Hej på er och tack för att ni kommit för att lyssna. Filip Lopez Andersson heter jag, bor i Falun och har spenderat 20 år på den här jorden. Jag är uppväxt på landsbygden utanför Örebro, men de senaste fyra åren har Dalarna varit min hemvist. När jag fick inbjudan att tala här blev jag lite rörd. Att tala på Pridetema är en ära, och jag vill förvalta det genom att beröra. Visa min solidaritet. Visa mitt deltagande och engagemang i den mest kärleksfulla av rörelser. Inspirera er till det mod, den kraft och den lycka Prideflaggan betytt för mig.

Däremot vill jag börja med att förklara en viktig sak. För även om flaggan vajar stolt i vinden nu, så har valets efterskalv skapat en enorm tyngd i bröstet på mig. Inte nödvändigtvis för mandatfördelningen, utan för att människor röstat oss bak i tiden. På partier som kallar oss för avarter, ifrågasätter rätten att bli förälder och som menar att regnbågsflaggan bör förbjudas. De kallar Pride en ”destruktiv livsstil”, genus för flum, vägrar intervjuas av QX och menar att transpersoner bör steriliseras.

Detta ska inte toucha ett politiskt tal. Men tolka inledningen av det här talet som självförsvar, och helheten, som ett tal kring våra rättigheter. Vår framtid. Människor som inte värnar alla människor i en demokrati är inte kapabla att leda ett demokratiskt land.

Jag är både född i Colombia och homosexuell. Men det är i det här landet jag byggde mina värderingar, mina ögon på verkligheten och omvärlden. Det är det här landet jag adopterades till för att få chansen till en trygg framtid. Det är det här landet jag varit stolt över, och här jag i vuxen ålder kunnat använda min röst. Kritiserat idrottsrörelsen i kvällspressen, pratat könsnormer i radio och på scenen, här på Kulturhuset, filmat en musikvideo till tonerna av Tone Sekelius ”My Way.”

Min väg. Jag hittade den i det här landet och till slut lever jag nu som en lyckligare, mer äkta version av mig själv. Kropp och själ harmonierar igen. Tack vare våra föregångare, mina förebilder och människor som sett mig för den jag är. För så är det ju, mitt liv är inte ett val, det kan inte censureras eller åtgärdas. Och det finaste man som medmänniska kan göra är att se. Och förstå.

Jag var på plats på Stockholm Pride i somras. En av mina starkaste stunder under Prideparaden var insikten av att jag stod bland gelikar. Lyckliga människor, i frihet och med så mycket medmänsklighet som svärmade runt huvudstaden. Det kändes så orubbligt, ingenting var värt att dölja.

En och annan tår rann från min kind, för mina gelikar har precis som mig gråtit, våndats och skämts. Det är en parad full av kärlek, lycka och värme. Världens tryggaste plats! Men paraden är också präglad av så mycket svärta. Allt på grund av de erfarenheter dessa människor genomlevt. Båda i de innersta och yttersta av kretsar. Det är människor som fått utstå hets, hat, misshandel och som historiskt sett dött. Som hellre dör än att leva som nån annan än sig själv. Pride är för mig en hyllning till det modet, och en protest mot att det behövs.

Vi har kommit så långt, det är vi ett bevis på. Men vi behöver komma längre, den omgivning jag fostrats i, på landsbygden och inom idrotten har varit klaustrofobisk. Än idag förekommer trakasserier av homofobiskt inslag i min vardag. Trots att jag med gott hjärta bara lever mitt liv. Upprörande, eller hur? Då vill jag att du förstår att jag varje dag fortsätter att leva så, väljer att leva så. För det rör mig inte i ryggen längre. Jag kommer aldrig ge upp kampen för att ingen människa i det här landet ska behöva föraktas av sig själv eller någon annan.

Pride är en kärlekshandling, en bekräftelse på att vårt land är välmående. Som välkomnar dig vem du än är, var du än är i ditt liv och din process. Det här är livsviktigt att fler förstår. För den flaggan vajar inte av sig själv. Modet som krävs och krävts historiskt är djupt beundransvärt och direkt avgörande för vilken framtid vi går tillmötes. Jag hoppas att vi alla bidrar till att den vajar synligt i varma vindar för samtliga generationer framöver.

Till er som lyssnat idag vill jag säga tack. Solidaritet är den finaste av egenskaper. Lyssna till ditt hjärta. Dela era känslor, ta dem på allvar och gör den här helgen speciell. Det goda vinner. Jag vill verkligen tro det.

Tack!

Hej och tack för återseendet. Så kul att se dig här, det var länge sen! Det har runnit en del vatten under broarna sen sist. Som jag saknat er, och saknat den här sortens terapi. Saknat att spegla mig i er. Det slår mig att det du läser idag blir slutet på ett känslofyllt kapitel i mitt liv. Ett definitivt avsked och en uppgörelse med mitt forna jag. Håll i er. ❤️

Första raderna i det sista kapitlet skrivs i samma stund som Tone Sekelius för första gången framför bidraget ”My Way” på bästa sändningstid i Melodifestivalen. Fullständigt oförberedd rinner känslorna över totalt för mig den lördagskvällen. Jag blev så innerligt berörd av henne, texten och styrkan. Historian som skrevs den kvällen. Jag kände igen mig så. Hennes budskap gick rakt in i själen, och texten gjorde tårarna ostoppbara. Den fick mig att för en stund känna, vara närvarande i kampen jag hållit hemlig, känslorna jag, liksom hon, brottats med. Jag insåg att det är dags att låta slutsidorna definiera framtiden. Att helhjärtat och stolt visa vem jag blivit.

Det är så sällan jag visat upp en rättvis bild av mig själv, ett autentiskt ”jag”. Så sällan jag låtit murarna av integritet falla i tidigare kapitel. Ni har fått följa mycket, nedslag i min karriär och personliga liv. Personligt, men aldrig innerligt. Skådespel på hög nivå utifrån sett, självutplåning på lika hög nivå inombords.

När jag våren 2020 valde att bekänna färg, hugga tag i en Prideflagga och veckla ut vingarna så rann tårarna av både sorg och lycka. Känslan av frihet var så sorgligt fin, det var först då jag insåg hur skräckslagen jag varit. Så länge. All skam, smärta och skuld jag bar på. Det är svårt att förstå för den som inte suttit i den sitsen, men jag insåg att om jag ska gå runt och må såhär kan jag lika gärna ge upp livsglädjen på en gång. Kanske var det ren självbevarelsedrift att komma ut. Och när jag väl tog steget var det så fint att möta mig själv, min egen sorg och lycka. Känna luft under vingarna. Nu var det min tur.

Så jag vågade. Och valde att äga min egen historia genom att lämna allt utom rimligt tvivel. Komma ut. Ta kampen för rättvisa, kritisera och dela erfarenheter på förstasidor och i nyhetssändningar.

En mental tegelsten i min egen mur, en soldat i mitt känslomässiga försvar, såhär i efterhand. Flaggar redan nu för den som tror att vi kommit till det idylliska avslutet på en halvljummen feelgood… sorry! För i samma stund jag kom ut så rycktes också mattan undan för mig. Mattan som rädslan och omgivningen sytt. När jag var klar, beslutsam och lycklig, då väntade ju reaktionerna. Och den här fasen är precis som för många andra queers, ingen solskenshistoria. Jag förstår inte än idag varför man ska behöva komma ut, kommer aldrig förstå eller önska någon den våndan och dödsångesten. De känslorna spelar fördomarna rakt i händerna, för ja, det var reella känslor, reell rädsla för att nära och kära, vänner och arbetsgivare skulle vända mig ryggen till. Nej, logik styrde inte mig, utan en rädsla så giftig att jag var beredd att låta mig självdö.

Istället för en revolution den sommaren så skapade reaktionerna svallvågor i mitt liv och satte mig ur spel. När jag mest av allt tänkt briljera på ett dansgolv och skråla med i en dålig schlager så satte ångesten klorna i bröstet på mig. Livskrisen var ett faktum, mattan av trygghet jag byggt var ett minne blott. Skalet jag frigjort mig från var borta… men nu då? Hur skapar man ett meningsfullt liv utan att ha känt det tidigare? Hur mår jag bra när jag ägnat mig så mycket åt tvångsmässigt lidande? Hur när jag genuina relationer när de jag tidigare valt att omge mig av fordrade något annat av mig? Friheten fick mig att inse att jag behöver fylla paletten med färgen som flagnat. Jag började gå i terapi. Något som än idag en av de största brytpunkterna i mitt liv, jag är så tacksam för det. Det kan ha räddat livet på mig.

Efter så mycket processande med vem jag vill vara, ses som och älskas som, så började det klarna. Jag tog mig över vattenytan och kroppen, ja hela mitt väsen insåg att det är dags att ro mig själv i land. Vintern 2021 räckte livet mig den avgörande pusselbiten. Jag hittade min biologiska mamma i Colombia. Plötsligt hade allt vänt och mitt liv satts på paus, det var så fundamentalt. Att komma i kontakt med mina rötter läkte mig, jag fick känna den djupa kärleken och tillhörigheten jag saknade. Jag är så tacksam att ha den kärleken och min biologiska mammas styrka inom mig. Det här är ett helt eget kapitel egentligen och historien kanske en helt egen bok… ❤️

View this post on Instagram

A post shared by Filip Lopez Andersson (@filiplopez02)

På 1,5 år har jag lyckats skapa en trygghet inom mig. En trygghet jag själv i långa stunder valt bort. Bristvaran jag själv fick skapa mig. Självkänslan närde självförtroendet. I kombination med att människor såg mig för den jag är. Och att jag vågade visa just det. Så dåligt som jag mådde när allt skakade har jag inte gjort sen dess. Mycket tack vare mitt mod och två unika själar som givit mig det ljus jag saknat, när jag som mest behövt det. ✨

Helena- det var du som lärde mig att älska mig själv. Att livet var min scen- och att det ska vara roligt. Med dig är livet roligt! Tack för att du ser mig och för att jag fick spegla mig i dig. Din hand är den bästa att hålla. ❤️

Helenas omtanke fick mig att ringa upp nästa ledstjärna, min nuvarande terapeut Lena. Det som var tänkt att bli en hjälp med mental träning blev en hjärtevärmande och hjärtekrossande existentiell historia. Timmarna i det terapirummet har gjutit den grund jag står på. Och jag minns alla som så viktiga, så klargörande. En dimma som lättade, en röst som klarnade. Lena har under två år visat mig vad mod innebär. Väglett mig till känslor jag begravt. Öppnat dörrar jag låst och kastat bort nyckeln till. Framförallt har du Lena lärt mig att alltid, alltid, alltid, stå upp för den jag är. Jag kommer aldrig glömma hur svettig och nervös jag var första gångerna. Sanningen brändes. Två år senare har jag använt orden, känslorna och metoderna för att visa mig sann i en värld där det var långt från självklart. Och det gick. Visst är terapi en resa inom mig, men för mig är Lena lejoninnan jag gjort till min ledstjärna. ❤

”Lets enjoy us being different. Make us equal, legal and heard. Would you rather see us suffer, than open up your mind and stop being so ignorant”!

My Way- Tone Sekelius

Denna textrad griper tag lite extra i mig. Jag tror ni förstår varför nu. Låten, budskapet och min känsla skapade en vision. En vision som visade sig bli verklighet. En eftermiddag i början av sommaren stod jag på scen med en färdig koreografi, styling och idé. För att spela in min tolkning av ”My Way”- en musikvideo tillägnad Helena, Lena och mig. Vi som tillsammans formade min väg mot lyckan. Stunden på scen betyder så mycket för mig i det hänseendet. Det är ett ”håll käften”, ett tack, förlåt och en stor varm kram på samma gång.

Jag lade verkligen ner själ i att förverkliga visionen, iscensätta känslan. Ta tillvara på den lycka och det skimmer scenen ger mig. Att leva ett liv i frihet, våga visa sina sanna färger och bejaka sin personlighet är långt ifrån självklart. För mig var det inte det.

Att producera videon och ha skrivit det här blogginlägget har varit en känslomässig bergochdalbana. Ett nödvändigt farväl. Att jag älskar det här är det största beviset på att jag hittat vad livet innebär. Lycka. Frihet. Stolthet. Det vore en ära om ni ville läsa detta och se och videon med de ögonen, känna in texten och i framtiden våga visa världen vem du är. För min skull.

Tack Filip för att du vågade. Förlåt mig för all smärta. Titta mig djupt i ögonen och lägg din hand i min. Nu är det din tur. Time to rise!

Happy Pride fina ni!

Den här snart anrika bloggen har bytt skepnad några gånger genom åren. Nu på senare år har den blivit mitt sätt att ventilera, sätta ord på och dela tankar, känslor och händelser, som med reflektion bakom känts viktiga. Och lagom till Prides antågande vill jag ta tillfället i akt att berätta om en viktig brytpunkt på olika sätt i mitt liv och jag hoppas innerligt det kan inspirera flera att frigöra sin potential och sina visioner. För det var inte förrän med eftertanke som jag förstod storheten i och kopplade ihop känslorna jag kände där och då. Drömmen som slog in. Tänk vilka under som kan ske när man vågar och vinner. När huvudet och hjärtat agerar i symbios. För det är något speciellt när nervositet utbyts mot leende, tårögda ögon. När anledningen till det bultande hjärtat bytt skepnad. Och nu snackar vi inte prestation och den typen av lättnad, vi pratar en slags frigörelse. Kärlek och värme när jag kastar mig ut och visar vem JAG är. Vad jag älskar. Vad jag brinner för. Äntligen!

När succén är ett faktum både i mina och andras ögon blir det sådär härligt svårt att ta in. Det här mitt försök att sammanfatta och förklara det som för mig blev flaggan i topp, där på studentdagen. Och den seger känslomässigt som det betydde. Från botten av mitt hjärta TACK till er som tog emot det så fint. Och till mig och lilla Filip, som äntligen vågade.

Still Young. Det heter bidraget. Charlotte Perrelli heter artisten. En fantastisk låt, mäktig med stor refräng och en viktig text. Den nådde in i själen på mig och har blivit lite av ett anthem till mitt liv. Charlotte har länge varit en förebild. Ni som har koll vet att hon, utöver en extraordinär arbetsmoral, är en väldigt fin person. Lika stor diva som hon är på scen, lika fin, trevlig och ödmjuk är hon när hon går av den. Och just det väcker något i mig. Kanske är det igenkänning? Kanske är det inspiration? Framför allt gör det henne till en stor och varm förebild. Så när hon framförde sitt bidrag i Melodifestivalen första gången rann lyckotårarna. Inte bara hennes überproffsiga framträdande berörde mig, utan också innebörden av texten. Där stod hon i stiletter, visade vart schlagerskåpet skulle stå. Och där satt jag i soffan och grät och sedermera skrek när hon tog sig till final.

Jag har alltid älskat show. Beundrat glittret, glamouren, tonartshöjningarna. Dansen, glädjen, friheten. En plats i rampljuset. När jag var liten stod jag med familj och grannar som publik och såg rampljuset framför mig, älskade att klä ut mig och har än idag kvar en låtsasmikrofon jag fick när jag var liten. Jag började också genomföra en del liknande grejer längre upp i åldern och fick mersmak varje gång, däremot sa det aldrig klick, jag har hållit det ifrån mig och valt att inte ta det fullt på allvar. Revy i åk 6, show i åk 9, sånghyllning på 18-årsfest, schlagernummer på tjejfest. Ni hör ju, den där lilla killen med mikrofonen är som gjord för det och HAR gjort det. Men så kom rösterna och jante. ”Äsch det är bara lite spontant”. Lite på skoj sådär…

Men så en natt i våras drömde jag en dröm. I drömmen var jag självaste Charlotte Perrelli, hade vunnit svenska uttagningen och skulle tävla i Eurovision. Jag hade ett team med mig, scenkläderna och makeup var fixat, nu satt jag och väntade i green room medans Israel, Litauen, Italien mfl uppträdde. Klockan tickade, snart skulle jag upp och representera mitt land, på den scenen. Men som det så ofta blir i drömmar så vaknade jag upp, lagom tills den där strålkastaren tändes. För den fantasilöse må det låta fånigt, men för mig var det ett uppvaknande- det HÄR var ett tecken.

Där och då bestämde jag mig, att den här gången skulle jag ta steget. Steget upp på scenen, scenen i mitt eget liv. jag satte ett löfte till mig själv, nu ska divan få ta plats. Sagt och gjort, noga genomtänkt köpte jag en liknande svart glittrig klänning à la La Perrelli. Tillsammans med silvriga klackar, ett gnistrande armband och svart nagellack utgjorde det min outfit. Jag tog hjälp av Fannie, en kollega och vän från UF-tiden som, tillsammans med sin kompis, agerade fotografer. Vi bokade tid och scen och så en söndag i maj var det dags. Så tacksam för det- Still Young skulle bli en musikvideo!

Målet var också att det hela skulle bli en hyllning till alla delaktiga under åren i Falun. För visst är vi evigt unga, i själen? Att få spela in, designa numret, videon, kläder och göra det professionellt, var en underbar process. Det skulle bli så nära hennes version som möjligt, och samtidigt ville jag göra låten min rättvisa. Visa hur mycket jag njöt! För oj oj oj… som jag njöt.

Veckorna gick och studentveckan var i full gång när Fannie skickar den klara versionen. Jag öppnar mejlet och trycker på play och efter tre minuters andakt ryser jag, en våg av stolthet sköljer genom mig. Jag gjorde det!! Vi gjorde det!! Och sååå bra det blev…

På studentmorgonens sittning tillsammans med klassen och lärare så var grundplanen att visa videon och hålla ett litet tal innan vi alla sprang ut. Mot friheten, i ungdomens tecken. Men trots all lycka så drog jag mig för det, det var ett stort steg och det var ju så enkelt att bara låta bli. Jante gjorde sig påmind och stoltheten och lyckan över verket var för en stund helt bortblåst och ersatt med tvivel. Sittningen fortlöpte och jag brottades med samma rädsla pockandes, den som fått sitta på min ena axel och bestämma, sätta hinder och gränser som inte finns. Just den insikten gjorde att jag till slut reste mig, löste tekniska attiraljer och vände mig till klassen. Alla har vi ju den inre divan, och det handlar inte om att gå in i roll, bara gå in i sig själv. Och nu hände det. Nu fick hon bestämma, precis som jag lovat mig själv. Visa vad jag älskar, visa vem jag vill vara och för mig själv, att drömmen kan slå in.

När slutposen satt fylldes lokalen av applåder, jubel och stående ovationer och några kom fram efteråt med komplimanger. Det var mäktigt och berörde rakt in i själen. Jag förstod knappt vad som hänt, att jag vågat och att alla stod upp, för något jag gjort. Det var sååå häftigt och där och då slöts cirkeln. Inte bara det faktum att vi 10 min senare tagit studenten, utan att jag fått göra det som mig själv och visa upp det jag tycker är som allra roligast. Lycka!!

Det här var grädden på en personlig resa för min del, ett minne för livet, en av de största upplevelserna i mitt liv och det finaste av allt- i linje med låtens budskap. Det är aldrig för sent att förverkliga drömmar.

För er som vill återuppleva detta, se hela klippet eller kolla för första gången. This one´s for you!

Glöm aldrig- We are Still Young!

/F