Störst av allt är kärleken!

Hej på er!

Det var ett tag sen sist och den här gången är meddelandet kanske viktigare och djupare än någonsin. Som vissa kanske redan vet har jag gått ut som öppet gay. Så stort men ändå så självklart. För mig har det varit omvälvande och därför känns det viktigt att med egna ord förklara allt här. Det har under hela året varit pågående process, jag har hamnat i situationer där jag, helt ställd, blev varse att jag attraheras av killar. Det tog ett tag innan tankar som ”det är bara tillfälligt, nån tonårsgrej”, ”det går nog över” och ”hur kan jag känna såhär” lade sig. En dag var det som att polletten trillade ner och jag sa det högt, då med en kompis. Insikten att ja det är såhär det är och det tänker jag inte hymla om, den var så stor. Så mäktig.

Jag accepterade det och allt efterhand berättade jag för nära vänner och familj. Och sista juni valde jag att berätta på sociala medier med budskapet att störst av allt, ja det är ju kärleken.

Sen gick det fort. Efter en natt med skral sömn (lite mycket intryck i början haha) så insåg jag att jag kanske är den enda skidåkaren som är öppet gay. Tanken utvecklades till en tydlig idé och en vilja till förändring.

Jag hörde av mig till DT (Dalarnas Tidning) och gjorde en intervju med dem som kom ut samma dag som Pridefestivalen skulle ha hållits. Alltså känslan att se sig själv på förstasidan i DT när jag gick in på Ica, den var så absurd och samma vecka släpptes den även i Nerikes Allehanda. Kort därpå hör både Expressen och P3 Nyheter av sig och intervjuar mig över telefon. Det ena blir ett radioinslag i P3:s nyhetssändning. Det andra blir till ett reportage i Sportexpressen med kommentarer från såväl Charlotte Kalla som Frida Karlsson. Den dagen var det ännu konstigare att köpa tidningen.

Det hann gå nästan en vecka innan nästa förslag dök upp, denna gång från QX. En sån ära att just den tidningen hör av sig då målgruppen känns extra viktig. Utöver detta har det gått att läsa om i Göteborgsposten och i Dalademokraten. Jag är så nöjd med samtliga intervjuer, att frågan fått så stor spridning och den uppmärksamhet den förtjänar. Jag känner att budskapet varit tydligt och att få förtroendet har varit fantastiskt!

Apropå då dels mina artiklar och det faktum att mitt liv fått helt annan färg, så har det varit fantastiskt och ganska tufft. Mina känslor väckts till liv. En tidigare så avstängd och begränsad Filip har nu äntligen fått blomma. Kärlek är ju vår livskraft, elixiret i våra liv. Så varför gömma? Det är ju 2020, ett fritt land mm. Ändå var det lika tufft varje gång jag berättade för någon första gången. Varje gång på helspänn med pulsen i halsgropen i väntan på reaktionen. Det ska inte krävas mod att älska. Det ska inte krävas styrka och en insats att berätta att man kan bli kär. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vara så kall, feg och trångsynt att inte unna andra människor kärlek och det gör mig så upprörd att det är just på grund av såna värderingar och människor som jag och så så många andra känner eller har känt skam och förakt mot sig själva. Tack och lov har jag varit förskonad från det, det vill jag skicka med till dig som läser. Kärleken vinner alltid. Däremot lever vi fortfarande i fördomar, skepsis och okunskap gällande de här frågorna. Jag tänker inte ta i ämnet med tång, jag är inte rädd för att prata om något jag är stolt över. För mig har det varit viktigt att använda mitt liv och min talan till att göra skillnad. Det här är mitt sätt att förhoppningsvis göra världen lite bättre.

Som jag nämner i artikeln så är identiteten ju så starkt kopplat till prestation och välmående. För mig har det varit en låst personlighet. Har alltid dämpat den feminina och mjuka sidan, det som är jag. Försökt tuffa till mig eller försökt agera coolare än jag är. Klä mig som jag förväntas. Inte tänka så mycket. Mansrollen är inte enkel. Att vara feminin, snäll och känslig anses inte ”manligt”. Jag har gjort så mycket för att dölja mig själv men först nu insett att jag inte visat vem jag är, inte bjussat på mig själv. Det är svårt när man inte vet det själv och inte har kontakt med känslorna. Däremot är det ju samma Filip du kommer träffa och prata med framöver. Samma värderingar, samma person. Bara en ännu gladare, sannare och öppnare version. Idrotten ligger mig så varmt om hjärtat men vi måste klara av att involvera känslor och känsloliv i en elitkarriär. I hur man pratar och agerar.

Beslutet att medverka i artiklarna var inte lätt, just för att jag fick förbereda mig på eventuella kommentarer och pikar, kanske till och med hat. Det är inte alltid lätt att stå upp för sig själv, speciellt inte när man själv gjort tvärtom så länge. Att komma ut gav mig kontakten med kärleken, med känslor som legat begravda, det är en frihetskänsla och en kontakt med det sanna jaget.

Nu när jag fått landa så är jag så innerligt tacksam och glad att jag gjorde det. Lilla jag. Och tusen tack för alla fina ord, jag läser allt och blir lika glad varje gång. Kärleken är trots allt ett språk alla förstår. Något fantastiskt. En kraft starkare än alla andra.

Skål för livet!

/Filip