Jag kommer aldrig sluta brinna för mina kvinnor!

Hej igen! Er luststyrda och högst sporadiskt aktiva bloggare här igen, denna gång med en djupdykning. Idag tänkte jag bjuda er på en text jag skrivit i skolan, ett ämne som är viktigt för mig och som berör- mäns våld mot kvinnor. Texten är ett debattinlägg och eftersom mitt engagemang för jämställdhet och kvinnors rättigheter glöder mer än någonsin och den senaste tidens nyhetsflöde väcker en del känslor (minst sagt), så känns det aktuellt och fint att få dela med er.

Innan ni börjar läsa vill jag varmt rekommendera att du lyssnar på Katarina Wennstams ”Sommar i P1″ samt hennes egen podcast ”Wennstams vrede”. Det är historier och ord som alla skulle behöva höra.

Varsågoda!

“Pojkar som har ont gör andra ont”

I ett modernt samhälle, där jämställdhet satt ner klacken som en av de mest tongivande frågorna i media och bland folket, så har mansrollen revolutionerats, men den har stundtals svårt att hänga med. Jag valde att lyssna på avsnittet Manskrisen- incels och utanförskap, ur P3 dystopia, som berättar om mannens kris och utanförskap när kvinnorna inte är attraherade av dem eller ser dem som åtråvärda. Incel betyder ofrivilligt celibat och incelmännens konspirationsteori är att kvinnornas mål är att dominera världen, att de vill frysa ut och feminisera mannen. Jämställdheten har gått för långt. Det må låta befängt men skrapar man bara lite på ytan så hittar man sårade, kränkta pojkar, killar och män i en krisande mansroll. Som istället för att supporta kampen för kvinnors rättigheter, utövar ytterligare attacker och uttalanden som riskerar livet på kvinnor. Så vad är det som gör att mäns smärta senare blir kvinnors smärta? Är det verkligen manligheten och utanförskapet? 

Manlighetens definition väcker mycket igenkänning hos mig, i vem jag försökt vara, i min uppväxt och vad jag ser runt omkring mig dagligen. Manlighet definieras nämligen enklast vid makt. Makt över kvinnor. Makt över andra män. Det är dominans, att kunna försörja sin familj, klara sig själv, slå ner nån om det behövs, vara beskyddande, gärna högt upp i hierarkin och med lite muskler på det. Livet är som ett spel; ett TV-spel, en fotbollsmatch, ett bet, gambling eller ett krig. En man är stark, tålig och macho, kan hantera en kvinna och gärna ha nära till våld. Inte känslor, nej gud förbjude vilken tjejig tönt! Dessa studier och observationer som läggs fram i dokumentären berättar att män är mer svartvita och tänker i metaforen “vinna eller försvinna”. De män som hamnar i försvinna, till exempel de incelmän som P3 Dystopia skildrar, är en ren livsfara. När en man tappar sin manlighet, så finns ett bevisat samband med att bli fråntagen något. Sitt jobb, sin kvinna, sitt lag, sina pengar. Män hänger i större grad upp sina liv på status, prestation och någon form av insats. Skulle den bilden krackelera så blir man känslomässig och eftersom de här männen inte kan hantera känslor eller relationer så är aggressivitet närmsta tilltaget. Visst är det läskigt? Ja rent av dystopiskt…

Män och kvinnors instinkter har funnits sen savannens och istidens dagar, men idag behövs de inte. Idag uppstår mer sociala kön eftersom vi inte lever för överlevnad, dagens människa har en helt annan mening med livet. Nu är män och kvinnor lika kapabla att sköta jobb, familj, barn, idrott, skaffa mat, ja praktiskt taget allt lika bra. De sociala könen gör oss jämställda på det viset och då har man upptäckt att vissa män pga konkurrens vill gå tillbaks när rollerna var uppdelade. Kvinnor däremot stärker dagligen sina positioner, inom arbetsliv, rättigheter till sin egen kropp osv, men på andra sidan upplever sig dessa män hotade och inte lika manliga. Sekter som incels vill ha tillbaka kvinnan kuvad, för då är hon inte så jävla svår att tygla och få i säng. Låter jag extrem? Lyssna på dokumentären. Mansrollen och statistiken är ett faktum. Det är hög tid att vi från början lär våra pojkar vad jämställdhet faktiskt är. Lär dem sitt eget och kvinnors värde och roll i den här världen. Att kvinnor och män ska leva i symbios är en självklarhet och det är lika mycket en mans ansvar.

“Pojkar som har ont gör andra ont”. Låt de orden smälta in lite. Mäns oförmåga att hantera sina egna känslor, behov och signaler dödar. Dem själva och andra. Män toppar självmordsstatistiken klart, ja dominerar all form av våldsstatistik. 92 % av alla interner i svenska fängelser är män. Inte minst skadar de kvinnor, det är kvinnorna som får ut för mansegot som inte mår bra. Tänk dig själv allt kvinnovåld; misshandel i hemmet, våldtäkter, mord, sexuella trakasserier, härskartekniker, prostitution och psykisk misshandel, jag kan fortsätta för den som vill?  Det här drabbar kvinnor. Av män. Ja, det våldet drabbar män i stor utsträckning också, men det är då rakt inte en kvinna som utsätter dem, utan återigen en man. Kvinnor och oskyldiga är avlastningsplats för en mans känslor. För en mans brister och oförmågor. Mansrollen, denna så komplexa dal mellan manligt och kvinnligt. Herregud, får allt det jag sagt plats i ett kön tänker ni? Vet ni, det tänker jag med. Det räcker att vara man för att ibland dränkas av tankar om vem man är och vem man förväntas vara. Men jag tar inte ut det på andra. 

Jag värnar så om mina kvinnor, om min syster, min bästa kompis och om min mamma. För att de inte ska behöva hålla en nyckel mellan knogarna och vara rädda när de går själva i mörkret. Så att jag inte ska behöva säga att hon kan ringa mig på vägen, eller skicka ett sms när hon är hemma. Nej, alla män är inte våldsamma eller incels, men alla kvinnor är rädda. Ingen som är hundrädd får frågan varför de hatar alla hundar, även om alla inte biter. Jag vet att alla hundar inte bits, men hur ska jag se om det är en snäll hund? Likväl blir man ju osäker och i fortsättningen är man på sin vakt, med alla hundar man träffar. Inte ens en man som har stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor, men en tjej som brinner för jämställdhet får frågan om hon hatar män. Det är för innerlig tur att jämställdhet just handlar om båda könen, om allas välmående och rättigheter. Hade män förstått det från början hade det inte behövts utkristalliseras till en kvinnokamp, utan en kamp vi gör tillsammans. 

Jag är så stolt över att vara man, att delta i kampen för att göra kvinnors röster hörda, för vi behövs. Du och jag, för att vi som bröder ska sluta upp för att göra världen lika fin för alla kvinnor som den är för oss. Vi har ett viktigt ansvar som pojkar, killar, och män, och inte minst som människor. Mannen är så viktig för mänskligheten.

Kanske viktigare än någonsin.

Det här blev sen ett tal jag höll, och att få lägga så mycket känsla i en text är sällan man gör i skolans värld, men den här kommer jag minnas. Nu vill jag uppmana dig som läser att ta med dig orden och insikterna, gör skillnad. Runt ditt middagsbord, med ditt barn eller var som helst i livet. Kvinna som man.

Jag kommer aldrig sluta kämpa för mina kvinnor! För min syster, bästa kompis, mamma och framtida dotter.

Jag lovar att aldrig sluta brinna. Gör det du med!

/Filip

Det är över nu!

Det här inlägget vill jag tillägna till alla er som kämpar!

Eftersom den här bloggen startades för att följa min karriär och resa mot toppen så är det dags att berätta det vissa av er kanske vet, eller har anat. Min satsning på längdskidor är avslutad. Att jag tar upp det idag är för att just idag för 1 år sen gjorde jag min sista skidtävling. Iallafall som satsande. En epok i mitt liv är över och drömmen att bli proffs kommer dessvärre inte att slå in. Beslutet att fortsätta i våras prövades fort och när skolan började i augusti var gnistan bortblåst. Den har varit svag länge och när jag i våras tog mig tillbaks i gammal storform blev det extremt tydligt. Jag lyckades, jag tog mig tillbaka från överträning och utbrändhet, men exakt där så var jag nöjd. Jag orkade inte ett träningsår till, även om jag gjorde ett vagt försök när skolan startade. Kroppen hade redan stängt ner och det var med viss sorg men framförallt enorm lättnad jag kunde säga tack och adjö till allt som mitt liv kretsat kring i snart 10 år. Min passion, min vardag. Skidåkning och en elitsatsning är så mycket mer än bara att träna. Det är prioriteringar, noggrannhet och flit som ska genomsyra allt man gör, handling, sömn, vallning, material och totalbelastning. Uppoffringar och adrenalin om vartannat.

Den här tiden i mitt liv är jag så tacksam för och den har gett mig så viktiga pusselbitar. Men det är också en tid som mest präglats av utmattning och prestationsångest, sista åren begick jag mest våld på mig själv genom att hänga upp min existens och min bekräftelse på vad som hände på träning och tävling. Det är där den största sorgen sitter, hur oerhört snävt jag såg på mig själv och livet. Att viljan övergick i desperation. Famlande efter ett sammanhang, bekräftelse av mig själv och att vägra ge upp. Istället gav jag upp hur jag mådde, trotsade alla varningsklockor och på vägen tappat bort lekfullheten, gnistan och mig själv. Ingen kontakt med varken kropp eller känslor. Det är inte bara skidåkningen som påverkat det, men det är så talande i mitt fall hur lite jag kände efter inåt. Det här är mina val som lett till samtidigt som det hade kunnat gå annorlunda på många vis. Det slår mig ibland att jag så gärna velat stanna den versionen av Filip på stan och säga att ”vet du, skidåkningen är inte allt, se över vad som ger dig lycka och tänk på hur du mår.” Fint? Ja och det är sant! Om jag hade lyssnat? Knappast, och exakt där ringar vi in anledningen att jag valde att göra slut med mitt livs dittills största passion.

Sen jag tog beslutet tidigt i höstas så har jag inte ångrat det en sekund. Jag har haft svårt att träna för att jag är så lättad över att slippa prestera, slippa tider, pulszoner, vinklar i knäleden eller vallning. I´m over it! Så trött på att äta rätt, sova på rätt tider, till och med skolan. Det här låter kanske oroväckande, det är det inte. Jag måste lära mig att inte vara duktiga flickan som måste lämna in alla uppgifter i tid, jag kan äta glass som mellis och må så jävla bra ändå rent utsagt. Sorgligt med den insikten när man är 19 år men jag kan lova er att jag inte är den enda. Långt ifrån.

Självklart kan jag sakna känslan av bra form, alla fina morgnar i skidspåret och gemenskapen på tävlingar. Det jag vill säga er är att lägga av med skidorna var så skönt, så oerhört skönt, för att presteraren i mig slapp växa till ett monster. Ett elitidrottsliv passar inte alla, som ni märkt så älskade jag att träna, men jag har andra behov också. Den stereotypa mallen av en idrottare tröttnade jag på och att jag ens försökte gör mig lite ledsen. Så ni som läser detta och älskar idrotten, föräldrar som ungdomar. Lär dig själv att lyssna på kroppen och känn dig själv. Vad är kul, vad värderar du i livet? Och låt känslorna komma, låt det flöda, det är mänskligt.

Nu när jag slår på Vinterstudion eller läser om skidtävlingar så tänker jag varje gång att herregud vilken insats de här människorna lägger ner, hur orkar de? När jag ser duktiga åkare i min egen ålder, fd motståndare rentav, känns det verkligen bra, det är de som ska glänsa och jag är så nöjd över att bara sitta i TV-soffan med en kopp te och heja. Men känslorna innan jag bestämde mig att sluta har jag i efterhand jämfört med att göra slut. Det är inte lätt att ta svåra beslut, men det här var för min skull. För att jag ska kunna njuta av ett skidpass utan krav och kunna se tillbaka på karriären med någorlunda glada tankar. Det svider fortfarande att jag aldrig fick ut vad jag hade inom mig, eftersom senaste säsongerna kantats av olika typer av utmattning. Men tiden var inne att tacka den delen av mitt liv och se framåt, vad vill jag nu?

Det kommer ta tid att ställa om presteraren och göra den till min vän. Men att lägga av var inget misslyckande som jag då trodde. Jag mår bättre än någonsin och tackar verkligen mig själv för att 2020 blev året då jag började bli sann mot mig själv. 2021 har redan gett mig mitt livs finaste gåva, men det är en egen historia ni kanske får höra om en annan gång.

Ta väl hand om er!

Kram

Filip

Störst av allt är kärleken!

Hej på er!

Det var ett tag sen sist och den här gången är meddelandet kanske viktigare och djupare än någonsin. Som vissa kanske redan vet har jag gått ut som öppet gay. Så stort men ändå så självklart. För mig har det varit omvälvande och därför känns det viktigt att med egna ord förklara allt här. Det har under hela året varit pågående process, jag har hamnat i situationer där jag, helt ställd, blev varse att jag attraheras av killar. Det tog ett tag innan tankar som ”det är bara tillfälligt, nån tonårsgrej”, ”det går nog över” och ”hur kan jag känna såhär” lade sig. En dag var det som att polletten trillade ner och jag sa det högt, då med en kompis. Insikten att ja det är såhär det är och det tänker jag inte hymla om, den var så stor. Så mäktig.

Jag accepterade det och allt efterhand berättade jag för nära vänner och familj. Och sista juni valde jag att berätta på sociala medier med budskapet att störst av allt, ja det är ju kärleken.

Sen gick det fort. Efter en natt med skral sömn (lite mycket intryck i början haha) så insåg jag att jag kanske är den enda skidåkaren som är öppet gay. Tanken utvecklades till en tydlig idé och en vilja till förändring.

Jag hörde av mig till DT (Dalarnas Tidning) och gjorde en intervju med dem som kom ut samma dag som Pridefestivalen skulle ha hållits. Alltså känslan att se sig själv på förstasidan i DT när jag gick in på Ica, den var så absurd och samma vecka släpptes den även i Nerikes Allehanda. Kort därpå hör både Expressen och P3 Nyheter av sig och intervjuar mig över telefon. Det ena blir ett radioinslag i P3:s nyhetssändning. Det andra blir till ett reportage i Sportexpressen med kommentarer från såväl Charlotte Kalla som Frida Karlsson. Den dagen var det ännu konstigare att köpa tidningen.

Det hann gå nästan en vecka innan nästa förslag dök upp, denna gång från QX. En sån ära att just den tidningen hör av sig då målgruppen känns extra viktig. Utöver detta har det gått att läsa om i Göteborgsposten och i Dalademokraten. Jag är så nöjd med samtliga intervjuer, att frågan fått så stor spridning och den uppmärksamhet den förtjänar. Jag känner att budskapet varit tydligt och att få förtroendet har varit fantastiskt!

Apropå då dels mina artiklar och det faktum att mitt liv fått helt annan färg, så har det varit fantastiskt och ganska tufft. Mina känslor väckts till liv. En tidigare så avstängd och begränsad Filip har nu äntligen fått blomma. Kärlek är ju vår livskraft, elixiret i våra liv. Så varför gömma? Det är ju 2020, ett fritt land mm. Ändå var det lika tufft varje gång jag berättade för någon första gången. Varje gång på helspänn med pulsen i halsgropen i väntan på reaktionen. Det ska inte krävas mod att älska. Det ska inte krävas styrka och en insats att berätta att man kan bli kär. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vara så kall, feg och trångsynt att inte unna andra människor kärlek och det gör mig så upprörd att det är just på grund av såna värderingar och människor som jag och så så många andra känner eller har känt skam och förakt mot sig själva. Tack och lov har jag varit förskonad från det, det vill jag skicka med till dig som läser. Kärleken vinner alltid. Däremot lever vi fortfarande i fördomar, skepsis och okunskap gällande de här frågorna. Jag tänker inte ta i ämnet med tång, jag är inte rädd för att prata om något jag är stolt över. För mig har det varit viktigt att använda mitt liv och min talan till att göra skillnad. Det här är mitt sätt att förhoppningsvis göra världen lite bättre.

Som jag nämner i artikeln så är identiteten ju så starkt kopplat till prestation och välmående. För mig har det varit en låst personlighet. Har alltid dämpat den feminina och mjuka sidan, det som är jag. Försökt tuffa till mig eller försökt agera coolare än jag är. Klä mig som jag förväntas. Inte tänka så mycket. Mansrollen är inte enkel. Att vara feminin, snäll och känslig anses inte ”manligt”. Jag har gjort så mycket för att dölja mig själv men först nu insett att jag inte visat vem jag är, inte bjussat på mig själv. Det är svårt när man inte vet det själv och inte har kontakt med känslorna. Däremot är det ju samma Filip du kommer träffa och prata med framöver. Samma värderingar, samma person. Bara en ännu gladare, sannare och öppnare version. Idrotten ligger mig så varmt om hjärtat men vi måste klara av att involvera känslor och känsloliv i en elitkarriär. I hur man pratar och agerar.

Beslutet att medverka i artiklarna var inte lätt, just för att jag fick förbereda mig på eventuella kommentarer och pikar, kanske till och med hat. Det är inte alltid lätt att stå upp för sig själv, speciellt inte när man själv gjort tvärtom så länge. Att komma ut gav mig kontakten med kärleken, med känslor som legat begravda, det är en frihetskänsla och en kontakt med det sanna jaget.

Nu när jag fått landa så är jag så innerligt tacksam och glad att jag gjorde det. Lilla jag. Och tusen tack för alla fina ord, jag läser allt och blir lika glad varje gång. Kärleken är trots allt ett språk alla förstår. Något fantastiskt. En kraft starkare än alla andra.

Skål för livet!

/Filip

Det blir en fortsättning!

Hej!

Det är första maj idag, vilket innebär att ett nytt träningsår tar sin början. Därför ville jag bara titta in och berätta att jag nu bestämt mig. Efter vinterns paus från skidåkningen har jag nu tagit ett beslut. Det blir en fortsättning på skidkarriären!

Det har tagit mig mycket tid, tillförsikt och eftertanke att komma fram till. Jag har vridit och vänt på alla tänkbara stenar, tänkt igenom säsongen som varit. Vad gick fel? Hur hamnade jag där? Vad är det egentligen jag älskar så med skidåkningen? Vilka medel ska till för att jag ska vilja satsa igen? 

Det har varit svårt att förstå varför motivationen sviktar. Det är ingen underdrift att säga att senaste två vintrarna varit en form av livskris. Det är vanligt hos idrottare att man, under svackor, skador, rehab, eller när man avslutar karriären, famlar efter identitet. Många blir handfallna när man hamnar utanför sin trygga zon. Förra vintern var det precis så, men i år när jag valde att pausa, har det… bara varit skönt. Det var press som släppte och nästan en förvåning över hur bra jag kan må utan att träna, hur skönt det var att slippa äta och sova perfekt. Att bara få leva. 

Ändå har jag saknat skidåkaren. Personen som dedikerade sitt liv åt det, älskade varje träning och när alla rutiner bara klaffade. Jag behövde nog se andra sidan, tillåta mig att vara slappare och ”bara vara”, få ge mig tid att göra allt jag inte prioriterat. Sällan har jag hittat mig själv så som under de här perioderna, lärt mig hur jag funkar, tagit mig själv på större allvar och hanterat tankarna. 

När säsongen tog slut så började jag reflektera och tänka på framtiden. Ärligt så har ju motivationen inte funnits där under våren heller och första tanken var att lägga av. Ändå grodde tanken att jag inte var beredd att ge upp drömmen. Det var smärtsamt att skriva säsongsutvärderingen, alla känslor från vintern passerade revy och någonstans lovade jag mig själv att aldrig göra om det där jag höll på med. Självplågeriet, att tävla utan lust, hunger eller förutsättningar. Trycka ner mig själv ännu mer i skorna. Det som tändes i de tankarna var revanschlust, jag vill visa att jag kan ta mig tillbaks. Tillbaks till min högstanivå, tillbaks till glädje och en pigg stark kropp. Även om jag inte ger upp genom att sluta så vore ett avslut på karriären faktiskt att ge upp drömmen. Det var jag inte beredd att göra! 

Och när jag en natt drömde att jag gjorde mitt livs lopp, en sprint, här på Lugnet, hemmaplan, på JSM, så var beslutet uppenbart. Den euforin, adrenalinet, tårarna och kramen när jag mötte pappa, det vill jag uppleva i verkligheten. Visionen att få göra ett lopp på toppen av min förmåga, efter allt slit, alla tvivel och motgångar. Det triggar mig. Jag känner mig inte färdig riktigt och jag vill inte att det slutar i moll. Dessutom har jag en potential jag inte fått visa, en högstanivå jag inte varit i närheten av på tävling men som finns där. Jag vill veta hur det kan gå när jag lyckas och få känna den känslan. 

Den här gången har jag mer tillit till processen, det kommer ta tid att komma tillbaks. Det blir inte en dans på rosor men så länge mitt inre är med mig så kommer jag ha tålamodet. Det kommer ske rockader i mitt upplägg, de gångna säsongerna har inte varit optimala och bara genom att korrigera rätt så basic grejer tror jag att jag kan bli bättre än någonsin. Temat kommer vara hållbarhet, jag behöver hitta en väg som gör mig hel såväl mentalt som fysiskt. Föregående säsonger har varit antingen för mycket träningsbelastning eller för mycket privat belastning. Träningen kommer fokusera på glädje, att le och ha kul. Må bra inifrån och ut och göra det jag aldrig lyckades med. Den här gången ska jag inte ångra något. Jag ska gå in i säsongen som att det vore den sista, göra allt jag någonsin tror på och vill, nytt styrkeprogram är en del som är klar till exempel. Överlag är målet att träna på det jag är bra på och utveckla det jag är dålig på, utnyttja mina styrkor och hitta en hållbar väg. Bromsa när det behövs och pusha när jag behöver. 

Jag älskar känslan av att ta ut sig, pressa mig, utmana mig, göra slitgöra och aldrig ge upp. Men vägarna till målet har tagit för mycket kraft och inte jordats i mig. Den här gången ska jag försöka inte köra av den vägen, jag ska börja lyssna inåt, leva och njuta av livet som skidåkare och göra den här säsongen till den roligaste och bästa hittills. Cirkeln är inte sluten än!

”A winner is a dreamer who never gives up”

Eyes on the prize!

Foto: Obscura UF

Vad händer nu?

Hej alla där ute! Efter snart 3 månaders radioskugga här på bloggen tittar jag in igen. In för att förklara lite var jag står, rodda lite i tankarnas djungel och berätta om läget helt enkelt. För det har varit en utmanande vinter, och då syftar jag inte enbart på den uppenbara bristen på det vita guldet.

För två månader sen tog jag beslutet att pausa skidåkningen. Jag orkade inte mer. Orkade inte fler nederlag, fler käftsmällar, fler blytunga intervallpass, fler timmar i regn och skitiga spår. Fler sistaplatser. Formen från i somras var bortblåst, självförtroendet likaså. Men få saker har kunnat rubba mig tidigare, jag som kunnat träna utan dippar i motivationen eller famlande efter syfte. Plötsligt under hösten var det som att stressen tog över. Stress över att få ihop livet med alla upptåg jag ger mig in på. Den gjorde att kroppen inte ville mer, passen gick tyngre och tyngre trots att jag i somras radade upp personliga rekord och åkte tekniskt mer fulländat än någonsin. Jag hade rest mig ur förra vinterns tuffa överträning, vilat, vilat och sakta fått tillbaka min kropp igen. Lagom till det sa det stopp igen och benen var som betong, självförtroendet på noll och en utarbetad kropp som skrek efter återhämtning. Jag är lagd sån att jag kör tills jag stupar. I skidspåret och utanför. Alltid alltid med 110% insats och ibland med mitt eget välmående i andra hand och viljan i första. Den här gången hann jag rycka i nödbromsen i tid, för runt höstlovet var ryggont, halsbränna, huvudvärk, tappad matlust, sömnsvårigheter och förvirring, vardag. Dagarna kunde börja 6:30 och sluta 21:30 innan jag kom hem och kunde sjunka ner i soffan.

Men på höstlovet flög vi till Thailand och jag fick landa lite, stängde ner sociala medier, läste, åt, tränade knappt ingenting och bara var. Bara var i två veckor. Men några veckor senare var konceptet detsamma och passen jag väl gjorde avbröts allt som oftast tidigare, kroppen var för trött för att ha energi att träna. Samtidigt gick UF-företaget på räls och framgångarna där höll mig flytande. I början av december åkte vi på läger och jag kunde bara hålla fokus på skidåkningen. Kroppen började kännas piggare och samma helg närmade sig premiären. Säsongsinledningen på Idre Fjäll.

Jag gjorde mitt livs näst sämsta sprint, benen var sega och farten obefintlig. Distansloppet blev en kamp mot huvudet, 15 km i snöstorm och med samma tunga ben. Jag kämpade och slet mig i mål, så nöjd att ha klarat det iaf, för bryta ett lopp kommer jag aldrig att göra så länge ingen måste bära bort mig från spåret. Premiären resulterade i två sistaplatser och många frågetecken, varför protesterar kroppen? Och efter det var motivationen obefintlig, jag blev förkyld och över jul och när jag blev frisk runt nyår, när jag väl var ledig, fick jag ändå tvinga mig ut från passen. 2 timmar lugn träning var tråkigt efter 13 minuter liksom. Men där framme hägrade Scandic Cup i Falun och på hemmabanor, ganska precis ett år efter miserabla misslyckandet på Kopparskidan, som blev sista tävlingen ifjol, ville jag åka bra. Jag ville ändå ge det en chans. Men ju längre januari gick, desto mer insåg jag att det fanns inte där, gnistan och viljan fanns inte. Jag vill hellre ligga kvar i sängen än att gå upp och träna på morgnarna. Dricka en kopp varm choklad och kolla serier, vara med kompisar, vad som helst. Ramlade ur det mesta helt enkelt. Jag tränade trots det på, försökte verkligen samla fokus och få till en bra helg. Resultatet? Låt säga såhär: det har aldrig varit mer uppenbart att jag inte haft skidåkaren i mig. Åkningen var usel, fokuset överallt annars utom på stadion på startlinjen. Självförtroende i botten och rädsla att åka utför. Jag gav allt jag hade precis hela helgen, hela vägen in i mål och korsade mållinjen leendes. För där och då var jag glad ju fler lopp jag genomförde. Men innerst inne ville jag mest skrika. VARFÖR KAN DET ALDRIG ALDRIG ALDRIG GÅ MIN VÄG? Beslutet att pausa tog jag faktiskt ett par veckor innan, jag bestämde mig efter jullovet att det här var sista tävlingen på ett tag. Jag tyckte ju inte det var kul, ville inte träna, jag ville hitta mig själv igen och den person som jag brukar vara såväl privat som i skidspåren. Ville hitta en kropp som är pigg och mår bra. I samråd med mamma och pappa och mina tränare sträckte sig min plan inte längre än över den helgen. Och efter att varit lite deppig den helgen, men försökt hålla fokus och njuta (vilket jag också lyckades ibland) så kom känslorna några dagar efter. Jag gick från att försöka hålla den positiva imagen till att deppa ihop totalt och ifrågasätta hela personen Filip. Samtidigt som jag hade så svårt att svälja att jag skulle lägga skidorna på is, om än bara tillfälligt. Det kändes som jag gav upp, och ni som följt mig ett tag vet att jag hatar att ge upp. Som om jag gav upp drömmen fast jag i själva fallet gör vad jag mår bra av och vill, för att i framtiden hitta gnistan som behövs för att nå drömmar.

Och idag är det en Filip som tränar 3-4 gånger i veckan, i princip allt med skolan för det är i den dos jag vill just nu. Jag älskar skidor, men vissa saker har ett pris. Jag vet ännu inget om framtiden, men min inställning är en fortsättning. I dagsläget känns det relativt långt bort men samtidigt är jag äntligen glad och lättad. Pressen och tvivlet på skidåkaren Filip är borta. Nu är det träning i glädjens tecken som gäller, det var ett tag sen. Nuförtiden kan jag styra dagarna efter vad jag känner och vill, vad jag brinner för och är bra på. För kom ihåg, det är ju bara du som styr över ditt liv. Det är ditt liv och dina val.

Nu ska jag börja leva mitt!

Timeout!

Hej kära läsare!

Hej och välkomna till sista blogginlägget på ett tag. Det har, under den senaste tiden gått upp för mig att jag faktiskt inte mår riktigt bra. Det har varit på tok för mycket saker i mitt liv som gjort att jag under de senaste veckorna och månaderna fått fler och fler tydliga tecken på att det är dags att backa. Nu. Inte sen. Det är dags att jag slutar ignorera kroppens signaler, slutar prioritera bort min vilja och mitt välmående. Jag har haft tacksamheten att ha folk runt mig som nu sagt till på skarpen att jag måste sluta stressa. Men det har gått så pass långt att utmattningen stått och knackat mig på axeln. Förra vintern var jag där för att jag tränade slut på mig själv. Nu har det snarare varit så att jag inte haft ork eller energi att träna för att totalbelastningen av allt omkring kört mig allt närmre botten. Det finns ingen anledning att tycka synd om mig, nu mår jag bättre. Men tänk till hörrni, gärna innan ni trampat över totalt. Bloggen kommer hädanefter bli en av de saker jag prioriterar bort, tyvärr. Jag tycker det är väldigt kul men tar mycket energi och tid. Och för mitt eget livs skull är det dags att jag får ordning på mig själv och hur jag mår. Jag finns i podden och på mina sociala medier om ni vill se hur tävlingssäsongen går osv.

Som vanligt med blicken fäst framåt. Nu på nya berg att bestiga. 👊🏼

Ta hand om er så hörs vi på obestämd tid. ✌🏼

Thailand 2019!

Hej på er, hoppas allt är bra i höstrusket. Det har gått drygt 1,5 vecka sen jag kom hem från Thailand, och faktum är att sist jag såg solen var nog precis innan planet lyfte. Verkligen deppigt väder just nu! Men vad passar då bättre än en bild/reseblogg från vår två veckor långa semester i Thailand? Tänkte väl det… 😉

Älskar känslan och atmosfären på flygplatser. Lukterna, skyltarna, förväntningarna!

Precis utanför flygplatsen tidig tidig morgon i Krabi!

Första vyn över havet.

Pool utanför hotellrummet tackar jag inte nej till.

Sand och varmt vatten mellan tårna. Livet!

Första lunchen, såklart på Lanta Summer House- en favorit för oss genom åren!

Thailändsk pannkaka med kokos och chokladsås! 🤤

En stackare som låg uppspolad på stranden en kväll.

En av de godaste sakerna man kan dricka. ”Fresh orange juice”! 🍊🍊

Pad Thai alltså…

Jo solnedgångar fick vi också. Ingen dålig en heller!

Troligtvis en av de godaste Panaeng Curry jag ätit. Denna med räkor!

Semster=ätavadmanvillnärmanvill 😉

Mycket matbilder nu, men Green curry soup hörni!

Förmodligen varmaste dagen, 32 grader i skuggan… ☀️

Från en morgonjogg på stranden. Helt ok vy att träna till. 😎

Bok nummer 1 jag läste ut. Rekommenderar varmt om man gillar feelgood!

Bok 2, en samling berörande oerhört välskrivna och tankar. Skäringer slutar aldrig beröra!

Bok 3 och en av de bästa böckerna jag läst. En bok alla bör läsa, så mycket igenkänning och tankar.

Relax Bay. Bokstavligen!

När det regnar så regnar det rejält… 😅☔️

Marknad!

Bläckfisk någon?

Sushin kostar alltså 1,75 kr styck.

Återförening med Mrs Long, en kvinna som haft hotellet vi bodde på 7 år.

På jakt efter glass. Med byxorna fulla av massageolja… 😂

img_3747
Där lämnade vi Koh Lanta för denna gång!

img_3754
Det här med oberäkneligt väder…

img_3759
Och anlände nu till vårt favoriställe Koh Jum. Så kul att vara tillbaka efter 4 år!

img_3758

img_3850
På promenad in till Koh Jum village!

img_3855

img_3860
Ananas! 🍍🍍

img_3869
Stora vägen genom ”city”…

img_3864
Efter 11 gånger reagerar man inte så ofta på naturen runt omkring längre, man blir som van med att det står kor och höns på vägarna och att det är djungel längs vägkanterna. Men det här trädet undgick oss inte.

img_3886
Lunch!

ebe8f91f-0608-452f-ba5d-8ec3dd42f187
Koh Jum-vår pärla med tomma stränder och lugn. 🥰

img_3797

img_3962
Pappas 50års-tårta. Specialbeställd för den kvällen!

img_6500
Rakt mot stormens öga!

img_6498
Det här drog alltså in precis innan vi skulle åka båt över till Phi-Phi öarna. 🤭

img_6501

img_6502
En riktig skräckupplevelse. Vågorna slog in i båten och regnet och blåsten gjorde det hela till ett minne av det mindre roliga slaget. Har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv!

img_3992

img_4005
Lite mer turistigt här…

img_6533
Vandring upp till Viewpoint! ⛰

img_4016

img_4042
En klassisk bild på Phi-Phi öarna

img_4062img_4037img_4098img_4101img_4108

img_4111
En av mina favoritbilder!

img_4124
Lite lugnare på vattnet ett dygn senare…

img_4131img_6631

Blåsig sista promenad längs stranden!

Sista kvällen, sista middagen och sista Chicken hot pan!

img_4242
För er som inte ser ligger det en hel fisk under. Suupergod och kul att bli bjuden på äkta thaimat. 🇹🇭

img_4271
Snacka om kontraster. Sista natten övernattade vi i Krabi, lite mer storstadskänsla kan man säga.

img_4296
Hotellet vi avslutade resan med!

img_4292
Sista middagen på resan. Ett gulligt thai-ställe längs vägen. 🤗

img_4290
Det där är alltså en frukt.

img_4302
Några sekunder innan vi sa adjö till Thailand för den här gången. Ett fantastiskt land som för elfte gången fortfarande är lika underbart.

img_4306
Fina vyer att distrahera sig med under en flygresa. 😅

img_4308
Inte lika glammig bild vid hemkomsten kanske. 🥴

Det var en fantastisk resa på många sätt, att bara få vila, äta gott och njuta av att inte behöva prestera. Det gjorde gott för mig. Och oj så många fler bilder och minnen jag har med mig från resan som inte visas här men som värmer i höstmörkret. Jag avslutar med några godbitar jag tog med systemkameran.img_4368img_4378img_4381f0e4f80e-5c81-4d62-a36a-234865a12c09img_4421img_4426

/Filip

Återblick!

Halloj igen, er deltidsbloggare här igen! Jag är hemma från Thailand nu och har avverkat en vecka i skolan. Back to basics med andra ord. De två veckorna borta var en nödvändighet kan jag säga. Två veckor som inte handlat om att prestera, optimera och vara duktig. Slippa tankar på att maximera tiden och komma ur vardagshjulet för en stund. Så skönt och välbehövligt, vi hade verkligen en fantastisk semester och förhoppningsvis är batterierna någorlunda påfyllda inför vad som komma skall! Gällande dagens inlägg har jag funderat lite över dispositionen här. För innan lovet hände nämligen massor av kul grejer, jag avslutade rullskidsäsongen, vi hade stora händelser i företaget, mm och därför tänker jag att jag börjar i den änden så ni får komma ikapp allt eftersom. En liten reselogg kommer, om än inte i detalj men såklart med massa bilder och höjdpunkter. Men idag blir det som sagt fokus på innan resan, med start för exakt en månad sen, den 15/10.

Det blev så här i efterhand ett revolutionerande datum. Vi ställde nämligen upp i Ung Företagsamhets Draknäste här i Falun där alla Faluns UF-företag samlades och presenterade sin affärsidé inför ett gäng ”drakar”, dvs en jury företagare som sen bedömde oss och gav feedback. Tävlingen i det hela var att man kunde prisas för pitchen och tilldelas en guldbiljett som innebär lunch med drakarna som trodde på iden och ville fortsätta kontakten. Det var en trevlig tillställning, man fick mingla runt med rådgivare, andra företag och entreprenörer. Jag och Daniel levererade en riktigt bra pitch (presentation/säljande av affärsidé) och lyckades på prisutdelningen kamma hem en guldbiljett!! En stor dag, att svart på vitt få veta att man har något stort på gång som erfarna företagare trodde på var stort för oss båda.

IMG_4305
Lite lätt nervösa men ändå väl förberedda inför. 

IMG_3097

6E31EBAB-E6EC-496A-850E-7AEF079F4D81
Lättade och närmast euforiska efter! 

På Draknästet föreläste Jörgen Malmberg för oss om kontakter, han är entreprenör här i Falun med ett kontaktnät värt namnet över hela Dalarna. Han avslutade sin föreläsning med att säga att han kommer utse ett företag att bli mentor till och att man gärna fick komma fram och slå några ord och presentera sig. Det gjorde vi såklart och förra veckan fick vi beskedet att han valt oss. Vi har alltså Jörgen som företagets mentor, riktigt stort och ännu ett kvitto på potentialen i vår ide. Han kommer vara guld värd i jakten på nya gäster, bland annat!

Samma eftermiddag som Draknästet kom nästa stora grej. Vi hade intervjun med Maja Dahlqvist bokad på Svenska skidförbundet och spelade in vårt första gästavsnitt med henne. Vi hade en proffs-mikrofon vi fått låna och fick till en riktigt bra intervju. Hon var väldigt avslappnad och professionell och avsnittet blev riktigt riktigt bra, det var stort att få träffa en VM-guldmedaljör och att höra hennes resa och tips. Det är verkligen inte varje dag man intervjuar en så stor profil och att hon ville komma och bli vår första gäst är stort. För er som inte lyssnat på intervjun ligger den som avsnitt 8 på Spotify!IMG_3104IMG_4336IMG_3112

I samma veva lyckades vi få fram en logotyp som företräder företaget och efter mycket detaljer och fix så är den nu klar. Et voila!6A7C1AD1-FFF8-4C4C-9AAC-0E88B09FF539

Vi bokade också in en lunch på Falun Bowling och Krog med drakarna som coachade oss på Draknästet och gav oss guldbiljetten. Ett givande samtal som gav många råd, namn och förslag att ta med oss för att fortsätta utvecklas. Bara en sån sak som en affärslunch är ju nytt för oss, men proffsiga som vi är var skötte vi det hela med finess. 😉  Skämt åsido så är det verkligen det roliga med att driva det här, vi får verkligen träffa så mycket nytt folk och ständigt utvecklas som personer och göra saker vi aldrig testat.IMG_3225

Någonstans här gjorde vi också klart med poddens första sponsor, Tyngre, som sponsrade oss med produkter och gjorde det möjligt för oss att tävla ut grejer till lyssnarna. Verkligen superkul att värva ett sånt stort företag som är ledande inom proteinpulver, bars mm.IMG_4428

Det var det om företagandet. Det låter kanske lite högtravande men det är mycket arbete vi lagt ner för att lyckas med allt det här och jag är så oerhört stolt att vi åstadkommit allt det här på bara drygt två månader!!

Växlar vi till träning istället så är tonen kanske inte fullt lika munter. Motivationen har inte gnistrat den senaste tiden och veckorna innan lovet gick träningen blytungt. Avbröt vissa pass för att kroppen kändes för tung och intervallerna var jag mest nöjd om jag genomförde för det var mjölksyra från första stund. Med lite distans till det tror jag det handlade om att jag helt enkelt stressade konstant de två veckorna. Jag mådde inte bra mentalt, var helt slut på kvällarna och fick ta Novalucol mot halsbränna varenda dag, hade svårt att sova om kvällarna och har börjat få låsningar i ryggen. Alarmerande i sig och jag tror helt enkelt inte kroppen hade energi att träna. Har under resan lovat mig själv att tagga ner lite och tänka mer på hur jag mår och att jag faktiskt ska hålla en hel skidsäsong på alla sätt och vis. För apropå skidsäsong så avslutade jag (hoppas jag iaf) rullskidsäsongen innan lovet då jag och Hannah tog en kvällstur åt Aspeboda och vände, ett vanligt distanspass som vilket annat som helst men som nu ser ut att bli sista passet på hjul nu när snön gjort entré. Så nu kommer fullt fokus ligga på skidor och att göra vad jag kan för att bli så bra jag kan inför säsongen. IMG_3193IMG_3199

Och med det sagt har ni nu fått med er allt som hände innan lovet, i nästa inlägg blir det från Thailandssemestern alltså. Lite mer matbilder, stränder och solnedgångar än det här kanske, men var sak har sin charm. 😉

Hörs och syns snart igen!

/Filip

Semester!

Hej alla läsare! Jag ligger just lite lätt jetlaggad i en bungalow på Ko Lanta, i Thailand där vi kommer vara i två hela veckor. Vi kom tidigt i morse och hade en felfri resa ner och nu väntar äntligen vila (!). Det har varit kaos i mitt liv senaste månaden med alldeles för mycket att göra med skola, träning, företaget och gud vet allt. Har fått kämpa för att få ihop livspusslet och har haft svårt att sova vissa kvällar för att jag varit så uppe i varv och redan tänkt på morgondagen. Därför har jag verkligen längtat efter den här resan. Att kunna träna när jag vill, vad jag vill, hur jag vill. Vila helt från skola, slippa laga mat/tänka på städning och tvätt och bara vila. Jag har också bestämt mig för att ta en paus från sociala medier och inte använda Instagram, Snapchat eller Facebook, framförallt för att det också är en stressfaktor och jag behöver koppla av. Jag kommer lägga upp bilder vid nåt tillfälle men inte mer än så, vilket ska bli så skönt. Som ni då också förstår lägger jag inte upp något mer blogginlägg från resan förrän jag kommer hem. Vill ni nå mig så kan man ringa eller sms:a alternativt skicka på Messenger som jag har kvar för lite kontakt, resten kommer jag helt enkelt inte använda.

Nu ska jag ha två veckors avkoppling, sola, äta gott, ta massage, gå strandpromenader och ta livet i den takt man vill. så välbehövligt!

Ha det så bra och ta hand om er så hörs vi om några veckor!

img_3282
Här ska man nog kunna överleva. 😉

img_3283img_3308

img_3298
Harmoni i en bild!

/Filip

Simning, UF, Baggbo och Vo2-max!

Hej på er! Det är måndag och dags för ännu ett inlägg. Jag har som ni kanske då förstår bestämt mig att fortsätta bloggandet, det är ju så pass kul att det vore sorgligt att sluta. Däremot kan inläggen komma att bli lite glesare och jag försöker uppdatera en gång i veckan istället för två eller tre. Det känns som det mest hållbara. Men mycket har hänt sen sist så det finns inget att hålla på. Vi kör igång direkt!

Förra fredagen körde jag, Hugo och Rebecca ett pass på egen hand. Som jag nämnde hade vi ingen gemensam träning så vi tre stack ut på en rullskidtur. Det blev ca 2 h klassiskt åt Lilltorpet och Källviken till. Fin tur och avslutning på skolveckan! img_2762

Lördag morgon cyklade jag upp till Lugnet och mötte upp Hugo och Johannes. Jag hade vilodag den dagen men agerade coach för dagen och var med på cykel och filmade när de körde skejtintervaller i Högbo. Extremt fin morgon att vara ute, minusgrader, strålande sol och blå himmel. Fick mig lite motion på cykeln till på köpet. 🙂img_2768img_2791img_2777

Söndag tränade jag däremot. Snörade på mig löparskorna och sprang upp till Lugnets motionsspår och fick ihop 1:00 lugn A1 med lite spänst inlagt. Sprang sen hem och avslutade passet hemma med 15 min styrka. Lagom pass för att få igång såväl löparben som styrkan igen. img_2869img_2873

Sen blev det ny vecka, 41 i ordningen och på eftermiddagsträningen åkte hela träningsgruppen med Hagströmska-bussarna till Baggbo, utanför Bjursås. Där körde vi långa klassiska intervaller i en riktigt fin backe. Det var en rejäl stigning från botten för att sen övergå i böjande flack åkning på toppen där vi skulle hålla trycket för att sen avslutade med stakning utför (högfartsstakning). Rundan tog ca 20 min och vi körde två gånger runt hela och avslutade med en upp till toppen. Hade en rätt ojämn känsla och hade det stundtals blytungt medans det ibland, bl.a på hela sista intervallen kändes bra. Vädergudarna bjöd dessutom på storslagna vyer och riktigt höstväder.img_2884img_2910838325d6-b787-4ab4-b549-98c80f9f854e

0635e46f-fd3a-4902-b570-90ef530bc7ea
Hösten summerat i ett vykort!

Tisdag morgon vankades det styrka och jag körde igång med maxstyrkan igen. Och till min egen förvåning genomförde jag troligtvis det bästa styrkepass jag gjort på Hagströmska och slog till med pers i både chins och dips, lyfte tyngre i bänkpress och benböj och dubblade vikten i brutalbänk. Riktigt kul!

Samma eftermiddag hängde jag och Daniel på Jacob, som är triathlet, till simhallen där vi körde ett simpass i simhallen. Har talat om simning ett tag och när chansen dök upp tog jag den, det är ett skonsamt och jobbigt träningssätt som tar i hela kroppen. Vi körde en hel del längder och fick tekniktips i crawl. Kul att testa nytt, det var ju ett av målen jag satte i våras!

Efter simningen cyklade vi hem till Daniel och spelade in podden, avsnitt sju som nu ligger ute på Spotify och Acast.

Onsdag 07:10 mötte jag upp Daniel och hans ”sambo” Elias utanför Ica. Vi hade egentligen sovmorgon och började 9:55, men jag hade bokat prov i svenska 8:30 och när de frågade om jag ville hänga med på morgonjogg var jag inte sen att tacka ja. Vi sprang två varv runt Tisken, en fin slinga och inkl löpningen dit och hem till lägenheten blev det 7 fina km i lite högre tempo. img_2962

Torsdag morgon var jag inte med på träningen med skolan utan pluggade matte på pluggstugan och körde passet på eftermiddagen istället. Värmde upp från lägenheten till botten av Mördarbacken och körde sen 5 vändor upp till toppen (5×5 min) med jogg ner mellan. Avslutade sen med 5 st 15/15 all in. Riktigt jobbigt pass och motivationen var riktigt låg innan, hade lika gärna kunnat vänt i porten. Men tog mig genom passet till punkt och pricka, tyckte tekniken i löpningen och kraften ner i stavarna satt bra och trots regn, mörker och tystnad (hade inga hörlurar med musik som kunde peppa) så blev det ett riktigt bra pass. Som belöning lyssnade jag på podd på nedvarvningen hem igen. Det passet är f.ö det jag tipsade om i senaste poddavsnittet!img_2982img_2998

 

Fredag betydde kort dag i skolan, jag hade dock inbokat träningssamtal där vi stämde av lite träning och så innan träningen började. Den bestod av ett teknikpass rullskidor klassiskt där vi höll till i Högbo och körde diverse teknikövningar utan stavar, med olika fokusområden och sen lite impulser. Här en film där fokuset var armpendling, låga axlar och stor åkning. img_3007

 

Passet stannade på 1:45 och blev ett givande bra pass, teknik är ett ständigt utvecklingsområde!

17:28 tog jag sen tåget hem till Örebro. Lite överraskande dök jag och poddkollega Daniel på varandra på perrongen och skulle med samma tåg. Vi tog sällskap och passade på att skriva manus till morgondagens draknäste! Han hoppade sen av i Ludvika och tåget rullade vidare och kom till Örebro strax efter 20. img_3024Hade inte varit hemma på tre veckor så det var skönt med en hemmahelg. Vi firade pappa i förskott tillsammans med farmor och farfar och mormor och morfar, jag tog en tur på MTB:n, körde ett styrkepass och hann med att plugga och övningsköra en hel del. Skönt att vara hemma en sväng, nästa gång blir innan det bär av till Thailand! img_3033img_3042

Och så blev det måndag och dags för en ny fullspäckad vecka. Och som vi rivstartade denna måndag, först med matteprov och sen med maxtest på rullskidbandet uppe på LIVI. Vi körde ju Vo2-maxtest i ettan också med samma upplägg. Man körde först 5 st trösklar för att mäta mjölksyra och tröskeln (där man kan åka utan att dra på sig mjölksyra) och sen fick man åka lugnt ett tag för att sen köra maxtestet. Hade en bra känsla alla trösklarna, klassisk diagonal i backe är min starka sida och tekniken satt riktigt bra på alla trösklar, kändes som det var sting i åkningen så långt. Maxtestet sen börjar ju rätt lugnt men ökar hastighet och lutning hela tiden. Och dessvärre nådde jag sämre tid i år än i fjol. Det skiljde 10 sekunder och trots den fina känslan kom stumheten i benen och illamåendet som en klubba och det som jag trodde skulle bli pers med råge stannade på en rätt dålig tid. Surt såklart. Man vill alltid mer! Samtidigt vet jag att det här året varit struligt, jag har tränat förhållandevis lite, hade en överträning så sent som i våras och var sjuk alldeles nyligen. Så det var ju ändå bra, och trösklarna hade blivit bättre, pulsen var lägre och jag hade förskjutit tröskeln, vilket är tecken på utveckling! Men att backa tidsmässigt är ju aldrig kul, känns som jag hela tiden kan så mycket mer än jag får ut… Här är filmer och bilder från dagen:img_3059img_3058

 

 

Hur som helst var det kul att få göra ett test, tekniskt tar jag med mig många bitar, men  nästa år ska tiden ryka, det ska gudarna veta! 😉

Imorgon väntar Draknäste med UF-företaget, ett evenemang där vi får sälja in poddens affärsidé inför en jury från Ung Företagsamhet. Det ska bli riktigt kul, vi har ett tydligt koncept och bra presentation så det ska bli spännande! På eftermiddagen sen ska vi dessutom intervjua Maja Dahlqvist som kommer gästa podden. Ska bli otroligt kul att få intervjua henne och på fredag får ni resultatet när avsnittet kommer ut! Inte varje dag man intervjuar en VM-guldmedaljör.

2019 FIS Nordic World Ski Championships, day 5, Medal Ceremonies
Foto: Bildbyrån

/Filip