Hej igen! Er luststyrda och högst sporadiskt aktiva bloggare här igen, denna gång med en djupdykning. Idag tänkte jag bjuda er på en text jag skrivit i skolan, ett ämne som är viktigt för mig och som berör- mäns våld mot kvinnor. Texten är ett debattinlägg och eftersom mitt engagemang för jämställdhet och kvinnors rättigheter glöder mer än någonsin och den senaste tidens nyhetsflöde väcker en del känslor (minst sagt), så känns det aktuellt och fint att få dela med er.

Innan ni börjar läsa vill jag varmt rekommendera att du lyssnar på Katarina Wennstams ”Sommar i P1″ samt hennes egen podcast ”Wennstams vrede”. Det är historier och ord som alla skulle behöva höra.

Varsågoda!

“Pojkar som har ont gör andra ont”

I ett modernt samhälle, där jämställdhet satt ner klacken som en av de mest tongivande frågorna i media och bland folket, så har mansrollen revolutionerats, men den har stundtals svårt att hänga med. Jag valde att lyssna på avsnittet Manskrisen- incels och utanförskap, ur P3 dystopia, som berättar om mannens kris och utanförskap när kvinnorna inte är attraherade av dem eller ser dem som åtråvärda. Incel betyder ofrivilligt celibat och incelmännens konspirationsteori är att kvinnornas mål är att dominera världen, att de vill frysa ut och feminisera mannen. Jämställdheten har gått för långt. Det må låta befängt men skrapar man bara lite på ytan så hittar man sårade, kränkta pojkar, killar och män i en krisande mansroll. Som istället för att supporta kampen för kvinnors rättigheter, utövar ytterligare attacker och uttalanden som riskerar livet på kvinnor. Så vad är det som gör att mäns smärta senare blir kvinnors smärta? Är det verkligen manligheten och utanförskapet? 

Manlighetens definition väcker mycket igenkänning hos mig, i vem jag försökt vara, i min uppväxt och vad jag ser runt omkring mig dagligen. Manlighet definieras nämligen enklast vid makt. Makt över kvinnor. Makt över andra män. Det är dominans, att kunna försörja sin familj, klara sig själv, slå ner nån om det behövs, vara beskyddande, gärna högt upp i hierarkin och med lite muskler på det. Livet är som ett spel; ett TV-spel, en fotbollsmatch, ett bet, gambling eller ett krig. En man är stark, tålig och macho, kan hantera en kvinna och gärna ha nära till våld. Inte känslor, nej gud förbjude vilken tjejig tönt! Dessa studier och observationer som läggs fram i dokumentären berättar att män är mer svartvita och tänker i metaforen “vinna eller försvinna”. De män som hamnar i försvinna, till exempel de incelmän som P3 Dystopia skildrar, är en ren livsfara. När en man tappar sin manlighet, så finns ett bevisat samband med att bli fråntagen något. Sitt jobb, sin kvinna, sitt lag, sina pengar. Män hänger i större grad upp sina liv på status, prestation och någon form av insats. Skulle den bilden krackelera så blir man känslomässig och eftersom de här männen inte kan hantera känslor eller relationer så är aggressivitet närmsta tilltaget. Visst är det läskigt? Ja rent av dystopiskt…

Män och kvinnors instinkter har funnits sen savannens och istidens dagar, men idag behövs de inte. Idag uppstår mer sociala kön eftersom vi inte lever för överlevnad, dagens människa har en helt annan mening med livet. Nu är män och kvinnor lika kapabla att sköta jobb, familj, barn, idrott, skaffa mat, ja praktiskt taget allt lika bra. De sociala könen gör oss jämställda på det viset och då har man upptäckt att vissa män pga konkurrens vill gå tillbaks när rollerna var uppdelade. Kvinnor däremot stärker dagligen sina positioner, inom arbetsliv, rättigheter till sin egen kropp osv, men på andra sidan upplever sig dessa män hotade och inte lika manliga. Sekter som incels vill ha tillbaka kvinnan kuvad, för då är hon inte så jävla svår att tygla och få i säng. Låter jag extrem? Lyssna på dokumentären. Mansrollen och statistiken är ett faktum. Det är hög tid att vi från början lär våra pojkar vad jämställdhet faktiskt är. Lär dem sitt eget och kvinnors värde och roll i den här världen. Att kvinnor och män ska leva i symbios är en självklarhet och det är lika mycket en mans ansvar.

“Pojkar som har ont gör andra ont”. Låt de orden smälta in lite. Mäns oförmåga att hantera sina egna känslor, behov och signaler dödar. Dem själva och andra. Män toppar självmordsstatistiken klart, ja dominerar all form av våldsstatistik. 92 % av alla interner i svenska fängelser är män. Inte minst skadar de kvinnor, det är kvinnorna som får ut för mansegot som inte mår bra. Tänk dig själv allt kvinnovåld; misshandel i hemmet, våldtäkter, mord, sexuella trakasserier, härskartekniker, prostitution och psykisk misshandel, jag kan fortsätta för den som vill?  Det här drabbar kvinnor. Av män. Ja, det våldet drabbar män i stor utsträckning också, men det är då rakt inte en kvinna som utsätter dem, utan återigen en man. Kvinnor och oskyldiga är avlastningsplats för en mans känslor. För en mans brister och oförmågor. Mansrollen, denna så komplexa dal mellan manligt och kvinnligt. Herregud, får allt det jag sagt plats i ett kön tänker ni? Vet ni, det tänker jag med. Det räcker att vara man för att ibland dränkas av tankar om vem man är och vem man förväntas vara. Men jag tar inte ut det på andra. 

Jag värnar så om mina kvinnor, om min syster, min bästa kompis och om min mamma. För att de inte ska behöva hålla en nyckel mellan knogarna och vara rädda när de går själva i mörkret. Så att jag inte ska behöva säga att hon kan ringa mig på vägen, eller skicka ett sms när hon är hemma. Nej, alla män är inte våldsamma eller incels, men alla kvinnor är rädda. Ingen som är hundrädd får frågan varför de hatar alla hundar, även om alla inte biter. Jag vet att alla hundar inte bits, men hur ska jag se om det är en snäll hund? Likväl blir man ju osäker och i fortsättningen är man på sin vakt, med alla hundar man träffar. Inte ens en man som har stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor, men en tjej som brinner för jämställdhet får frågan om hon hatar män. Det är för innerlig tur att jämställdhet just handlar om båda könen, om allas välmående och rättigheter. Hade män förstått det från början hade det inte behövts utkristalliseras till en kvinnokamp, utan en kamp vi gör tillsammans. 

Jag är så stolt över att vara man, att delta i kampen för att göra kvinnors röster hörda, för vi behövs. Du och jag, för att vi som bröder ska sluta upp för att göra världen lika fin för alla kvinnor som den är för oss. Vi har ett viktigt ansvar som pojkar, killar, och män, och inte minst som människor. Mannen är så viktig för mänskligheten.

Kanske viktigare än någonsin.

Det här blev sen ett tal jag höll, och att få lägga så mycket känsla i en text är sällan man gör i skolans värld, men den här kommer jag minnas. Nu vill jag uppmana dig som läser att ta med dig orden och insikterna, gör skillnad. Runt ditt middagsbord, med ditt barn eller var som helst i livet. Kvinna som man.

Jag kommer aldrig sluta kämpa för mina kvinnor! För min syster, bästa kompis, mamma och framtida dotter.

Jag lovar att aldrig sluta brinna. Gör det du med!

/Filip