Nyp mig i armen!

Halloj! Hoppas allt är bra med er. Det är tisdag och jag tänkte ta er igenom det som hänt sen sist, med bl.a en reklamfilmsinspelning. Vi kör igång!

I fredags var det vanlig skoldag och framåt kvällen jobbade jag några timmar i thairestaurangen. Det var också Internationella Kvinnodagen, en viktig dag såklart och mitt flöde fylldes av många fina viktiga texter, vi har lång väg att vandra trots att man kan tycka att vi har det så bra.

I lördags spelade jag, Minna och Johannes in reklamfilm uppe på Lugnet tillsammans med en fotograf. Syftet är att reklamfilmen ska bli en promote-film för Hagströmska Gymnasiet med alla skolans idrotter medverkande. Vi tre representerade längdskidorna och fick under två timmar bli filmstjärnor. 😉  Vi höll till i lilla och stora Mördarbacken och filmade i kurvor, uppför Mördarbacken, i olika vinklar, med olika perspektiv och i olika formationer. Det var verkligen superkul, vi fick med mycket material och det blev ett bra träningspass!

Filmerna kunde man få skickat till sig, så ni kan få en liten teaser med klipp och annat inom kort. Från kl 17 jobbade jag igen innan jag avslutade kvällen med thaimat framför mello-finalen. Och visst var det rätt vinnare som vann, vilken låt!!

Söndag blev en lugn dag. Jag tog jag sovmorgon, kollade på damernas tremil och tog en promenad i det fina vädret.

Igår morse var jag, Hugo och Rebecka uppe på Lugnet och tog oss en tur i solskenet. Vi var lediga hela måndagen, vi hade utvecklingssamtalsdag och bortsett utvecklingssamtalet (som gick finemang) så hade vi en ledig dag. Och oj oj OJ vilken dag, strålande sol, blå himmel och spår av yppersta världsklass. En av de finare passen i min skidkarriär helt klart! Vi körde 10 km-spåret klassiskt i lugnt tempo. Kroppen kändes återigen pigg och nog fick man nästan ta o nypa sig i armen!!

Kolla in detta!! 

Sen kom mamma och pappa upp, vi hade utvecklingssamtal på skolan och sen gick vi ut och åt på Pitchers på kvällen. Mysigt!

Idag har jag gått i skolan med bl.a matteprov och sen kom mamma o pappa och vi åt innan de åkte hem. Kul att ha dem här en snabbvisit. I övrigt har jag tvättat upp lite kläder och i morse körde jag första styrkepasset på ett tag. Var med på skolträningen efter dialog med tränarna. Där körde vi stabstyrka med liten touch där vi körde stationer med kettlebells och pilatesboll. Tufft pass, märks att styrkan inte alls finns där som förr. Lär ha jordens träningsvärk imorgon kan jag lova…

Uppstarten med träningen har gått bra, så kul att få träna och att kroppen är pigg igen. Men tillsammans med tränarna har jag kommit fram till att jag inte åker Scandic Cup-finalen i Kalix. Jag kommer satsa på att avsluta säsongen här i Falun på Lilla Skidspelen eller i Orsa på Grönklittsjakten. Men som tur är och som bilderna avslöjar, fick jag ju träna under den bästa delen av säsongen- nämligen vårvintern. Att få känna solen värma, åka i solbrillor och på skaren så småningom, är näst intill oslagbart. Men nu väntar två vilodagar att få ta igen sig på. Hörs igen i slutet av veckan!

/Filip

Tillbaka på skidor!!

Hej igen! Det är torsdag den 7 mars, sportlovet är slut och det är dags för en liten catch-up här igen. Men innan något annat händer måste jag bara tacka för responsen på förra inlägget. Det var längesen jag hade så många läsare och utöver det fick jag så fina kommentarer, det värmer ska ni veta!

Nu till dagens inlägg. För tro det eller ej klarat av samtliga (!) undersökningar på det här lovet. I torsdags var jag ju inne i Örebro för undersökning av polyperna som visade sig inte vara polyper. Jag är svullen men har alltså inga polyper och nästa steg blev därför att undersöka bihålorna. Bra att veta och skönt att det utreds ordentligt. Och i tisdags slog vi två flugor i en smäll och fick först en snabbtid på röntgen av just bihålorna direkt på morgonen kvart över åtta, vilket gick kanon, får svar inom 10 dagar. Sen på eftermiddagen kl tre var vi inne och de gjorde ultraljud på hjärtat och tog blodtryck, syresättning mm. Och tack och lov såg allting bra ut, hjärtat mår finemang och jag får börja träna igen. TRÄNA. Igen. Jag tackar de övre makterna att inget hittades, att inget är fel och att allt är fungerande. Det innebär att jag med all säkerhet är övertränad, eller var åtminstone. Men oj vilken lättnad att kunna utesluta hjärtproblem, infektioner etc. Och nu får jag alltså äntligen smyga igång med träningen efter drygt en månad borta. Kan ni tänka er den känslan?! 🙌🏼

Vad har hänt sen sist då, jo här får ni avslutningen (på det aningen förlängda sportlovet) i sin helhet:

Torsdag: Efter undersökningen av näsan åkte mamma och jag ut till Marieberg och gick i affärer och tog en lunchdejt på Ikea.
Sen skyndade vi oss hem och bänkade oss framför damernas VM-stafett. Och sicken rysare det blev som tillslut resulterade i ett svenskt guld. Vilken insats av de svenska tjejerna, jag blev också extra glad för Charlotte Kallas skull som trots ett tungt VM går in och gör en stafettsträcka bara hon kan göra och bäddar för första stafettguldet på damsidan i svensk skidhistoria. Rysningar!

Fredag: Träffade Ronja och Anja i Örebro, vi gick på stan och tog en fika på Hälls. Så kul att ses, sker inte alltför ofta tyvärr och kan man inte träna tillsammans får man ju fika tillsammans!

Ja, jag bara äter och äter. 😉

Lördag: Inget anmärkningsvärt. Gick en promenad, kollade på damernas tremil och sen var vi och fikade hos farmor och farfar på eftermiddagen.

Söndag: Lat dag i soffan med Vasaloppsfrukost, Vasaloppet och så herrarnas femmil. Efter att ha fått körkortstillstånd tidigare i veckan övningskörde jag också för första gången, hör och häpna! Gick faktiskt riktigt bra, blir skoj men lite läskigt och börja träna till körkortet framöver. På kvällen kom mormor och morfar förbi och åt middag med oss.

Måndag: Lugn dag, tog sovmorgon och gick en promenad, packade och pluggade lite juridik. Satt också och läste nyheterna och fastande över en en grej angående just Vasaloppet. För som ni kanske märkte så fick man aldrig se vilka damer som kom på pallen mer än segraren. SVT valde att klippa bort det, vilket jag kan tycka är mycket märkligt. Högst tveksamt om man hade agerat likadant om det gällde herrloppet? Läsvärd artikel!

https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/p6oAq6/ilskan-mot-svt-efter-vasaloppet

Tisdag: Ja efter dubbla läkarundersökningar tog jag i tisdags kväll tåget tillbaks till Falun. Det har varit ett roligt lov där jag laddat upp batterierna litegrann. Men det har varit skönt att komma tillbaks till skolan, har saknat det!

Onsdag: Veckans första skoldag som avslutades med att jag tog en fika med Tilde och Hilma på stan.04D241C3-F15B-46BF-9FE7-471B374D980B05D5C87A-C0AC-49CB-9CF1-5AD096CF8DBD Sen gick jag hem, svidade om, tog en promenad upp till Lugnet och vallade av skejtskidorna. För efter en dryg månad av vila så stod jag äntligen på skidor igen igår. Det blev 30 min A1 skejt i kanonförhållanden uppe på Lugnet, finns flera mil kanonfina spår fortfarande och jag åkte elljusspåret och en sväng inne på stadion. Men det märks att jag inte stått på skidor, de kändes sådär långa som de gör första gången när första snön fallit. Känslan var bra, kul att vara igång och förhoppningsvis är det här starten på en eventuell comeback.

FC91C2DD-B42F-41E3-A085-C0872AB678F90F0799DF-8EE9-433C-80B6-496D6D7680C5

Den 👆🏼känslan att efter över en månad komma tillbaks att få träna!

Torsdag: Idag var en vanlig skoldag, vi hade juridik-prov och nu efter skolan har jag tagit det lugnt, knåpat ihop det här inlägget, gjort mig lite mat och lagt in 10 min rörlighet för att mjuka upp efter gårdagen.

Planerna för imorgon och helgen är att jobba imorgon kväll och på lördag kväll plus att vi är några stycken som ska representera längskidorna i en reklamfilm för Hagströmska Gymnasiet uppe på Lugnet på lördag, med skidor på. Så tanken är att kombinera ett träningspass med reklamfilmen. Blir kul det, och vem vet, kanske får ni lite bilder från det i nästa inlägg!? 📸

Men tills dess då så får ni ha det så gött, hörs och syns! ⭐️😁

/Filip

Efter regn kommer…

Stina Nilsson sa det så bra.

9CA12F33-81F1-4F90-A8A6-881A001EBC95

”Det sägs att efter regnet kommer solen fram igen”. Så bra sagt. Och signifikativt för mig i var jag står i min skidåkning. Jag driver en blogg med syfte att ta er med bakom kulisserna i en skidåkarvardag. I min satsning mot världstoppen. Visa allt kul man får vara med om, men också den råa verkligheten. Och efter den här vintern och allt som varit på sistone vill jag vara på det klara med er läsare. Klar med vad jag brottats med. Hur den här säsongen faktiskt varit och vilka tvivel och tankar som snurrat i mitt huvud.

Jag har aldrig varit starkare än jag var i höstas. Hela våren, sommaren och hösten gick som en dans och i den fina form jag var i in i den här säsongen har jag aldrig varit förut. Fysiskt, mentalt, styrkemässigt. Testerna gick så bra, stakningen satt bättre och bättre, jag lyfte tyngre vikter för varje pass och var helt enkelt starkare än någonsin tidigare. Jag såg en säsong framför mig, en säsong där jag kände det lossna för mig.

Jag är ingen resultatfixerad person, ingen dålig förlorare, ingen som viker ner mig för minsta motgång. Jag gör alltid mitt yttersta, är en kontrollmänniska på gränsen till pedant och det är just det som är min absoluta styrka i skidåkningen och livet i allmänhet, men också min största svaghet. Ibland blir det för mycket av det goda. Ibland känner jag inte när man bör dra i handbromsen, ignorerar kroppens sätt att säga nej och i min målmedvetenhet satsar jag allt i tron och viljan att utvecklas. Att alltid gå helhjärtat in i vad jag gör. Det har tagit tid att acceptera läget. Ingen träning. Tänk er det beskedet för en som lever och andas skidåkning. Jag kan inte ens gå in på Instagram utan att mötas av träning i någon mån. Men från första tävlingen har ingenting fungerat. Kroppen har sagt nej, tävlingarna gått skit rent utsagt. Benen har varit som stockar efter första backen ut från start. Nederlag. Helg efter helg. Men hoppet har funnits kvar. Det är bara dålig form, med rätt träning kan jag vända det här, så gick tankegångarna. ”Säsongen hade ju bara börjat.” Jag är sån i tankarna, ständigt positiv och gränsfall på naiv och orealistisk. Det är bara lite dålig form, lite dåliga skidor och för varje nederlag reste jag mig och försökte glömma, det var inte det bästa jag:et som hade kört. Men tävlingarna gick och i Åsarna och Falun gick det pinsamt dåligt. Jag stod still i jämförelse med under försäsongen, kändes som jag höll uppvärmningsfart hela loppet. De tankar jag åkte med under loppen var mörka och i mål var jag bara helt tom. Jag grät inte, blev inte arg, skrek inte. Skrattade lite bort det och målade upp en fasad av att allt var normalt. Men när jag sprang på uppvärmningen inför loppet var allt osäkert, jag tvivlade på skidorna, på uppvärmningen, mina förberedelser, ALLT. Det kunde ploppa upp intervallpass från i somras jag skulle gjort annorlunda och så fort jag försökte tänka på allt bra kom tvivlet igen. Tvivel. På mig själv. Och så höll det på. I Falun kom jag sopsist, valde helt fel skidpar, slet genom hela loppet och korsade mållinjen 18 minuter efter segraren. Hela fältet hade passerat mig trots att jag startade först. Vissa hade till och med hunnit varva mig på 2,5 km-slinga. Fortfarande inga tårar, bara besvikelse och frågor i huvudet. Men i efterhand förstår jag inte hur jag kunde hålla alla de känslorna, tårarna och all ilska inom mig. Bara svälja allt som om inget hänt. Automatiskt hade jag redan försökt glömma och tänkt att det kommer fler tävlingar, att det var skidornas fel, att banan var tuff och så vidare. Jag blundade för mig själv, för verkligheten. Det som i efterhand blev så uppenbart. Där och då borde jag insett att jag nått vägs ände. Där och då låg tankarna tunga som regnmoln över mig. Tvivel. Ilska. Frustration.

Även om jag inte tydligt uttryckt det har jag tanken att bryta slagit mig i 3 av 7 lopp i år. 3 lopp har jag övervägt att avbryta loppet, ta av mig skidorna och låta det stå DNF efter mitt namn i resultatlistan. Did not finish. Men fighter som jag är har jag slitit mig igenom loppen, vägrat bryta. Jag vill inte det, det känns fel och oavsett vill jag alltid göra mitt bästa. Har man en dålig dag är det så, men ge upp? Nej inte jag! Såhär i backspegeln borde jag ha brutit i Falun åtminstone. Det gjorde ju bara överträningen värre och körde mitt självförtroende ännu mer ner i källaren. Men tävlingsdjävulen och jag som person stretade emot.

Efterföljande vecka kom konsekvenserna i form av en strejkande orkeslös kropp. Jag kunde inte ens gå runt banorna på skidor utan att pulsen skenade upp i 160-170. Och där någonstans förstod jag att det var något fel i kroppen. Jag blev nästan lite rädd, vad berodde allt det konstiga på? Efter veckor med lugn träning, bara 3-4 timmar och enbart lugn åkning så kom jag liksom ingenstans. Och under ett styrkepass fick jag någon form av hjärtklappning och diffus känsla. Otäckt. Återigen frågor i huvudet, vad är det här? Är karriären över? Efter samråd med läkare fick jag träningsförbud tills dess att allt var undersökt. I och med att jag med största sannolikhet också är övertränad var det nog bra. Jag kanske behövde en timeout, få göra något annat. Stressa ner även om det är 100 gånger svårare än att stressa upp. Jag blir ofta ännu mer stressad av att inte göra någonting och de första veckorna var jag oerhört rastlös, det liksom kliade i kroppen och jag kände mig överflödig. Jag fyllde liksom ingen funktion. Under den här tiden har jag också fått stå ut med att se kroppen ändras. Musklerna har försvunnit, jag har gått upp lite i vikt, jag har inte alls samma matlust, sovit sämre och andra saker som i sig bygger ännu mer stress. Att se det man byggt upp tyna bort.

Men på sistone har jag lite landat. Hittat annat att göra och trots att jag inte tränat har jag varit med på samlingarna och hjälpt till om det gått. Det har gett mig energi att få träffa alla, att ta del av information och bara umgås lite. På fritiden har jag hittat på grejer med kompisar, jobbat och varit nog upptagen ändå. Jag har gjort annat kul och landat i att träningen just nu inte är prioritet utan jag har fått tänka på annat och bara vara en ”vanlig” person. Det är ju såklart inget man vill mitt under en tävlingssäsong man tränat för ett helt år. Men man lär sig saker av allt, jag har nu fått med mig en skopa rutin och läropengar att ta med mig i framtiden.

Under det här mästerskapet var Stina Nilsson en sann inspiration. Hennes noggrannhet tog henne tillbaka och upp på pallen i ett världsmästerskap. Det är klart det ger motivation och tändvätska. Jag ska ta mig tillbaka starkare. Inga tvivel kvarstår! Och just citatet ”Det sägs att efter regnet kommer solen fram igen” får bli symbolen för den här vintern.

Det är ett personligt inlägg det här, men här har ni en förklaring till min säsong och en bild av hur jag mått och vilka tankar som snurrat. Nu är ”comebacken” nära, endast en läkarundersökning kvarstår ju och går allt bra så kan jag vara igång och känna lite på träningen redan nästa vecka. Det känns som jag iallafall kan få ett fint avslut på den här tunga men lärorika säsongen.

999F8E5E-3447-49E3-B95C-E84D8AD6DFB6.jpeg
Med blicken framåt!

/Filip