Still Young!

Happy Pride fina ni!

Den här snart anrika bloggen har bytt skepnad några gånger genom åren. Nu på senare år har den blivit mitt sätt att ventilera, sätta ord på och dela tankar, känslor och händelser, som med reflektion bakom känts viktiga. Och lagom till Prides antågande vill jag ta tillfället i akt att berätta om en viktig brytpunkt på olika sätt i mitt liv och jag hoppas innerligt det kan inspirera flera att frigöra sin potential och sina visioner. För det var inte förrän med eftertanke som jag förstod storheten i och kopplade ihop känslorna jag kände där och då. Drömmen som slog in. Tänk vilka under som kan ske när man vågar och vinner. När huvudet och hjärtat agerar i symbios. För det är något speciellt när nervositet utbyts mot leende, tårögda ögon. När anledningen till det bultande hjärtat bytt skepnad. Och nu snackar vi inte prestation och den typen av lättnad, vi pratar en slags frigörelse. Kärlek och värme när jag kastar mig ut och visar vem JAG är. Vad jag älskar. Vad jag brinner för. Äntligen!

När succén är ett faktum både i mina och andras ögon blir det sådär härligt svårt att ta in. Det här mitt försök att sammanfatta och förklara det som för mig blev flaggan i topp, där på studentdagen. Och den seger känslomässigt som det betydde. Från botten av mitt hjärta TACK till er som tog emot det så fint. Och till mig och lilla Filip, som äntligen vågade.

Still Young. Det heter bidraget. Charlotte Perrelli heter artisten. En fantastisk låt, mäktig med stor refräng och en viktig text. Den nådde in i själen på mig och har blivit lite av ett anthem till mitt liv. Charlotte har länge varit en förebild. Ni som har koll vet att hon, utöver en extraordinär arbetsmoral, är en väldigt fin person. Lika stor diva som hon är på scen, lika fin, trevlig och ödmjuk är hon när hon går av den. Och just det väcker något i mig. Kanske är det igenkänning? Kanske är det inspiration? Framför allt gör det henne till en stor och varm förebild. Så när hon framförde sitt bidrag i Melodifestivalen första gången rann lyckotårarna. Inte bara hennes überproffsiga framträdande berörde mig, utan också innebörden av texten. Där stod hon i stiletter, visade vart schlagerskåpet skulle stå. Och där satt jag i soffan och grät och sedermera skrek när hon tog sig till final.

Jag har alltid älskat show. Beundrat glittret, glamouren, tonartshöjningarna. Dansen, glädjen, friheten. En plats i rampljuset. När jag var liten stod jag med familj och grannar som publik och såg rampljuset framför mig, älskade att klä ut mig och har än idag kvar en låtsasmikrofon jag fick när jag var liten. Jag började också genomföra en del liknande grejer längre upp i åldern och fick mersmak varje gång, däremot sa det aldrig klick, jag har hållit det ifrån mig och valt att inte ta det fullt på allvar. Revy i åk 6, show i åk 9, sånghyllning på 18-årsfest, schlagernummer på tjejfest. Ni hör ju, den där lilla killen med mikrofonen är som gjord för det och HAR gjort det. Men så kom rösterna och jante. ”Äsch det är bara lite spontant”. Lite på skoj sådär…

Men så en natt i våras drömde jag en dröm. I drömmen var jag självaste Charlotte Perrelli, hade vunnit svenska uttagningen och skulle tävla i Eurovision. Jag hade ett team med mig, scenkläderna och makeup var fixat, nu satt jag och väntade i green room medans Israel, Litauen, Italien mfl uppträdde. Klockan tickade, snart skulle jag upp och representera mitt land, på den scenen. Men som det så ofta blir i drömmar så vaknade jag upp, lagom tills den där strålkastaren tändes. För den fantasilöse må det låta fånigt, men för mig var det ett uppvaknande- det HÄR var ett tecken.

Där och då bestämde jag mig, att den här gången skulle jag ta steget. Steget upp på scenen, scenen i mitt eget liv. jag satte ett löfte till mig själv, nu ska divan få ta plats. Sagt och gjort, noga genomtänkt köpte jag en liknande svart glittrig klänning à la La Perrelli. Tillsammans med silvriga klackar, ett gnistrande armband och svart nagellack utgjorde det min outfit. Jag tog hjälp av Fannie, en kollega och vän från UF-tiden som, tillsammans med sin kompis, agerade fotografer. Vi bokade tid och scen och så en söndag i maj var det dags. Så tacksam för det- Still Young skulle bli en musikvideo!

Målet var också att det hela skulle bli en hyllning till alla delaktiga under åren i Falun. För visst är vi evigt unga, i själen? Att få spela in, designa numret, videon, kläder och göra det professionellt, var en underbar process. Det skulle bli så nära hennes version som möjligt, och samtidigt ville jag göra låten min rättvisa. Visa hur mycket jag njöt! För oj oj oj… som jag njöt.

Veckorna gick och studentveckan var i full gång när Fannie skickar den klara versionen. Jag öppnar mejlet och trycker på play och efter tre minuters andakt ryser jag, en våg av stolthet sköljer genom mig. Jag gjorde det!! Vi gjorde det!! Och sååå bra det blev…

På studentmorgonens sittning tillsammans med klassen och lärare så var grundplanen att visa videon och hålla ett litet tal innan vi alla sprang ut. Mot friheten, i ungdomens tecken. Men trots all lycka så drog jag mig för det, det var ett stort steg och det var ju så enkelt att bara låta bli. Jante gjorde sig påmind och stoltheten och lyckan över verket var för en stund helt bortblåst och ersatt med tvivel. Sittningen fortlöpte och jag brottades med samma rädsla pockandes, den som fått sitta på min ena axel och bestämma, sätta hinder och gränser som inte finns. Just den insikten gjorde att jag till slut reste mig, löste tekniska attiraljer och vände mig till klassen. Alla har vi ju den inre divan, och det handlar inte om att gå in i roll, bara gå in i sig själv. Och nu hände det. Nu fick hon bestämma, precis som jag lovat mig själv. Visa vad jag älskar, visa vem jag vill vara och för mig själv, att drömmen kan slå in.

När slutposen satt fylldes lokalen av applåder, jubel och stående ovationer och några kom fram efteråt med komplimanger. Det var mäktigt och berörde rakt in i själen. Jag förstod knappt vad som hänt, att jag vågat och att alla stod upp, för något jag gjort. Det var sååå häftigt och där och då slöts cirkeln. Inte bara det faktum att vi 10 min senare tagit studenten, utan att jag fått göra det som mig själv och visa upp det jag tycker är som allra roligast. Lycka!!

Det här var grädden på en personlig resa för min del, ett minne för livet, en av de största upplevelserna i mitt liv och det finaste av allt- i linje med låtens budskap. Det är aldrig för sent att förverkliga drömmar.

För er som vill återuppleva detta, se hela klippet eller kolla för första gången. This one´s for you!

Glöm aldrig- We are Still Young!

/F

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s