Hej alla där ute! Efter snart 3 månaders radioskugga här på bloggen tittar jag in igen. In för att förklara lite var jag står, rodda lite i tankarnas djungel och berätta om läget helt enkelt. För det har varit en utmanande vinter, och då syftar jag inte enbart på den uppenbara bristen på det vita guldet.

För två månader sen tog jag beslutet att pausa skidåkningen. Jag orkade inte mer. Orkade inte fler nederlag, fler käftsmällar, fler blytunga intervallpass, fler timmar i regn och skitiga spår. Fler sistaplatser. Formen från i somras var bortblåst, självförtroendet likaså. Men få saker har kunnat rubba mig tidigare, jag som kunnat träna utan dippar i motivationen eller famlande efter syfte. Plötsligt under hösten var det som att stressen tog över. Stress över att få ihop livet med alla upptåg jag ger mig in på. Den gjorde att kroppen inte ville mer, passen gick tyngre och tyngre trots att jag i somras radade upp personliga rekord och åkte tekniskt mer fulländat än någonsin. Jag hade rest mig ur förra vinterns tuffa överträning, vilat, vilat och sakta fått tillbaka min kropp igen. Lagom till det sa det stopp igen och benen var som betong, självförtroendet på noll och en utarbetad kropp som skrek efter återhämtning. Jag är lagd sån att jag kör tills jag stupar. I skidspåret och utanför. Alltid alltid med 110% insats och ibland med mitt eget välmående i andra hand och viljan i första. Den här gången hann jag rycka i nödbromsen i tid, för runt höstlovet var ryggont, halsbränna, huvudvärk, tappad matlust, sömnsvårigheter och förvirring, vardag. Dagarna kunde börja 6:30 och sluta 21:30 innan jag kom hem och kunde sjunka ner i soffan.

Men på höstlovet flög vi till Thailand och jag fick landa lite, stängde ner sociala medier, läste, åt, tränade knappt ingenting och bara var. Bara var i två veckor. Men några veckor senare var konceptet detsamma och passen jag väl gjorde avbröts allt som oftast tidigare, kroppen var för trött för att ha energi att träna. Samtidigt gick UF-företaget på räls och framgångarna där höll mig flytande. I början av december åkte vi på läger och jag kunde bara hålla fokus på skidåkningen. Kroppen började kännas piggare och samma helg närmade sig premiären. Säsongsinledningen på Idre Fjäll.

Jag gjorde mitt livs näst sämsta sprint, benen var sega och farten obefintlig. Distansloppet blev en kamp mot huvudet, 15 km i snöstorm och med samma tunga ben. Jag kämpade och slet mig i mål, så nöjd att ha klarat det iaf, för bryta ett lopp kommer jag aldrig att göra så länge ingen måste bära bort mig från spåret. Premiären resulterade i två sistaplatser och många frågetecken, varför protesterar kroppen? Och efter det var motivationen obefintlig, jag blev förkyld och över jul och när jag blev frisk runt nyår, när jag väl var ledig, fick jag ändå tvinga mig ut från passen. 2 timmar lugn träning var tråkigt efter 13 minuter liksom. Men där framme hägrade Scandic Cup i Falun och på hemmabanor, ganska precis ett år efter miserabla misslyckandet på Kopparskidan, som blev sista tävlingen ifjol, ville jag åka bra. Jag ville ändå ge det en chans. Men ju längre januari gick, desto mer insåg jag att det fanns inte där, gnistan och viljan fanns inte. Jag vill hellre ligga kvar i sängen än att gå upp och träna på morgnarna. Dricka en kopp varm choklad och kolla serier, vara med kompisar, vad som helst. Ramlade ur det mesta helt enkelt. Jag tränade trots det på, försökte verkligen samla fokus och få till en bra helg. Resultatet? Låt säga såhär: det har aldrig varit mer uppenbart att jag inte haft skidåkaren i mig. Åkningen var usel, fokuset överallt annars utom på stadion på startlinjen. Självförtroende i botten och rädsla att åka utför. Jag gav allt jag hade precis hela helgen, hela vägen in i mål och korsade mållinjen leendes. För där och då var jag glad ju fler lopp jag genomförde. Men innerst inne ville jag mest skrika. VARFÖR KAN DET ALDRIG ALDRIG ALDRIG GÅ MIN VÄG? Beslutet att pausa tog jag faktiskt ett par veckor innan, jag bestämde mig efter jullovet att det här var sista tävlingen på ett tag. Jag tyckte ju inte det var kul, ville inte träna, jag ville hitta mig själv igen och den person som jag brukar vara såväl privat som i skidspåren. Ville hitta en kropp som är pigg och mår bra. I samråd med mamma och pappa och mina tränare sträckte sig min plan inte längre än över den helgen. Och efter att varit lite deppig den helgen, men försökt hålla fokus och njuta (vilket jag också lyckades ibland) så kom känslorna några dagar efter. Jag gick från att försöka hålla den positiva imagen till att deppa ihop totalt och ifrågasätta hela personen Filip. Samtidigt som jag hade så svårt att svälja att jag skulle lägga skidorna på is, om än bara tillfälligt. Det kändes som jag gav upp, och ni som följt mig ett tag vet att jag hatar att ge upp. Som om jag gav upp drömmen fast jag i själva fallet gör vad jag mår bra av och vill, för att i framtiden hitta gnistan som behövs för att nå drömmar.

Och idag är det en Filip som tränar 3-4 gånger i veckan, i princip allt med skolan för det är i den dos jag vill just nu. Jag älskar skidor, men vissa saker har ett pris. Jag vet ännu inget om framtiden, men min inställning är en fortsättning. I dagsläget känns det relativt långt bort men samtidigt är jag äntligen glad och lättad. Pressen och tvivlet på skidåkaren Filip är borta. Nu är det träning i glädjens tecken som gäller, det var ett tag sen. Nuförtiden kan jag styra dagarna efter vad jag känner och vill, vad jag brinner för och är bra på. För kom ihåg, det är ju bara du som styr över ditt liv. Det är ditt liv och dina val.

Nu ska jag börja leva mitt!