? Det räcker ju att höra jargongen, den negativa inställningar till flyktingar, diskussionen om att MeToo ”gått för långt”, att miljöförstöringen är en bluff och att genuspedagogik i förskolan är ”flum”, bland annat. Låt mig bara klargöra hur det såg ut för 75 år sen. När tyska folket under andra världskriget hittade lyckan hos ett missnöjesparti och lät sig totalt förblindas av det hat som spreds i de åsikterna. Snacket då var hur den judiska rasen infekterade landet, hur man skulle rena rasen, hur kvinnor var till för att stå vid spisen och föda barn. Hur det slutade? Det missnöjespartiet framkallade den mörkaste fläcken i nutida historia, de genomförde ett regelrätt massmord och var anledningen till ett andra världskrig. Och i tider där demokratin nu tappar allt mer mark, egoismen växer och högerkrafter bara blir större och större är det ju inte annat än att man undrar. Var slutar det den här gången? 100 år har gått, vi har kommit så långt men har så ofantligt lång väg kvar. Vårt klimat står på ruinens brant, men i Brasilien fick man nyss en president som vill skövla regnskogen och skapa industrier istället. MeToo har revolutionerat synen på jämställdhet men i USA har man en president som håller våldtäktsmän om ryggen. Och här i Sverige röstar 18 % av alla röstberättigade på ett parti som slåss med järnrör och står för en politik som drar Sverige tillbaks i tiden. Ett parti utan hjärta, byggt på egoism. Vi håller på att tappa greppet om den demokrati och värld som funnits. Sverigedemokraternas framsteg känns bara som början på något mycket värre. För mig är de åsikterna SD har så långt ifrån svenskt man kommer. Jag som kommer från Colombia tar inte åt mig så hårt, men det är klart att man reagerar när de går ut med att de vill förbjuda dubbla medborgarskap…

Jag blir genuint uppgiven, varför kan vi inte bara fatta att alla är lika mycket värda, att miljöproblemen är på riktigt och att jämställdhet är något som gynnar alla? Jag har tagit diverse duster i kommentarsfält, för nu har jag tröttnat. Tröttnat på alla män som uttalar sig nedvärderande, tröttnat på jargongen och tröttnat på egoismen. Vi borde vara tacksamma i det här landet, vi har det oförskämt bra och det är tack vare att vi hjälpts åt och samarbetat som vi kommit hit. När det gäller lika villkor mellan män och kvinnor har vi en bit kvar och med miljöarbetet en ännu längre bit. Klimatfrågan är inte en slump längre, kollar man på nyheterna är det inte svårt att dra den slutsatsen. Men det är vi som lever här och nu som kan påverka. Det är dags att säga ifrån, dags att ställa sig upp och ryta och dags att ta ansvar. Oavsett om det handlar om snacket runt ett köksbord, i ett kommentarsfält eller på högsta politiska nivå. 100 år har gått. Låt det bli minst 100 till.

/Filip

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s