Målsättningar inför säsongen!

Hallå där! Vi är framme vid del 3 i i min säsongsreflektion, nämligen målsättning. Jag kommer utgå från mina mål från förra säsongen och även dela med mig av de mål jag satt inför 2018/19. Varsågoda:

Målsättningar är viktigt för mig, det ger en målbild och ett konkret berg att bestiga. Det blir också enklare att motivera sig och göra det jobb som krävs när man strävar efter något. För mig är ett mål nödvändigtvis inte en placering eller en siffra, även om det finns med såklart. Det kan vara ett träningsmål, ett mål som rör kost och hälsa eller mental inställning. Jag gillar ofta att sätta höga mål och våga tro på det jag gör. Dock är jag noga med att inte förvänta mig saker eller ställa krav på mig själv, det leder ofta bara till något destruktivt. Men att våga utmana sig själv gillar jag och de passar mig bra som person. Att jag hittills lagt min träning själv och skött mig själv hjälper mig dessutom att kunna veta vad jag gjort och varför. Det är viktigt för mig att verkligen ha en mening med träningspassen och veta att just det utvecklar mig som skidåkare.

Här är målen jag satte inför säsongen som gått:

– Nå en top 30 plats på USM eller Folksam Cup

– Bli antagen till skidgymnasium.

– Hålla mig frisk och kunna träna mer än någonsin.

Att bli bland de 30 bästa var ett högt mål och det var jag medveten om, men istället för att stjälpa mig triggade det mig och gjorde att jag i slutet av en intervall kunde kräma ur det allra sista. Jag nådde inte det målet av lite olika anledningar men är inte förstörd över det. Istället är jag nöjd över hur jag trodde på det och innerst inne vet jag att med toppskidor och toppform hade det inte varit omöjligt alls. Men det är inget jag grubblar över nu, jag har utvärderat vintern och där och då reflekterat över det. Jag var dock hela tiden övertygad om att det kunde gå och det tar jag med mig!

Inför den här säsongen hårdnar konkurrensen och jag blir junior, där första året ofta brukar vara tufft. Därför är målen såklart anpassade efter det och efter att ha gått igenom säsongen som varit och kollat på vad jag vill uppnå kom jag fram till att mina mål till nästa säsong är…

-Att träna klokt med kvalitet och undvika sjukdomar.

– Att förbättra min uthållighet för att åka bra på 10 och 15 km.

– Nå en top 50 plats på JSM eller någon Scandic Cup tävling.

– Förbättra fristilen samt stakningen.

– Att ha kul och njuta på vägen!

Träna mycket i all ära men det allra viktigaste är i slutändan att man har motivation och driv för att uppnå det man vill. Glädje och hunger för idrotten är nycklar för att orka hålla på och tycka det är kul. Och nej, det är inte en dans på rosor alltid, vissa dagar ligger man hellre på soffan än sticker ut och stakar i två timmar. Skulle jag inte tycka det var kul skulle träningen inte bli speciellt bra heller och därför har jag faktiskt satt det som ett mål; att ha kul och njuta på vägen. (Och just nu är det inget fel på motivationen, jag är supertaggad på träningen som ska genomföras! 😉)

Att slå sig in bland de 50 bästa är också ett mål jag satt, ett mål som inte är speciellt enkelt och som kommer bli en utmaning eftersom det ibland kan bli startlistor med över 100 anmälda. Men jag tycker det är ett rimligt mål trots att jag återigen lägger ribban högt. Men som sagt, vem gillar inte utmaningar? 👊🏻

Däremot ska jag väl säga att min egen insats och känsla alltid väger tyngst, det är farligt att stirra sig för blind på resultat. Säg att jag gör mitt livs lopp och slutar 64:a, då skulle jag inte bli besviken liksom. Vetskapen om sin egen insats den dagen är viktigast och var det 63 åkare som gjorde lika bra lopp som jag så är det ju så. Sen ska jag inte sticka under stol med att känslan när man överträffar sig själv är något alldeles alldeles speciellt. Det är ju trots allt framgång man vill nå!

Träningsmässigt har jag en tydlig bild av att det helt enkelt ska in mer och tuffare träning med fokus på att klara av längre distanser. Som junior ligger distansloppen näsan alltid på 10-20 km och därför ligger det i stort intresse att förbereda mig på det. Fristilen kommer också vara ett lite extra starkt fokus, liksom styrka och stakning. Där handlar det helt enkelt om att jobba på sina svagheter och förfina tekniska detaljer. Det stora mottot som kommer genomsyra min träningsfilosofi är kvalitet, att jag får ut något av det jag gör. Sen älskar jag uttrycken ”älska smärtan” och ”älska utmaningen”. de kommer följa med mig framöver och bli värdefulla hörnstenar i min satsning!


I och med detta inlägg har vi nu fått ett rejält avstamp rakt in i försäsongsträningen. Ni vet nu vad jag kommer jobba mot och varför och jag kan nu helt lägga fokus på att göra varje vecka så bra som möjligt. Det är ju trots allt jag som ska göra det, jag som ska träna, jag som ska få i mig rätt typ av mat och jag som ska se till att jag blir bäst. Sen hoppas jag såklart innerligen att ni vill fortsätta vara en del av den här resan och hänga med på alla äventyr jag och bloggen bjuder på. Ni är fantastiska!

/Filip

Bildspecial 2017/18!

Hej på er! Såhär på Valborgs kväll så bjuder jag på del 2 i summeringen av säsongen där jag delar med mig av alla mina favoritbilder från säsongen, från december till april. Varsågoda:

December inleddes med en veckas praktik hos Ronja i Torsby, då kan man säga att vintersäsongen drog igång på allvar!

Premiären gjordes i ett vintrigt Älvdalen! ❄️

Lucia-sprint med svart grupp.

Tre fantastiska bilder på vintriga vägar i Dalarna! 🙌🏻

Nedvarvning efter en sprintdag i Dala-Järna.

Vätskepass efter intervaller på sydligare breddgrader! 🏃🏻

En solig men ändå mörk jul iår…❤️

Gott nytt! 🥂

Ban-och skidtest i Mora!

”Fart över krönet” 💨

Skidtest!

Årets fällning! 😜

Återigen på värmländska vägar, den gången efter tester i Torsby!

Bergebo Ski Weekend!

DM-silver! 🥈

Testrace på hemmaplan!

Skidåkning hemma i Fjugesta sker inte allt för ofta:)

Uppvärmning i ljusets sken samma kväll som min första seger kom! 🙏🏻

Årets roligaste bild blir från målgång i semifinalen på Tour De Mössebergs supersprint. Vi föll som käglor… 😂

Äkta skidförhållanden. NOT. ☔️

Spurt i tekniksprinten, inte vackert men det ledde till en 12:e plats!

Bild från en makalöst fin morgon på väg till skolan. 📸

Sista passet innan avresa till Lycksele, löpning i solnedgången.🏃🏻

Bilden talar…

Snö fanns det iallafall… 😉

Hedlundagården i motljus!

Banans finaste punkt! 👊🏻

Filmkväll!

Gruppbild förstås!

Back to basic! 🙃

Nysnö och belöning efter 1 h stakning! 🙌🏻

…och lite tjuvskejt;)

Alltså långspåren! 😍

Varm choklad.😁

Ban-inspektion med Ronja inför Folksam Cup!🎿

Tävlingsfokus.👀

Som vanligt efter målgång! 🤢

Säsongens sista målgång!

I pannlampans sken. ❄️

Min skola till hösten! 😁

Woooow!

Grillning med kompisar!🙌🏻

Folkfest i Falun!📸

DNF på Lilla SS:(

Skicross i Sörbybacken!

Sista turen på natursnö!

Känslan efter intervaller i solsken! 😎

Säsongens sista skidpass, tur man fick avsluta fint!

Ja vilka minnen! Och det fina är att alla bilder och många fler finns sparade under fliken ”Galleri”, där ni hittar hela min samling, så kika in där!

Det har varit en helt fantastisk säsong och det bästa med att spara bilder från tävlingar och roliga ögonblick är att jag kan plocka fram dem och motivera mig själv med. Är det dåligt väder eller om jag är trött så scrollar jag bara igenom bilder och drivet är genast tillbaka. Även dokumentärer är utmärkta att kolla på innan t.ex intervallpass, där är ”Svenska Skidhjältar” en favorit. Makalöst bra produktion där man får följa landslaget i satsningen inför VM i Falun. Då får man sådär härliga vibbar och blir påmind om sina drömmar och mål ända sen man var liten. Sen har jag som idrottsfantast svårt att hålla känslorna i schack när jag ser sånt och speciellt klassiska idrottsögonblick, tänk att idrott kan beröra så! Så sök på Sveriges skidhjältar på youtube och se alla 5 delar, det är det värt.


Ja det var väl allt för idag hörni. Vi har ju långhelg och är lediga imorgon med, så jag startar igång träningsåret tredje träningsvecka imorgon och sen är tanken att jag sticker emellan med ett ”vanligt” inlägg igen innan vi tar del 3 av årets säsong tillhelgen. 😁🙌🏻

So long

/Filip

Summering av säsongen 2017/18!

Hej på er! Det är dags för del 1 i serien där jag delar med mig av tankar kring säsongen. Idag är det dags för den stora summeringen av skidsäsongen, så här kommer allt från säsongen 2017/18:👇🏼

Säsongen drog igång på riktigt när jag gjorde tävlingspremiär i Älvdalen. Inledningsdistansen var 5 km skejt och jag försökte få in rutiner kring uppvärmning, skidtest mm. Loppet var jag nöjd med och jag gillade verkligen banan som innehöll fina åkbackar, lite tekniska nedförskörningar och ett bra upplopp. Dagen därpå var det klassisk jaktstart vi skulle ta oss an och kroppen svarade bra och jag stakade för första gången jämnt med de andra runt omkring. Dessutom gjorde jag en stark avslutning och lyckades hålla ett knippe åkare bakom mig. Jag tog med mig en bra känsla att bygga vidare på!

Nästa helg var det sprintdags och bilen gick en tidig söndag mot Dala-Järna. En klassisk sprint på en 1,7 km lång bana var det som gällde, något som jag gillar. Prologen gick okej även om jag inte hade riktigt den där sprint-speeden som krävs. Den kom istället fram i heatet där jag tack vare min styrka i starten hängde på täten upp i första backen. I mål räckte det inte hela vägen men jag fick välbehövlig rutin av att få åka heat!

Efter jul och nyår drog vi till Mora där Morapinglan, en av årets största ungdomstävlingar skulle gå av stapeln. Jag gjorde en bra klassisk jaktstart, men ännu hade inte den där känslan av när man inte kan bli stum infunnit sig. Jag slutar 24:a, en bra bit närmre täten än för ett år sen, på samma bana och med samma distanser.

På torsdagen efter var det dags för intagningstester i Torsby, något jag lite bävat för under året. Testerna var styrka (chins, dips och brutalbänk), beeptest och harrestest. Jag lyckades persa på allt och att jag gjorde 6 chins är något jag kan leva länge på. I bilen hem var jag så himla nöjd, jag var bäst när det gällde!

Bilen rullade vidare och två dagar senare var det Bergebo Ski Weekend i Borlänge. Jag körde både fristilssprinten på lördagen och den klassiska distansen på söndagen. Känslan var inte på topp men återigen fick jag erfarenhet av att åka sprintheat+ att distansbanan var troligen den tuffaste under hela säsongen. 😅

Här emellan tog jag och Sebbe DM-silver i sprintstafett, ett lopp där jag gick ut med guldkänning på sista sträckan men fick ge mig. Rejäl revansch tog jag tisdagen veckan efter då jag gick och vann poängtävlingen i Ånnaboda. 7 km klassiskt var distansen och jag lyckades alltså ta min första seger i ett skidlopp, stort! Just känslan när jag insåg att jag ledde med ganska god marginal var ny för mig och något jag förhoppningsvis får uppleva fler gånger! 8 sekunder blev segermarginalen och jag bevisade nu på riktigt för mig själv att det faktiskt går!

Sen var det dags att dra mot sydligare breddgrader, nämligen Falköping och Tour de Mösseberg. Touren inleddes med 100 m där jag lyckades ta mig vidare och åka semifinal, 100 m som är en udda distans men som jag gillar skarpt. Distansloppet senare på kvällen gick däremot riktigt dåligt, kan ha varit det sämsta loppet jag någonsin gjort. Jag hade absolut inget fäste och slet i 6,6 km, något jag mest fick skylla på mig själv eftersom jag valde valla och skidpar. Revansch fick jag dagen därpå i tekniksprinten. Slutade 12:a och hade känn på top 10, en av höjdpunkterna denna säsong! Jag avslutade touren med en 14:e plats och blev också det totalt. Rolig, men lerig helg som slutade med säsongens kanske näst bästa resultat. 🙌🏻

Sen började den riktiga uppladdningen mot USM i Lycksele. Jag lade en tvåveckors-plan och riktade nu fullt fokus på säsongens stora mål!

Resan började med att vi åkte hemifrån på tisdag-kvällen, övernattade i Gävle och åkte sen längs kusten, över Höga Kusten bron och så småningom kom vi fram till Hedlundagården och mötte de andra i klubben. Termometern stod på -30 grader och dagarna därpå var det lätt träning, vallning och skidtester som gällde. Emellan det var det äta, sova som gällde (och så lite rundpingis.) 😉

Det var med en speciell känsla som jag och Anja åkte banorna tillsammans dagen innan. Det låg spänning och förväntningar i luften, man visste vad som väntade, det man väntat på hela säsongen. Det var perfekta förhållanden och vi var väl påpälsade i kylan och körde några dagen-innan-tävling-impulser inne på stadion. Jag kommer ihåg känslan av att allt var så stort att man kände sig som ett proffs och när vi testat klart tänkte jag att banorna borde passa mig bra. Den uppfattningen delade jag inte efter målgången dagen därpå. 7,5 km klassiskt var distansen som jag bara nån vecka innan hade vunnit hemma i Ånnaboda och som blivit en favorit. Det slutade med en 56:e plats, över 4 minuter efter… I mål var jag helt tom. Så besviken, så uppgiven. Hur kunde det bli som det blev? Återigen hade jag valt fel skidpar och jag slet och slet runt de två varven. Jag vägrade ge upp, vägrade acceptera att det gick dåligt och gav allt jag hade in på mållinjen. När jag passerade den var jag så besviken och när jag läste resultatlistan var det inte långt till tårar. De närmsta minuterna där var jag inte jättetrevlig att ha att göra med. 😅 Tänk att idrott kan vara så komplext, för egentligen är det ju bara en tävling, men där och då så var allt negativt. Det var som en käftsmäll och jag tappade tron på mig själv, på min egen kapacitet. Men livet fortsätter och positiv som jag är så vägrade jag gå runt med dålig attityd, något som lätt smittar av sig på en grupp. Istället nollställde jag mig själv och under kvällsmötet till sprinten intalade jag mig själv att jag inte har något att förlora. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade svårt att sova den kvällen…

Dagen därpå var det sprint och jag följde mina vanliga rutiner, med skidtester, uppvärmning mm. När jag stack iväg hade jag inga som helst krav, bara att köra allt jag hade. Det blev en 52:a plats och även om det var långt ifrån en sprint jag vet att jag kan så var jag ändå glad. Jag gav det jag hade för dagen och det var målet.

Jag försökte glömma det som var och på söndagen på sista distansen var det stafett. Det är något speciellt och roligt med att åka stafett och jag lyckades göra mitt bästa lopp under helgen och vi slutade 17:e, en skön avslutning ändå. Jag var så splittrad hela helgen, för samtidigt som vi var ett väldigt skönt gäng där och hade väldigt kul tillsammans så var jag ju besviken, årets stora helg var liksom över och jag hade underpresterat. Men det var en stor upplevelse att få vara där, med en meter snö och ren skidpropaganda och det är ett minne jag verkligen tar med mig. Ändå kan jag inte släppa tanken på hur det blivit om jag hade haft bra skidor första dagen…

Jaja, livet gick vidare och jag tränade på i vinterlandskapet på hemmaplan. För vintern kan man inte klaga på, helt fantastik ur en skidåkares perspektiv. Här en bild från en av kvällarna jag tränade här hemma i elljusspåret.

2 mars inleddes vad som skulle bli min sista tävling, nämligen Folksam Cup. Det blev en helg där jag lyckades få revansch och 43:e platsen i prologen är mitt bästa resultat på en stor nationell tävling. Den dagen hade jag kanonskidor och disponerade loppet perfekt, något som inte händer allt för ofta. På eftermiddagen visade jag också prov på mina vassa avslutningar då jag på ren tjurskallighet och snabbhet vann spurten om 45:e plats. Det kändes som en seger när jag gled över mållinjen, tror nämligen aldrig jag varit så trött! Absolut sista tävlingen blev teamsprinten där jag och Anja bildade lag. En rolig tävlingsform där vi båda gav allt vi hade för dagen. Bästa minnet därifrån är helt klart när speakern nämner team Andersdotter/Andersson som en av förhandsfavoriterna i vårat kvalheat. Det var häftigt!

De tre kommande veckorna blev jag sjuk och missade tyvärr Lilla Skidspelen i Falun och stora delar av vårvintern över lag. Under den tiden fick jag däremot beskedet att jag dels fick avslag från Torsby men också att jag blivit antagen till skidgymnasium och det i Falun. Jag vart så glad när mobilen ringde och jag insåg att det som varit ett mål länge nu skulle gå i uppfyllelse!

I samma veva fick jag dessutom ta emot ett stipendium av Tysslinge Företagare för ”Årets ungdomsidrottare” på 4000 kronor. Något jag verkligen inte räknat med och det var en stor ära att lilla jag fick det liksom. Motiveringen att jag är en fin ambassadör för skididrotten gör mig varm inombords. Det är tufft att träna så mycket som vi ändå gör och att få tillbaks på det sättet är ovärderligt. Jag tycker det är så viktigt att vara positiv och ge allt oavsett om det är i skolan eller i skidspåret och att den glädjen och inställningen kan spridas är såå så kul.

Summan av kardemumman blir att jag är nöjd med säsongen. Jag har haft förmånen att vara frisk under den viktigaste säsongen i min relativt korta karriär. Jag har gjort intagningstester, tävlat runtom i hela Sverige, vunnit mitt första skidlopp, kommit in på skidgym och haft riktigt riktigt kul. Det är i slutändan det viktiga och alla upplevelser, lärdomar och erfarenheter tar jag med mig i ryggsäcken.

Sist men absolut inte minst vill jag rikta ett jättetack till er alla för alla glada påhejningar längs med spåren, för uppmuntrande kommentarer och stöttande i med och motgång. Det betyder mycket!

/Filip

Tid för reflektion!

Hej!

Det är torsdag idag och för första gången på hela vintern faktiskt så står jag över ett pass p.g.a att jag inte känner mig 100% träningsduglig. Tanken var ett fartpass skejt idag, istället blir det en vilodag för att bli fit for fight igen. Vilodagen idag har gett mig tid att fundera över saker och reflektera. En hel säsong har strax gått och målen jag tränat mot ett helt år är över. En sak återstår, den kanske största saken av alla. Skidgymnasium. Jag väntar fortfarande på besked och där chansen lever än om en plats i Torsby. Men det är ovisst, vart kommer jag tillbringa min gymnaisetid och var kommer min bas vara de närmsta åren? Det är ett spännande äventyr jag ger mig ut på. Det kommer innebära en flytt hemifrån, till ny skola, ny ort och nya träningskompisar. Ändå tvivlar jag inte. Jag vill bli skidåkare och satsa för att bli så duktig jag bara kan bli, för mig är det valet solklart. Men det är klart att jag med spänning väntar på ett besked. Hela vintern har jag fokuserat på att göra så bra resultat jag kunnat och verkligen gått in för att göra den bästa versionen av mig själv. Varje uppvärmning och varje gång starten gått har jag varit noggrann i förberedelserna och i genomförandet. Jag vill göra mitt bästa och göra så bra jag kan varje gång, Helt enkelt vara den bästa versionen av mig själv just den dagen.

Under intagningstesterna jag gjorde för två månader sen gjorde jag utifrån mig själv det bästa jag gjort i styrkeväg någonsin. Den där styrkan som jag bävat en del för under året och som jag jobbat med att förbättra. Under testerna gjorde jag 6 chins, på gymmet hade jag tidigare klarat som bäst 2. Dessutom persade jag i de andra momenten också och var så nöjd när jag satte mig i bilen igen och rullade hemåt igen. Jag var den allra bästa versionen av mig själv där och då, när det verkligen behövdes.

USM i Lycksele däremot blev en stor besvikelse. Jag hade redan i somras visualiserat under de sista sekunderna av intervallpassen hur jag var på upploppet på väg mot mål i mitt livs lopp. Hur jag spurtade mot en bra placering, hur jag frenetiskt stakar in de sista metrarna för att sen kunna sträcka näven i luften. När första distansen var över var det långt ifrån de tongångarna. Efter vallamiss och en kropp som var så långt ifrån toppform man nästan kommer så ville jag bara gråta. Där och då var jag så besviken, så mycket förberedelser, så mycket fokus. För det här? Tankarna rullade i huvudet. Kunde jag ha gjort något annorlunda, skulle jag ha tränat mer? Skulle jag ha tränat mindre, borde jag ha testat skidorna mer? Allt var turbulent, jag var som i obalans och tappade tron på mig själv. Dagen efter försökte jag ladda om och tagga till på nytt och sprinten gick lite bättre och stafetten var jag nöjd med. Jag fick avsluta bra och få lite revansch, men det var ju inte så jag ville att USM skulle bli. Långt ifrån.

Veckorna gick och jag la tankarna bakom mig och fokuserade fullt ut på Torsby och Folksam cup. Nötade detaljer och försökte framkalla en formtopp helt på egen hand. Det gick relativt bra och när andra tävlingsdagen avgjordes med en prolog kunde jag nöjt korsa mållinjen och känna att kroppen svarade! I skejtloppet och teamsprinten gick jag mer ren kämparglöd och vilja. För jag hade bestämt mig. Oavsett hur känslan är under loppet så skulle jag kämpa. Aldrig aldrig aldrig ge upp. Jag matade in i mig själv hur mycket jag älskar smärtan och var varje tävlingsdag beredd på att ge mig in i dimman. Det fanns inget att förlora och inget att tveka på. Och skulle det gå sämre skulle jag iallafall ha vetskapen om att jag tagit ut precis allt jag hade för dagen. Varit den bästa versionen av mig själv. Den inställningen är jag nöjd med och kanske var det den som gjorde att jag tog den där spurten, när benen bara ville vika sig så kollade jag inte bak. Jag hade fullt fokus på mållinjen och när jag korsade den var jag före de andra.

Rom byggdes inte på en dag säger man och att jag är nöjd med en 43:e och en 45:e plats kanske tycks lite konstigt. Och visst, mitt mål var minst Top 40 på någon distans under USM eller Folksam cup. Men resultatet från prologen är det bästa resultat jag någonsin gjort på en stor nationell tävling och jag har tagit ett steg till i utvecklingen. Jag har närmre upp till pallen än till 58:e platsen och det är så jag ser det. Som sagt, Rom byggdes inte på en dag och att kunna se att jag utvecklas och åker snabbare är roligt. Sen handlar det om succesiva steg, man får jobba med en bit i taget.

Testerna, USM och Folksam har varit de stora målen, men utöver det har en viktig pusselbit varit att tillåta mig att kul. Det är inte alltid blodigt allvar och även om det är det så är det viktigt att inte tänka för mycket och ständigt analysera. Det viktigaste med idrott och den största anledningen att jag håller på är att det är kul! Sen försöker jag njuta, de här tävlingarna man ser fram emot behöver inte bara vara fullt fokus varje liten sekund. Jag försöker också njuta av stunden och ta in den atmosfär som är. Det här 👇🏼 citatet ringar in just det. Njut av stunden, den kommer aldrig tillbaka!

”Every time you do something it’s for the last time. Even if you do it again, it will be different, and you will be different. This is the only time you will ever do this. Enjoy it.”

Jag är en positiv person på gott och ont, men inställningen kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig. Det är klart man kan ha dippar och efter distansen i Lycksele var inte mina tankar jättepositiva. Men där måste man kunna vända känslorna till tändvätska och klara av att ladda om. Det gjorde jag och nu i helgen lyckades jag istället. Det vänder fort och det gäller att hålla fanan fortsatt högt och ha kul!

Närmsta tiden väntar ett besked som kommer påverka rätt så mycket för mig. Men trots det är jag väldigt lugn och motiverad för att om en månad inleda en ny försäsong och nu först och främst få en fin avslutning på skidsäsongen. Än finns det mycket kvar och med den vintern som varit än så länge så kan man nog våga hoppas på några fina skareturer över myrar och intervallpass med uppkavlade ärmar.

Dagens avslut blir en bild tagen strax innan start i prologen i lördags eftermiddag. Då helt ovetandes om hur det skulle gå och istället väldigt nervös och spänd. Den känslan släppte helt när jag upptäckte farfar och farmor som stod alldeles vid starten och önskade mig lycka till! En av alla minnesvärda ögonblick den här säsongen.❤️

/Filip

Årskrönikan 2017!

Ja som utlovat så kommer här, om än något försenad, 2017 års krönika. Det är roligt med lite krönikor och årets variant blir listor, där jag kategoriserar lite grejer, ex årets lopp. Varsågoda:

Ja vilket år. För mig var det året där jag tog skidorna till en ny nivå, började skriva dagbok för varje pass, utvärdera tävlingar och framförallt träna mer och väldigt målmedvetet. Jag har försökt att göra mig till en bättre skidåkare och jobba med mina svagheter, vilket har gjort att jag krossat i stort sett alla gamla tester och bättrat på tekniken ordentligt. Det är väldigt motiverande att se sina egna framsteg och att se att man faktiskt kan. I resultatlistan har det hänt grejer och även om det inte är nån brutal förändring så plockar jag tid på täten och slår åkare jag varit en bit efter. ”Rom byggdes inte på en dag” sägs det och tanken är ju att man successivt ska jobba sig uppåt och det var målet med barmarkssäsongen. Alla de där timmarna på rullskidor, alla stakintervaller, armhävningar, ja alla gånger pulsklockan har rullat har man förberett sig för det som komma skall. Och det är nu, under tävlingssäsongen som det man gjort under sommarn ska ge frukt. Barmarkssäsongen har varit positiv för mig och just den teknisk biten har varit viktig att få sätta, det är en stor förutsättning för att kunna åka fort! En sån grej som intagningstesterna, som jag jobbat mot under hösten och varit nervös för var så fruktansvärt skönt att fixa och att dessutom lyckas med att överträffa sig själv. Det var också en av målen jag skrev ner tidigt i våras. I skrivande stund har jag tränat över 320 timmar från det att jag startade träningsåret i April. Då har jag ändå haft en del sjukdagar under hösten så den siffran är jag rätt nöjd med, säsongen är ju inte slut på långa vägar! Tävlingarna har också varit stora upplevelser, jag gjorde min första riktiga tävlingssäsong och fick känna atmosfären på tävlingsplatsen skidhelg efter skidhelg. Dessutom fick jag vara med och ta hem en bronspeng i lagtävlingen på USM i Borås, en medalj som blänker lite värre än alla de andra. Det har varit ett framgångsrikt år och jag inser hur mycket jag gillar träning och att vara ute o tävla, det är verkligen fina minnen man bär med sig.

Och med det så glider vi då över i listvarianten så kör vi 5 snabba helt enkelt och vi börjar såklart med…

Årets bästa minne:

Ja i mycket hård konkurrens får det bli skareturen från lägret i Sognefjell. Strålande sol, kortärmat och helt galet fina vyer, det var så man fick nypa sig i armen. 🙌🏻

Årets flopp: Ja någon riktig flopp har det väl inte varit rent prestationsmässigt, men USM-banketten var ingen höjdare direkt. De som var där förstår nog vad jag menar… 😉

Årets lopp: Det var inte ett av mina bästa lopp, men jag väljer det lopp jag tyckte var mäktigast under förra säsongen, nämligen stafetten på Folksam Cup i Torsby. Att på tredje sträckan gå ut som 7:e lag i Sverige var riktigt riktigt coolt, en känsla jag hoppas uppleva många gånger framöver!

Årets träningspass: Ja det finns några riktigt minnesvärda godbitar från året men Juvasshytta är svårt att slå. 13,5 km ren backe och 1 320 höjdmeter var en ren kamp mot skallen och oj vilken lättnad när man kom upp på toppen!

Årets bild: Även här har jag fått klura, men gruppbilden från USM slår lite högre än de andra. Vilket gäng och framför allt vilken helg!!

Ja ni förstår ju, det finns massor jag skulle kunna lägga till och året har verkligen bjudit på mycket minnen och roliga upplevelser.

Sist men inte minst får man ju tacka alla som varit med under det gångna året- ni har betytt så mycket!! Nu laddar jag för ett om möjligt ännu roligare 2018 där jag tar steget och börjar skidgymnasium och satsar helhjärtat på det jag tycker är roligast i världen. Skidåkningen.

More to come!

/Filip

Barmarkssäsongen 2017

Hallå i stugorna. Det är måndag och jag är tillbaks igen efter en veckas uppehåll. Det har varit mycket på sistone och bloggen har tillfälligt fått stå åt sidan. Nu är jag dock tillbaks med den utlovade långläsningen. Jag kommer med bild och text ta er igenom en oerhört rolig och händelserik försäsong, enjoy!

Ja i och med att premiären är gjord har blivit dags att lägga årets barmarkssäsong till handlingarna och helt enkelt sammanfatta den, vad har gått bra, vad har gått mindre bra och har jag följt den plan jag satte upp i våras? Den 17:e April inleddes mitt träningsår och sen dess har jag lagt upp min träning helt på egen hand. Över lag är jag nöjd med året, jag har tränat väldigt mycket mer än ifjol och det har gett stora resultat såväl tekniskt som på testerna. Under våren låg mycket fokus på mängd och att liksom bygga upp en grund och hålla igen lite på intervallpassen för att se hur jag reagerade på träningen. Reaktionen blev positiv och jag persade med över minuten på varje test jag gjorde. Under sommaren fortsatte jag träningen utan avbrott och många kvalitativa pass genomfördes. Vi hade också två tuffare lägerveckor med Torsby Sommarskidskola i juni och Camp Sognefjell med svart grupp under juli månad, riktigt roliga läger båda två!

Sommarlovet bjöd på många fina minnen, där var cykelpasset till Nora en av höjdpunkterna. Vi hann också med ett miniläger i Strömstad, en tur med farmor och farfar till Idre Fjäll och årets längsta rullskidpass på 52,3 km med Anja och Ronja. Det var helt enkelt en väldigt rolig sommar och grunden var därmed satt.

Höstens fokus var fart och intensitet, men den blev ett litet misslyckande ärligt sagt. Det inleddes väldigt bra med en riktigt bra insats på Kilsbergen Trail Run 14 K, men sen har det varit lite för sjukdomskantat. Planen var att stegra intensiteten och jag införde 3 intervallpass i veckan och det funkade till stor del, men i samband med skolstart osv så krockade det lite, vilket resulterade i någon vecka borta. Det tuffare träningsschemat gick lite i kras och jag fick lägga om med lättare träning. Ingen katastrof och jag har ändå hunnit med många tuffa pass, turer till Torsby och besök på tre skidgymnasier på informationsdagar, vilket var viktigt. Just i höst har fått lägga mycket kvalitet och gå efter känsla och se till att vara helt ok.

Har jag lyckats då med de mål jag satte upp? Jo det tycker jag i mångt och mycket, det jag inte är riktigt är nöjd med är antalet sjukdagar och således mindre veckor med hårdare träning. Såhär i efterhand hade jag nog velat genomföra lite fler tester och ”ångestpass”, det är dock inget som på nåt sätt är en stor förlust, men en utvärdering är en utvärdering och det är väl det jag är lite missnöjd med.

Under hela året har stakningen varit det stora utvecklingsområdet och den är jag riktigt nöjd med, för den har jag nu förbättrat! Ett annat mål var att träna mer styrka för att bättra på tekniken och det har jag också gjort. Hela säsongens ledord har varit noggrannhet, att göra allt för att bli en bättre skidåkare och ha en tanke med allt jag gör, det har jag också haft och tagit mycket inspiration med kost, upplägg osv från andra.

Överlag har jag klarat av att höja min nivå avsevärt och vi ska komma ihåg att den här vintern är bara min andra riktiga tävlingssäsong. Jag är således nöjd med träningsåret, jag har haft kul och visat på varje test att jag både har uthållighet och snabbhet på en högre nivå än tidigare, oerhört skönt.

Men det största målet av de alla är förstås skidgymnasium och att visionen att få bli elitskidåkare slår in. Det har jag haft i tankarna hela året och under sista minuterna av en intervall så kunde jag plocka fram det målet och bita ihop ännu mer. Nu är det ”bara” att göra en bra vinter, göra så gott jag kan och såklart- ha kul! Allt om vinterns mål kommer i kommande långläsning, den på obestämd tid.

Innan vi avslutar bjuder jag förstås på försäsongens alla favoritbilder, varsågoda:

Fina minnen och fina bilder, men med dem så stänger vi officiellt barmarksåret 2017!

I veckan kommer bloggen flyta på som vanligt igen och vi går igenom allt spännande som hänt sen senaste vardagsrapporten. Ha det bra tills dess!

/Filip