Hej igen! Dagens inlägg blir en liten återblick, sammanfattning, recap (kalla det vad ni vill) från första året i Falun. Ett år med höga toppar och djupa dalar. Häng med!

Ja den 20/8 förra året gick alltså flyttlasset till residensstaden i Dalarna, Falun! Skidgymnasie hägrade och där var allt nytt. Klasskompisar, tränare, skola, boende, träningsgrupp, ja till och med staden. Jag hade ändå en go känsla i magen, jag var redo och ville ha något nytt. Lämna Fjugesta och få följa mina drömmar och ambitioner. Men nog var man lite pirrig och full i tankar. Men för att vara rätt så tankspridd och vilja tänka och ha kontroll, så var jag lugn, litade på mig själv och var trygg i mitt val. Det var det här jag ville!

Första tiden handlade det mycket om introduktion, lära sig träningsrundorna, lära känna alla och ja; skolas in i skola och träning och livet hemifrån. Just att ta hand om mig själv och bo hemifrån är jag van med. Är snarare mer bekväm med att få handla själv, tvätta osv och trivs i mitt eget sällskap, så det var aldrig ett orosmoment. Första tiden handlade med andra ord mycket om nya intryck!

Första lägret för oss längdåkare var på Idre Fjäll i samband med höstlovet.

Nästa gång det bar av till Idre var det för att göra tävlingspremiär och åka på snöläger med Hagströmska. Ett roligt läger med mycket skidåkning som sen mynnade ut i tävlingshelg, jag bytte boende till klubbens och laddade för sprint och 10 km fristil. I backspegeln blev den veckan starten på överträningen och den struliga vintern. Naturligtvis byggde jag på överträningen över tid men det var i efterhand här det började säga stopp. Bägaren som rann över.

 

 

 

 

Och tävlingssäsongen blev ett misslyckande. Kroppen var aldrig med på banan, det fanns ingen energi och tålde inte mjölksyra över huvud taget. Men min ständiga envishet gjorde att jag ville tävla hela tiden, gav aldrig upp och såg comebacken närmre än den över huvud taget var. Det slutade med läkarundersökningar och träningsförbud i drygt 1 månad. En av de starkaste minnena var EKG-testet jag gjorde på cykel, ett maxtest som slutade med att jag vinglade därifrån helt yr i huvudet av typ 5 min ansträngning. Jag minns också hur jag gick promenader till träningarna bara från lägenheten upp till Lugnet och hade 140-150 i puls. Av att ta en promenad. I backspegeln inser jag hur slut min kropp var. Hur låg energi jag hade och på sättet jag ignorerade det och vägrade acceptera det faktum att träning inte gjorde mig till en bättre skidåkare. Förmodligen bara sämre. Jag körde mig ner i botten och till slut även mentalt. Jag blev otroligt svajig mentalt, fick spela över, dölja min besvikelse och under den tiden hade jag en rejäl svacka. Att inte få träna och se alla andra åka iväg på helgerna sved. Och när jag väl fick komma igång och träna framåt vårkanten var jag så oerhört otränad och fick en rejäl uppförsbacke att jobba med. Det kändes uppgivet, som om det skulle ta ett år att komma tillbaks. Tvivel. Tankar som flög iväg på negativa saker. Skidåkarmässigt var det en blytung vinter, men jag fick lov att hitta ett liv och en person utanför skidåkaren. Och livet är såklart mer än bara skidåkning.

Våren då. Vändpunkten. Snön låg kvar en bit in i april och vi maxade sista snön och magiska soltimmarna. Världscupen kom till Falun liksom Lilla skidspelen som var tänkt att bli min säsongsavslutning men där jag stod bredvid och fotade.

Sen började övergångsfasen till barmarksträning och vi började med rullskidor och löpning och den biten. Vi hade mycket i skolan ett tag med nationella prov, men på slutet lugnade det ner sig. Vi på skidorna sågs bl.a och firade valborg!

Den 27:e maj vände det igen. Vi på skidorna åkte med Hagströmska-bussen till Borlänge och sprang Blodomloppet. Veckorna innan hade varit tunga och mitt självförtroende var lite kantat och jag visste inte riktigt var jag stod. Men nummerlapp är alltid kul och jag var positiv när starten gick. 10 km avverkades och jag gjorde ett topplopp utifrån mina förutsättningar. Ett lopp jag aldrig vågat hoppats på baserat på min form och bakgrund. Och samma vecka slog jag till med pers på staktestet och veckan därpå på 10 km klassiskt och veckan efter det på 3000 m. Plötsligt var jag i kanonform och var bättre än när jag tränade som mest, trots att jag tränade typ 8 h i veckan jämfört med normala 12 förra året.Jag vet inte riktigt vad jag gjorde men tror att lösningen stavades vila. Jag hade vilat mig i form och tränat på en lagom nivå. Och plötsligt var formen där igen och också glädjen att träna.

Och så började året närma sig sitt slut. Det blev juni och månaden hann bra börja innan Hannah, en kompis och jag fick reda på att vi vunnit en tågresa. Så på bara några dagar packade vi och långhelgen över nationaldagen drog vi. Tågluff till Örnsköldsvik, Sundsvall och Åre, en fantastisk resa där vi hann med mycket kul, åt god mat, fick se nya ställen och testa på att semestra med tåg.

Sen avslutades läsåret med skolavslutning och på tåget hem drog tankarna till det här inlägget igång. För såhär ett skolår senare är jag stolt. Stolt över att ha klarat av allt, tacksam för att livet nu är något helt annat än för ett år sen. Jag har lärt mig så ofantligt mycket om livet, mig själv, i träningen och utvecklats och utmanas som människa. Jag har tack vare det här träffat så mycket nya härliga människor, fått se platser jag aldrig annars hade upplevt, sporrats i träningen och helt enkelt haft så galet kul. Jag har under ett år bott hemifrån utan minsta hemlängtan eller problem, jag har på egen hand skaffat mig ett jobb i en restaurang, jag har tagit steg i min skidåkning, breddat min synsätt på träning och lärt mig så fantastiskt mycket om livet och hur jag fungerar. Allt detta på bara ett år. Jag är så glad att jag kastade mig ut på det här äventyret, för det var jag ganska ensam om att göra på min gamla skola, jag ”lämnade” kompisar och familj och bor alltså numera i Falun i första hand? Jag kan knappt fatta det än alltså och att ett år har gått är ännu mer ofattbart. Tänk om jag för exakt ett år sen vetat allt det jag vet idag. Då hade jag inte behövt oroa mig över huvud taget. Ett råd jag fått om och om igen både innan flytten och på senare dagar har varit ”njut de här åren, de kommer vara de roligaste i ditt liv”. Efter första året är jag är beredd att hålla med. Och då är det jag varit med om bara början…

/Filip