Hej på er! Det är dags för del 1 i serien där jag delar med mig av tankar kring säsongen. Idag är det dags för den stora summeringen av skidsäsongen, så här kommer allt från säsongen 2017/18:👇🏼

Säsongen drog igång på riktigt när jag gjorde tävlingspremiär i Älvdalen. Inledningsdistansen var 5 km skejt och jag försökte få in rutiner kring uppvärmning, skidtest mm. Loppet var jag nöjd med och jag gillade verkligen banan som innehöll fina åkbackar, lite tekniska nedförskörningar och ett bra upplopp. Dagen därpå var det klassisk jaktstart vi skulle ta oss an och kroppen svarade bra och jag stakade för första gången jämnt med de andra runt omkring. Dessutom gjorde jag en stark avslutning och lyckades hålla ett knippe åkare bakom mig. Jag tog med mig en bra känsla att bygga vidare på!

Nästa helg var det sprintdags och bilen gick en tidig söndag mot Dala-Järna. En klassisk sprint på en 1,7 km lång bana var det som gällde, något som jag gillar. Prologen gick okej även om jag inte hade riktigt den där sprint-speeden som krävs. Den kom istället fram i heatet där jag tack vare min styrka i starten hängde på täten upp i första backen. I mål räckte det inte hela vägen men jag fick välbehövlig rutin av att få åka heat!

Efter jul och nyår drog vi till Mora där Morapinglan, en av årets största ungdomstävlingar skulle gå av stapeln. Jag gjorde en bra klassisk jaktstart, men ännu hade inte den där känslan av när man inte kan bli stum infunnit sig. Jag slutar 24:a, en bra bit närmre täten än för ett år sen, på samma bana och med samma distanser.

På torsdagen efter var det dags för intagningstester i Torsby, något jag lite bävat för under året. Testerna var styrka (chins, dips och brutalbänk), beeptest och harrestest. Jag lyckades persa på allt och att jag gjorde 6 chins är något jag kan leva länge på. I bilen hem var jag så himla nöjd, jag var bäst när det gällde!

Bilen rullade vidare och två dagar senare var det Bergebo Ski Weekend i Borlänge. Jag körde både fristilssprinten på lördagen och den klassiska distansen på söndagen. Känslan var inte på topp men återigen fick jag erfarenhet av att åka sprintheat+ att distansbanan var troligen den tuffaste under hela säsongen. 😅

Här emellan tog jag och Sebbe DM-silver i sprintstafett, ett lopp där jag gick ut med guldkänning på sista sträckan men fick ge mig. Rejäl revansch tog jag tisdagen veckan efter då jag gick och vann poängtävlingen i Ånnaboda. 7 km klassiskt var distansen och jag lyckades alltså ta min första seger i ett skidlopp, stort! Just känslan när jag insåg att jag ledde med ganska god marginal var ny för mig och något jag förhoppningsvis får uppleva fler gånger! 8 sekunder blev segermarginalen och jag bevisade nu på riktigt för mig själv att det faktiskt går!

Sen var det dags att dra mot sydligare breddgrader, nämligen Falköping och Tour de Mösseberg. Touren inleddes med 100 m där jag lyckades ta mig vidare och åka semifinal, 100 m som är en udda distans men som jag gillar skarpt. Distansloppet senare på kvällen gick däremot riktigt dåligt, kan ha varit det sämsta loppet jag någonsin gjort. Jag hade absolut inget fäste och slet i 6,6 km, något jag mest fick skylla på mig själv eftersom jag valde valla och skidpar. Revansch fick jag dagen därpå i tekniksprinten. Slutade 12:a och hade känn på top 10, en av höjdpunkterna denna säsong! Jag avslutade touren med en 14:e plats och blev också det totalt. Rolig, men lerig helg som slutade med säsongens kanske näst bästa resultat. 🙌🏻

Sen började den riktiga uppladdningen mot USM i Lycksele. Jag lade en tvåveckors-plan och riktade nu fullt fokus på säsongens stora mål!

Resan började med att vi åkte hemifrån på tisdag-kvällen, övernattade i Gävle och åkte sen längs kusten, över Höga Kusten bron och så småningom kom vi fram till Hedlundagården och mötte de andra i klubben. Termometern stod på -30 grader och dagarna därpå var det lätt träning, vallning och skidtester som gällde. Emellan det var det äta, sova som gällde (och så lite rundpingis.) 😉

Det var med en speciell känsla som jag och Anja åkte banorna tillsammans dagen innan. Det låg spänning och förväntningar i luften, man visste vad som väntade, det man väntat på hela säsongen. Det var perfekta förhållanden och vi var väl påpälsade i kylan och körde några dagen-innan-tävling-impulser inne på stadion. Jag kommer ihåg känslan av att allt var så stort att man kände sig som ett proffs och när vi testat klart tänkte jag att banorna borde passa mig bra. Den uppfattningen delade jag inte efter målgången dagen därpå. 7,5 km klassiskt var distansen som jag bara nån vecka innan hade vunnit hemma i Ånnaboda och som blivit en favorit. Det slutade med en 56:e plats, över 4 minuter efter… I mål var jag helt tom. Så besviken, så uppgiven. Hur kunde det bli som det blev? Återigen hade jag valt fel skidpar och jag slet och slet runt de två varven. Jag vägrade ge upp, vägrade acceptera att det gick dåligt och gav allt jag hade in på mållinjen. När jag passerade den var jag så besviken och när jag läste resultatlistan var det inte långt till tårar. De närmsta minuterna där var jag inte jättetrevlig att ha att göra med. 😅 Tänk att idrott kan vara så komplext, för egentligen är det ju bara en tävling, men där och då så var allt negativt. Det var som en käftsmäll och jag tappade tron på mig själv, på min egen kapacitet. Men livet fortsätter och positiv som jag är så vägrade jag gå runt med dålig attityd, något som lätt smittar av sig på en grupp. Istället nollställde jag mig själv och under kvällsmötet till sprinten intalade jag mig själv att jag inte har något att förlora. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade svårt att sova den kvällen…

Dagen därpå var det sprint och jag följde mina vanliga rutiner, med skidtester, uppvärmning mm. När jag stack iväg hade jag inga som helst krav, bara att köra allt jag hade. Det blev en 52:a plats och även om det var långt ifrån en sprint jag vet att jag kan så var jag ändå glad. Jag gav det jag hade för dagen och det var målet.

Jag försökte glömma det som var och på söndagen på sista distansen var det stafett. Det är något speciellt och roligt med att åka stafett och jag lyckades göra mitt bästa lopp under helgen och vi slutade 17:e, en skön avslutning ändå. Jag var så splittrad hela helgen, för samtidigt som vi var ett väldigt skönt gäng där och hade väldigt kul tillsammans så var jag ju besviken, årets stora helg var liksom över och jag hade underpresterat. Men det var en stor upplevelse att få vara där, med en meter snö och ren skidpropaganda och det är ett minne jag verkligen tar med mig. Ändå kan jag inte släppa tanken på hur det blivit om jag hade haft bra skidor första dagen…

Jaja, livet gick vidare och jag tränade på i vinterlandskapet på hemmaplan. För vintern kan man inte klaga på, helt fantastik ur en skidåkares perspektiv. Här en bild från en av kvällarna jag tränade här hemma i elljusspåret.

2 mars inleddes vad som skulle bli min sista tävling, nämligen Folksam Cup. Det blev en helg där jag lyckades få revansch och 43:e platsen i prologen är mitt bästa resultat på en stor nationell tävling. Den dagen hade jag kanonskidor och disponerade loppet perfekt, något som inte händer allt för ofta. På eftermiddagen visade jag också prov på mina vassa avslutningar då jag på ren tjurskallighet och snabbhet vann spurten om 45:e plats. Det kändes som en seger när jag gled över mållinjen, tror nämligen aldrig jag varit så trött! Absolut sista tävlingen blev teamsprinten där jag och Anja bildade lag. En rolig tävlingsform där vi båda gav allt vi hade för dagen. Bästa minnet därifrån är helt klart när speakern nämner team Andersdotter/Andersson som en av förhandsfavoriterna i vårat kvalheat. Det var häftigt!

De tre kommande veckorna blev jag sjuk och missade tyvärr Lilla Skidspelen i Falun och stora delar av vårvintern över lag. Under den tiden fick jag däremot beskedet att jag dels fick avslag från Torsby men också att jag blivit antagen till skidgymnasium och det i Falun. Jag vart så glad när mobilen ringde och jag insåg att det som varit ett mål länge nu skulle gå i uppfyllelse!

I samma veva fick jag dessutom ta emot ett stipendium av Tysslinge Företagare för ”Årets ungdomsidrottare” på 4000 kronor. Något jag verkligen inte räknat med och det var en stor ära att lilla jag fick det liksom. Motiveringen att jag är en fin ambassadör för skididrotten gör mig varm inombords. Det är tufft att träna så mycket som vi ändå gör och att få tillbaks på det sättet är ovärderligt. Jag tycker det är så viktigt att vara positiv och ge allt oavsett om det är i skolan eller i skidspåret och att den glädjen och inställningen kan spridas är såå så kul.

Summan av kardemumman blir att jag är nöjd med säsongen. Jag har haft förmånen att vara frisk under den viktigaste säsongen i min relativt korta karriär. Jag har gjort intagningstester, tävlat runtom i hela Sverige, vunnit mitt första skidlopp, kommit in på skidgym och haft riktigt riktigt kul. Det är i slutändan det viktiga och alla upplevelser, lärdomar och erfarenheter tar jag med mig i ryggsäcken.

Sist men absolut inte minst vill jag rikta ett jättetack till er alla för alla glada påhejningar längs med spåren, för uppmuntrande kommentarer och stöttande i med och motgång. Det betyder mycket!

/Filip