Bloggpaus!

Hej! Er avdankade bloggare här igen efter en liten paus från bloggandet. Har tagit alldeles för lång tid sen sist jag tittade in här, ber om ursäkt för det men fokus har helt enkelt legat på andra saker i mitt liv. I dagens inlägg tänkte jag lista det viktigaste från veckorna som gått och sen spekulera lite i framtiden. Varsågoda:

Ja eftersom jag var sjuk i 2,5 vecka är det inte jättemycket träning och istället har mycket fokus legat på skola, UF-företaget och jobb. Podden har nu 5 avsnitt släppta och mycket har hänt på de här veckorna. Hade aldrig kunnat drömma om att vi skulle nå ut så snabbt, få ihop så mycket lyssnare och följare, kunna sätta upp affischer över hela Falun, ringa sponsorsamtal, ordna mikrofoner till framtida avsnitt och dessutom fixa vår första gäst till podden. En känd sådan som personligen varit en stor inspiration och som har VM-medaljer på meritlistan. Vem det är får ni faktiskt reda på i morgondagens avsnitt. Vi har hunnit med bankmöten, skaffat rådgivare, startat bankkonto och  Följande bilder får sammanfatta UF-resan de gångna veckorna.

img_2511
Nytryckta och klara. Våra affischer jag var och hämtade hos Printeliten här i Falun som tryckt våra fantastiska affischer!
img_2543
Affischturné på Faluns gator. Med häftpistolen i högsta hugg!

img_2550img_2664

img_2561
I klippverkstaden, här från avsnitt 4!
img_2694
Koncentrerad lyssning på avsnittet från Daniel och hans ”sambo” Elias. 😉

Video från Sportlife, gymmet där vi båda tränar och där vi nu har affischer uppsatta, perfekt för den som söker en motivationsboost under passet!

img_2612
Senaste avsnittet där vi bl.a pratar mycket om överträningen jag hade i vintras!

Och nu från en sak till en helt annan. Förra veckan hände en lite konstig och ovanlig grej för att vara mig, jag ramlade nämligen på cykeln och slog upp hakan så pass att jag fick åka in på lasarettet och sy. En vanlig klantig olycka helt oprovocerad men jag slog hakan rakt i asfalten och fick ett djupt sår, sydde tre stygn och röntgade käken som dock inte var bruten/sprucken. Den har jag dock fortfarande ont i när jag äter, gäspar eller rör käken i sidled. Men stygnen togs ut igår och såret är fint och tack och lov har jag inte ont någon annanstans. Så ni har ingen anledning att oroa er, jag mår bara fint även om det var lite omtumlande och olikt mig hahah.

Jag var också hemma en sväng för två helger sen, fick träffa familj och släkt, hälsa på och äta raggmunk hos mormor och morfar, övningsköra, fika hos farmor och farfar och träffa Richard en sväng. Kul att få komma hem och slippa tänka på träning för en gång skull och hinna med annat. img_2490img_2494

Träningsmässigt då? Ja, som det brukar bli så blev jag borta dryga två veckor från träning och kunde göra första passet först i måndags då jag skejtade 30 min i regn och blåst, ingen toppenkänsla där men ändå kul att få träna! img_2645img_2654

img_2655
Vänjer fötterna med carbonpjäxor redan nu, brukar annars kännas så fort man går på snö…

På tisdagsträningen körde vi styrka som vanligt och jag la upp det lite enklare och körde 10 min SkiErg (stakmaskin), 10 min allänstyrka 40/20 och 10 min SkiErg lugnt efter. Enklare pass för att aktivera lite skidåkarmuskler och komma igång utan att slita för mycket. Igår vilade jag och passade på att cykla runt med lite affischer, handla och kolla serie.

I morse däremot genomfördes första fartpasset på tre veckor när vi med skolan rev att ett knippe stakintervaller runt sjön Varpan. Riktigt fin morgon, sol, 1 plusgrad och fin omgivning, en fröjd att träna på landsvägar då! Vi körde 8-6-4 min, eller jag körde bara dem, medans de andra avslutade med korta intervaller. Jag hade bara planerat de långa i lite lugnare tempo och så blev det. Pulsen var rätt hög och formen ungefär som den förtjänar efter tre veckor på soffan, men bra pass blev det och redan nu har träningsvärken kommit smygande. img_2716img_2719

Falun är för övrigt sjukt fint med alla färger just nu. Kolla bara! img_2617img_2725

Efter träningen gick vi lång dag i skolan, klippte och lyssnade igenom morgondagens avsnitt och så har jag tvättat kläder nu på eftermiddagen. Glammigt liv som poddare/bloggare alltså;).

Imorgon har vi ingen gemensam träning utan vi styr nog ihop något ändå, lugnt pass blir det iallafall och sen rycker jag in och jobbar i restaurangen där på kvällen. Blir kul det!

Två andra saker som glädjer mig är dels att jag och Richard (kompis hemifrån Fjugesta) den 23 november drar till Stockholm och ska se Mia Skäringers föreställning ‘No more f*cks to give’ på Tele 2 Arena, mäktigt! En helg jag ser mycket fram emot, det är hennes sista spelning och blir oerhört coolt att dels få besöka storstan för en helg men också att få se henne på Tele 2! Den andra roliga grejen som jag inte nämnt här tror jag är att hela familjen åker till Thailand två veckor i samband med höstlovet. En resa jag sett fram emot länge och som ska bli så skön, avkopplande och välbehövlig. Jag har saknat Thailand, vi har varit där mycket men det är nästan fyra år sen sist nu. Sen har jag inte varit utomlands sen december 2017 så det blir skönt med lite värme och lugn.

img_1122
En bild jag tog sist vi var där. 

Framtiden då? Ja ni, jag kommer nog ta mig en funderare i hur bloggandet kommer se ut framöver. Om jag kommer pausa det hela helt, dra ner på inläggen eller det jag kanske helst vill: behålla det som det varit. I och med företaget och podden har det blivit mer fokus på senaste månaden. Dessutom har jag ju redan mycket i mitt liv som det är. Utöver bloggen studerar jag ju full tid i skolan, tränar 7-8 ggr i veckan, jobbar extra, driver företaget som kräver extra mycket jobb nu när vi bara är två , det är hushåll/tvätt/handling och så kanske vill ha lite fritid och socialt utöver det. Det börjar bli en ekvation som är svår att få ihop och jag funderar lite på hur jag ska prioritera. Jag tycker bloggandet är superkul, att ta bilder och skriva är något jag gillar att hålla på med. Men det gäller också att prioritera och ha glädje till det. Och den gnistan har jag lite tappat på sistone. Annat har helt enkelt kommit emellan. Jag ska ta mig en funderare men meddelar er inom kort hur jag gör.

Innan vi avslutar för idag har jag en marknadsundersökning man gör obligatoriskt i UF-företaget där jag och Daniel behöver ha in svar, tips och få veta vad ni lyssnare tycker om att höra, vilka gäster ni vill ha osv. Det är bara 6 frågor det handlar om och det tar max 1-2 min att göra, så vi är oerhört tacksamma om ni kan svara och ge oss möjlighet att utveckla oss och podden ännu mer. Tack!

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSchoJWd9TBAEUlaHATJJJwtnCSy3ooiianJnIz_f92geQg4Dw/viewform?usp=sf_link

/Filip

Första året i Falun!

Hej igen! Dagens inlägg blir en liten återblick, sammanfattning, recap (kalla det vad ni vill) från första året i Falun. Ett år med höga toppar och djupa dalar. Häng med!

Ja den 20/8 förra året gick alltså flyttlasset till residensstaden i Dalarna, Falun! Skidgymnasie hägrade och där var allt nytt. Klasskompisar, tränare, skola, boende, träningsgrupp, ja till och med staden. Jag hade ändå en go känsla i magen, jag var redo och ville ha något nytt. Lämna Fjugesta och få följa mina drömmar och ambitioner. Men nog var man lite pirrig och full i tankar. Men för att vara rätt så tankspridd och vilja tänka och ha kontroll, så var jag lugn, litade på mig själv och var trygg i mitt val. Det var det här jag ville!

Första tiden handlade det mycket om introduktion, lära sig träningsrundorna, lära känna alla och ja; skolas in i skola och träning och livet hemifrån. Just att ta hand om mig själv och bo hemifrån är jag van med. Är snarare mer bekväm med att få handla själv, tvätta osv och trivs i mitt eget sällskap, så det var aldrig ett orosmoment. Första tiden handlade med andra ord mycket om nya intryck!

Tågstationen. En av alla nya bekantskaper där jag stått så många gånger sen den här bilden togs.
Vackra Falun!
En av alla löprundor på Bergsstigen uppe på Lugnet!

Första lägret för oss längdåkare var på Idre Fjäll i samband med höstlovet.

img_4665
Första snön. 

img_4670

img_4672
Toppen av Städjan, första toppen på vår långtur på fjället!

img_4676

Nästa gång det bar av till Idre var det för att göra tävlingspremiär och åka på snöläger med Hagströmska. Ett roligt läger med mycket skidåkning som sen mynnade ut i tävlingshelg, jag bytte boende till klubbens och laddade för sprint och 10 km fristil. I backspegeln blev den veckan starten på överträningen och den struliga vintern. Naturligtvis byggde jag på överträningen över tid men det var i efterhand här det började säga stopp. Bägaren som rann över.

 

 

 

 

Och tävlingssäsongen blev ett misslyckande. Kroppen var aldrig med på banan, det fanns ingen energi och tålde inte mjölksyra över huvud taget. Men min ständiga envishet gjorde att jag ville tävla hela tiden, gav aldrig upp och såg comebacken närmre än den över huvud taget var. Det slutade med läkarundersökningar och träningsförbud i drygt 1 månad. En av de starkaste minnena var EKG-testet jag gjorde på cykel, ett maxtest som slutade med att jag vinglade därifrån helt yr i huvudet av typ 5 min ansträngning. Jag minns också hur jag gick promenader till träningarna bara från lägenheten upp till Lugnet och hade 140-150 i puls. Av att ta en promenad. I backspegeln inser jag hur slut min kropp var. Hur låg energi jag hade och på sättet jag ignorerade det och vägrade acceptera det faktum att träning inte gjorde mig till en bättre skidåkare. Förmodligen bara sämre. Jag körde mig ner i botten och till slut även mentalt. Jag blev otroligt svajig mentalt, fick spela över, dölja min besvikelse och under den tiden hade jag en rejäl svacka. Att inte få träna och se alla andra åka iväg på helgerna sved. Och när jag väl fick komma igång och träna framåt vårkanten var jag så oerhört otränad och fick en rejäl uppförsbacke att jobba med. Det kändes uppgivet, som om det skulle ta ett år att komma tillbaks. Tvivel. Tankar som flög iväg på negativa saker. Skidåkarmässigt var det en blytung vinter, men jag fick lov att hitta ett liv och en person utanför skidåkaren. Och livet är såklart mer än bara skidåkning.

Våren då. Vändpunkten. Snön låg kvar en bit in i april och vi maxade sista snön och magiska soltimmarna. Världscupen kom till Falun liksom Lilla skidspelen som var tänkt att bli min säsongsavslutning men där jag stod bredvid och fotade.

img_7246
Under månaden utan träning tillbringades mycket tid här, i restaurangen där jag jobbar. 
166c9488-dd42-4a32-b3da-7ef691888462
Första skidpasset efter träningsuppehållet!
img_8129
Reklamfilms-inspelning för Hagströmska!
img_8232
En bra dag på jobbet!

img_8233

img_8297
Invigning av världscupen och firande av några VM-medaljörer…

img_8329img_8460img_8792img_9073img_9110

img_8867
Sista skidpasset för säsongen och en liten ”comeback” i tävlingsdräkten i och med testrace rund VC-banorna.

Sen började övergångsfasen till barmarksträning och vi började med rullskidor och löpning och den biten. Vi hade mycket i skolan ett tag med nationella prov, men på slutet lugnade det ner sig. Vi på skidorna sågs bl.a och firade valborg!

img_9607img_9624

img_9945img_9951

Den 27:e maj vände det igen. Vi på skidorna åkte med Hagströmska-bussen till Borlänge och sprang Blodomloppet. Veckorna innan hade varit tunga och mitt självförtroende var lite kantat och jag visste inte riktigt var jag stod. Men nummerlapp är alltid kul och jag var positiv när starten gick. 10 km avverkades och jag gjorde ett topplopp utifrån mina förutsättningar. Ett lopp jag aldrig vågat hoppats på baserat på min form och bakgrund. Och samma vecka slog jag till med pers på staktestet och veckan därpå på 10 km klassiskt och veckan efter det på 3000 m. Plötsligt var jag i kanonform och var bättre än när jag tränade som mest, trots att jag tränade typ 8 h i veckan jämfört med normala 12 förra året.Jag vet inte riktigt vad jag gjorde men tror att lösningen stavades vila. Jag hade vilat mig i form och tränat på en lagom nivå. Och plötsligt var formen där igen och också glädjen att träna.

img_9981
Glatt gäng efter målgång. Och för andra gången under året kom en vändpunkt, den här gången åt det positiva hållet. 

Och så började året närma sig sitt slut. Det blev juni och månaden hann bra börja innan Hannah, en kompis och jag fick reda på att vi vunnit en tågresa. Så på bara några dagar packade vi och långhelgen över nationaldagen drog vi. Tågluff till Örnsköldsvik, Sundsvall och Åre, en fantastisk resa där vi hann med mycket kul, åt god mat, fick se nya ställen och testa på att semestra med tåg. img_0108img_0114img_0119img_0203img_0221img_0243img_0237img_0262

img_0356
Utmanade hjärnspökena i downhill-cykling!

img_0288img_0333img_0313img_0315

Sen avslutades läsåret med skolavslutning och på tåget hem drog tankarna till det här inlägget igång. För såhär ett skolår senare är jag stolt. Stolt över att ha klarat av allt, tacksam för att livet nu är något helt annat än för ett år sen. Jag har lärt mig så ofantligt mycket om livet, mig själv, i träningen och utvecklats och utmanas som människa. Jag har tack vare det här träffat så mycket nya härliga människor, fått se platser jag aldrig annars hade upplevt, sporrats i träningen och helt enkelt haft så galet kul. Jag har under ett år bott hemifrån utan minsta hemlängtan eller problem, jag har på egen hand skaffat mig ett jobb i en restaurang, jag har tagit steg i min skidåkning, breddat min synsätt på träning och lärt mig så fantastiskt mycket om livet och hur jag fungerar. Allt detta på bara ett år. Jag är så glad att jag kastade mig ut på det här äventyret, för det var jag ganska ensam om att göra på min gamla skola, jag ”lämnade” kompisar och familj och bor alltså numera i Falun i första hand? Jag kan knappt fatta det än alltså och att ett år har gått är ännu mer ofattbart. Tänk om jag för exakt ett år sen vetat allt det jag vet idag. Då hade jag inte behövt oroa mig över huvud taget. Ett råd jag fått om och om igen både innan flytten och på senare dagar har varit ”njut de här åren, de kommer vara de roligaste i ditt liv”. Efter första året är jag är beredd att hålla med. Och då är det jag varit med om bara början…

/Filip

Målsättningar!

Halloj!

Barmarkssäsongen är i full gång, målen är satta och fokus kommer nu fullt ligga på träning, optimera, prioritera osv. Jag kommer därför visa hur mina tankar går till kommande tränings-och tävlingssäsong, vilka mål, delmål och fokus som kommer finnas. Håll till godo!

Som jag nämnt kommer jag inte älta den gångna säsongen utan det här inlägget blickar framåt. Vad ska jag göra under vår, sommar och höst för att bli en bättre skidåkare när säsongen brakar igång igen i november? Kommer inte gå in för öppet på alla punkter, vissa saker är helt enkelt mina men det som skrivs är i princip allt det som kommer snurra i mitt huvud i sommar. Då det finns folk som undrat och jag kanske inte varit supertydlig med det här på bloggen så är jag nu i näst intill vanlig träning igen med 5-6 pass per vecka. Volymen är inte så hög än, jag ligger på 5-7 h per vecka men med kvalitet på det jag gör och med 2 styrkepass, fart och distans. Den sista volymen kommer i form av A1-träning och ev ett fartpass till men annars gör jag grunden. Jag är inte riktigt tillbaks i gammalt gott slag men har långsamt stegrat träningen sen jag kommit igång och det har varit utan bakslag. Jag saknar den där sista bålstabiliteten för att hålla emot i stakningen, farten och klippet i löpsteget och så men är såklart så lättat och glad över att jag tränar på och får börja göra jobbet mot en ny säsong. Jag går ju mot gamla fornstora dagar för varje pass och gör en grundträning nu men där volymen kommer öka nästa period om allt går bra!

Vad är då mina målsättningar? Jo, jag vill…

  • Utveckla min snabbhet, bli explosivare och jobba på sprintegenskaperna.
  • Utveckla min skejtteknik, främst tvåans växel.
  • Förbättra stakningen.
  • Bli starkare och lägga vikt vid styrketräningen.
  • Bli rörligare.
  • Krydda pass med spänst/impulser.
  • Förbättra löpsteget.
  • Jobba mentalt med comfort zone, vinnarskallen, nya tankesätt och nycklar för att jag ska må bra och åka fort i skidspåret i framtiden.
  • Tävla i cykel och löpning.
  • Stanna upp, njuta och göra saker jag mår bra av.
  • Testa på lite nya träningsformer, tex crossfit, simning, löpband osv.
  • Kontrollera kontrollmänniskan och våga vara nöjd.
  • Slå personliga rekord på de tester vi gör.
  • Lägga energi på rätt saker. ”Vad kan jag göra med min karriär”?

De är många och ack så viktiga. Den uppmärksamme kan ha noterat att inte ett enda mål är resultatinriktat, det är av den enkla anledning att jag i dagsläget inte behöver en stress i form av ett resultat. Det kommer komma om jag når de mål och delmål jag satt och därför kan jag fokusera på dem istället för att bli stressad och hänga upp sig på resultat. Bara jag gör min träning så bra jag kan kommer det naturligt.

Det som genomsyrar listan är dels viljan att jobba med mental träning, flytta gränser och korrigera tankesätt. Bara det tror jag är starkt kopplat till prestation och är mål jag tror stenhårt på. Det andra är just detaljer som kommer göra att jag får ut mer av den träning jag gör. Att bli starkare, åka tekniskt bättre och lägga in mer snabbhet och spänst är delar som kommer bidra till utveckling. Löpsteget och rörligheten är också av den karaktären, rörligheten kommer göra att jag kan aktivera fler muskler och ett bättre löpsteg kommer minimera skador och göra att jag springer fortare. Sen är det ett par punkter som är mer för att det är kul, att testa nya träningsformer och tävla på cykel och i löpning. Det kommer ge mig energi eftersom det är kul och bra träning för att det är tävlingsmoment, inte så mycket svårare än så! Och därmed är den komplett, listan som kommer finnas som checklista denna försäsong i hopp om att bli bättre.

Det har varit en lärorik vinter och vår där jag fått med mig viktiga insikter och tankar som jag nu kommer omvandla till nycklar i min utveckling. Jag har ett tag med motivationen. Har hela tiden vetat att den kommer dyka upp men har liksom inte varit sådär jättetänd på att träna som jag brukar sen vintern slutade. Nu har jag hittat motivationen och suget efter att träna och vara målmedveten på alla plan. Att ha en plan och följa den. Träna-äta-sova-livet med andra ord. Jag har så mycket att utforska som skidåkare och att stå inför en träningssäsong här är inspirerande. Hoppas det här gav er lite inspiration också och att ni nu har kännedom om mina grundstenar i all den träning som ska göras.

Mot nya höjder!

/Filip

 

 

 

Efter regn kommer…

Stina Nilsson sa det så bra.

9CA12F33-81F1-4F90-A8A6-881A001EBC95

”Det sägs att efter regnet kommer solen fram igen”. Så bra sagt. Och signifikativt för mig i var jag står i min skidåkning. Jag driver en blogg med syfte att ta er med bakom kulisserna i en skidåkarvardag. I min satsning mot världstoppen. Visa allt kul man får vara med om, men också den råa verkligheten. Och efter den här vintern och allt som varit på sistone vill jag vara på det klara med er läsare. Klar med vad jag brottats med. Hur den här säsongen faktiskt varit och vilka tvivel och tankar som snurrat i mitt huvud.

Jag har aldrig varit starkare än jag var i höstas. Hela våren, sommaren och hösten gick som en dans och i den fina form jag var i in i den här säsongen har jag aldrig varit förut. Fysiskt, mentalt, styrkemässigt. Testerna gick så bra, stakningen satt bättre och bättre, jag lyfte tyngre vikter för varje pass och var helt enkelt starkare än någonsin tidigare. Jag såg en säsong framför mig, en säsong där jag kände det lossna för mig.

Jag är ingen resultatfixerad person, ingen dålig förlorare, ingen som viker ner mig för minsta motgång. Jag gör alltid mitt yttersta, är en kontrollmänniska på gränsen till pedant och det är just det som är min absoluta styrka i skidåkningen och livet i allmänhet, men också min största svaghet. Ibland blir det för mycket av det goda. Ibland känner jag inte när man bör dra i handbromsen, ignorerar kroppens sätt att säga nej och i min målmedvetenhet satsar jag allt i tron och viljan att utvecklas. Att alltid gå helhjärtat in i vad jag gör. Det har tagit tid att acceptera läget. Ingen träning. Tänk er det beskedet för en som lever och andas skidåkning. Jag kan inte ens gå in på Instagram utan att mötas av träning i någon mån. Men från första tävlingen har ingenting fungerat. Kroppen har sagt nej, tävlingarna gått skit rent utsagt. Benen har varit som stockar efter första backen ut från start. Nederlag. Helg efter helg. Men hoppet har funnits kvar. Det är bara dålig form, med rätt träning kan jag vända det här, så gick tankegångarna. ”Säsongen hade ju bara börjat.” Jag är sån i tankarna, ständigt positiv och gränsfall på naiv och orealistisk. Det är bara lite dålig form, lite dåliga skidor och för varje nederlag reste jag mig och försökte glömma, det var inte det bästa jag:et som hade kört. Men tävlingarna gick och i Åsarna och Falun gick det pinsamt dåligt. Jag stod still i jämförelse med under försäsongen, kändes som jag höll uppvärmningsfart hela loppet. De tankar jag åkte med under loppen var mörka och i mål var jag bara helt tom. Jag grät inte, blev inte arg, skrek inte. Skrattade lite bort det och målade upp en fasad av att allt var normalt. Men när jag sprang på uppvärmningen inför loppet var allt osäkert, jag tvivlade på skidorna, på uppvärmningen, mina förberedelser, ALLT. Det kunde ploppa upp intervallpass från i somras jag skulle gjort annorlunda och så fort jag försökte tänka på allt bra kom tvivlet igen. Tvivel. På mig själv. Och så höll det på. I Falun kom jag sopsist, valde helt fel skidpar, slet genom hela loppet och korsade mållinjen 18 minuter efter segraren. Hela fältet hade passerat mig trots att jag startade först. Vissa hade till och med hunnit varva mig på 2,5 km-slinga. Fortfarande inga tårar, bara besvikelse och frågor i huvudet. Men i efterhand förstår jag inte hur jag kunde hålla alla de känslorna, tårarna och all ilska inom mig. Bara svälja allt som om inget hänt. Automatiskt hade jag redan försökt glömma och tänkt att det kommer fler tävlingar, att det var skidornas fel, att banan var tuff och så vidare. Jag blundade för mig själv, för verkligheten. Det som i efterhand blev så uppenbart. Där och då borde jag insett att jag nått vägs ände. Där och då låg tankarna tunga som regnmoln över mig. Tvivel. Ilska. Frustration.

Även om jag inte tydligt uttryckt det har jag tanken att bryta slagit mig i 3 av 7 lopp i år. 3 lopp har jag övervägt att avbryta loppet, ta av mig skidorna och låta det stå DNF efter mitt namn i resultatlistan. Did not finish. Men fighter som jag är har jag slitit mig igenom loppen, vägrat bryta. Jag vill inte det, det känns fel och oavsett vill jag alltid göra mitt bästa. Har man en dålig dag är det så, men ge upp? Nej inte jag! Såhär i backspegeln borde jag ha brutit i Falun åtminstone. Det gjorde ju bara överträningen värre och körde mitt självförtroende ännu mer ner i källaren. Men tävlingsdjävulen och jag som person stretade emot.

Efterföljande vecka kom konsekvenserna i form av en strejkande orkeslös kropp. Jag kunde inte ens gå runt banorna på skidor utan att pulsen skenade upp i 160-170. Och där någonstans förstod jag att det var något fel i kroppen. Jag blev nästan lite rädd, vad berodde allt det konstiga på? Efter veckor med lugn träning, bara 3-4 timmar och enbart lugn åkning så kom jag liksom ingenstans. Och under ett styrkepass fick jag någon form av hjärtklappning och diffus känsla. Otäckt. Återigen frågor i huvudet, vad är det här? Är karriären över? Efter samråd med läkare fick jag träningsförbud tills dess att allt var undersökt. I och med att jag med största sannolikhet också är övertränad var det nog bra. Jag kanske behövde en timeout, få göra något annat. Stressa ner även om det är 100 gånger svårare än att stressa upp. Jag blir ofta ännu mer stressad av att inte göra någonting och de första veckorna var jag oerhört rastlös, det liksom kliade i kroppen och jag kände mig överflödig. Jag fyllde liksom ingen funktion. Under den här tiden har jag också fått stå ut med att se kroppen ändras. Musklerna har försvunnit, jag har gått upp lite i vikt, jag har inte alls samma matlust, sovit sämre och andra saker som i sig bygger ännu mer stress. Att se det man byggt upp tyna bort.

Men på sistone har jag lite landat. Hittat annat att göra och trots att jag inte tränat har jag varit med på samlingarna och hjälpt till om det gått. Det har gett mig energi att få träffa alla, att ta del av information och bara umgås lite. På fritiden har jag hittat på grejer med kompisar, jobbat och varit nog upptagen ändå. Jag har gjort annat kul och landat i att träningen just nu inte är prioritet utan jag har fått tänka på annat och bara vara en ”vanlig” person. Det är ju såklart inget man vill mitt under en tävlingssäsong man tränat för ett helt år. Men man lär sig saker av allt, jag har nu fått med mig en skopa rutin och läropengar att ta med mig i framtiden.

Under det här mästerskapet var Stina Nilsson en sann inspiration. Hennes noggrannhet tog henne tillbaka och upp på pallen i ett världsmästerskap. Det är klart det ger motivation och tändvätska. Jag ska ta mig tillbaka starkare. Inga tvivel kvarstår! Och just citatet ”Det sägs att efter regnet kommer solen fram igen” får bli symbolen för den här vintern.

Det är ett personligt inlägg det här, men här har ni en förklaring till min säsong och en bild av hur jag mått och vilka tankar som snurrat. Nu är ”comebacken” nära, endast en läkarundersökning kvarstår ju och går allt bra så kan jag vara igång och känna lite på träningen redan nästa vecka. Det känns som jag iallafall kan få ett fint avslut på den här tunga men lärorika säsongen.

999F8E5E-3447-49E3-B95C-E84D8AD6DFB6.jpeg
Med blicken framåt!

/Filip

Årets undomsidrottare!

Hej på er! Solen fortsätter skina och abstinensen att få börja träna blir bara större och större! Den här veckan har fortsatt blivit vila då det hänger kvar en envis hosta som håller mig borta från träning ett tag till. I övrigt har det varit rätt så lugnt,i skolan har det gjorts nationella prov och sen har jag passat på att utvärdera säsongen lite med reflektioner från de stora tävlingarna. Idag har jag och familjen varit i Falun och följt världscuptävlingarna där. Galet bra väder och bra stämning gjorde det hela till en fin dag. Jag kommer göra ett eget inlägg med massor av soliga bilder lite senare i veckan! 🙌🏻

Nu till dagens stora ämne. Det är nämligen så att jag har blivit utsedd till ”Årets ungdomsidrottare” av Tysslinge företagare! Jag har fått ta emot ett stipendie på 4.000 kr för mina insatser inom skidåkningen. Själv har jag vetat om det ett tag och när de kallade till årsmöte i tisdags fick jag ta emot stipendiet. Robban i Garphyttans IF nominerade mig och jag vann! En stor ära såklart, nomineringen är väldigt fin och betyder mycket för mig. Jag är så grymt glad att få ta emot ett sånt här pris, det är lite då man inser att allt slit betalar sig. Jag går verkligen in i det här och att få tillbaka på det här sättet gör en ju lite smått mållös. TACK från djupet av mitt hjärta! Här lite bilder från kvällen:)

/Filip

Tid för reflektion!

Hej!

Det är torsdag idag och för första gången på hela vintern faktiskt så står jag över ett pass p.g.a att jag inte känner mig 100% träningsduglig. Tanken var ett fartpass skejt idag, istället blir det en vilodag för att bli fit for fight igen. Vilodagen idag har gett mig tid att fundera över saker och reflektera. En hel säsong har strax gått och målen jag tränat mot ett helt år är över. En sak återstår, den kanske största saken av alla. Skidgymnasium. Jag väntar fortfarande på besked och där chansen lever än om en plats i Torsby. Men det är ovisst, vart kommer jag tillbringa min gymnaisetid och var kommer min bas vara de närmsta åren? Det är ett spännande äventyr jag ger mig ut på. Det kommer innebära en flytt hemifrån, till ny skola, ny ort och nya träningskompisar. Ändå tvivlar jag inte. Jag vill bli skidåkare och satsa för att bli så duktig jag bara kan bli, för mig är det valet solklart. Men det är klart att jag med spänning väntar på ett besked. Hela vintern har jag fokuserat på att göra så bra resultat jag kunnat och verkligen gått in för att göra den bästa versionen av mig själv. Varje uppvärmning och varje gång starten gått har jag varit noggrann i förberedelserna och i genomförandet. Jag vill göra mitt bästa och göra så bra jag kan varje gång, Helt enkelt vara den bästa versionen av mig själv just den dagen.

Under intagningstesterna jag gjorde för två månader sen gjorde jag utifrån mig själv det bästa jag gjort i styrkeväg någonsin. Den där styrkan som jag bävat en del för under året och som jag jobbat med att förbättra. Under testerna gjorde jag 6 chins, på gymmet hade jag tidigare klarat som bäst 2. Dessutom persade jag i de andra momenten också och var så nöjd när jag satte mig i bilen igen och rullade hemåt igen. Jag var den allra bästa versionen av mig själv där och då, när det verkligen behövdes.

USM i Lycksele däremot blev en stor besvikelse. Jag hade redan i somras visualiserat under de sista sekunderna av intervallpassen hur jag var på upploppet på väg mot mål i mitt livs lopp. Hur jag spurtade mot en bra placering, hur jag frenetiskt stakar in de sista metrarna för att sen kunna sträcka näven i luften. När första distansen var över var det långt ifrån de tongångarna. Efter vallamiss och en kropp som var så långt ifrån toppform man nästan kommer så ville jag bara gråta. Där och då var jag så besviken, så mycket förberedelser, så mycket fokus. För det här? Tankarna rullade i huvudet. Kunde jag ha gjort något annorlunda, skulle jag ha tränat mer? Skulle jag ha tränat mindre, borde jag ha testat skidorna mer? Allt var turbulent, jag var som i obalans och tappade tron på mig själv. Dagen efter försökte jag ladda om och tagga till på nytt och sprinten gick lite bättre och stafetten var jag nöjd med. Jag fick avsluta bra och få lite revansch, men det var ju inte så jag ville att USM skulle bli. Långt ifrån.

Veckorna gick och jag la tankarna bakom mig och fokuserade fullt ut på Torsby och Folksam cup. Nötade detaljer och försökte framkalla en formtopp helt på egen hand. Det gick relativt bra och när andra tävlingsdagen avgjordes med en prolog kunde jag nöjt korsa mållinjen och känna att kroppen svarade! I skejtloppet och teamsprinten gick jag mer ren kämparglöd och vilja. För jag hade bestämt mig. Oavsett hur känslan är under loppet så skulle jag kämpa. Aldrig aldrig aldrig ge upp. Jag matade in i mig själv hur mycket jag älskar smärtan och var varje tävlingsdag beredd på att ge mig in i dimman. Det fanns inget att förlora och inget att tveka på. Och skulle det gå sämre skulle jag iallafall ha vetskapen om att jag tagit ut precis allt jag hade för dagen. Varit den bästa versionen av mig själv. Den inställningen är jag nöjd med och kanske var det den som gjorde att jag tog den där spurten, när benen bara ville vika sig så kollade jag inte bak. Jag hade fullt fokus på mållinjen och när jag korsade den var jag före de andra.

Rom byggdes inte på en dag säger man och att jag är nöjd med en 43:e och en 45:e plats kanske tycks lite konstigt. Och visst, mitt mål var minst Top 40 på någon distans under USM eller Folksam cup. Men resultatet från prologen är det bästa resultat jag någonsin gjort på en stor nationell tävling och jag har tagit ett steg till i utvecklingen. Jag har närmre upp till pallen än till 58:e platsen och det är så jag ser det. Som sagt, Rom byggdes inte på en dag och att kunna se att jag utvecklas och åker snabbare är roligt. Sen handlar det om succesiva steg, man får jobba med en bit i taget.

Testerna, USM och Folksam har varit de stora målen, men utöver det har en viktig pusselbit varit att tillåta mig att kul. Det är inte alltid blodigt allvar och även om det är det så är det viktigt att inte tänka för mycket och ständigt analysera. Det viktigaste med idrott och den största anledningen att jag håller på är att det är kul! Sen försöker jag njuta, de här tävlingarna man ser fram emot behöver inte bara vara fullt fokus varje liten sekund. Jag försöker också njuta av stunden och ta in den atmosfär som är. Det här 👇🏼 citatet ringar in just det. Njut av stunden, den kommer aldrig tillbaka!

”Every time you do something it’s for the last time. Even if you do it again, it will be different, and you will be different. This is the only time you will ever do this. Enjoy it.”

Jag är en positiv person på gott och ont, men inställningen kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig. Det är klart man kan ha dippar och efter distansen i Lycksele var inte mina tankar jättepositiva. Men där måste man kunna vända känslorna till tändvätska och klara av att ladda om. Det gjorde jag och nu i helgen lyckades jag istället. Det vänder fort och det gäller att hålla fanan fortsatt högt och ha kul!

Närmsta tiden väntar ett besked som kommer påverka rätt så mycket för mig. Men trots det är jag väldigt lugn och motiverad för att om en månad inleda en ny försäsong och nu först och främst få en fin avslutning på skidsäsongen. Än finns det mycket kvar och med den vintern som varit än så länge så kan man nog våga hoppas på några fina skareturer över myrar och intervallpass med uppkavlade ärmar.

Dagens avslut blir en bild tagen strax innan start i prologen i lördags eftermiddag. Då helt ovetandes om hur det skulle gå och istället väldigt nervös och spänd. Den känslan släppte helt när jag upptäckte farfar och farmor som stod alldeles vid starten och önskade mig lycka till! En av alla minnesvärda ögonblick den här säsongen.❤️

/Filip

Årskrönikan 2017!

Ja som utlovat så kommer här, om än något försenad, 2017 års krönika. Det är roligt med lite krönikor och årets variant blir listor, där jag kategoriserar lite grejer, ex årets lopp. Varsågoda:

Ja vilket år. För mig var det året där jag tog skidorna till en ny nivå, började skriva dagbok för varje pass, utvärdera tävlingar och framförallt träna mer och väldigt målmedvetet. Jag har försökt att göra mig till en bättre skidåkare och jobba med mina svagheter, vilket har gjort att jag krossat i stort sett alla gamla tester och bättrat på tekniken ordentligt. Det är väldigt motiverande att se sina egna framsteg och att se att man faktiskt kan. I resultatlistan har det hänt grejer och även om det inte är nån brutal förändring så plockar jag tid på täten och slår åkare jag varit en bit efter. ”Rom byggdes inte på en dag” sägs det och tanken är ju att man successivt ska jobba sig uppåt och det var målet med barmarkssäsongen. Alla de där timmarna på rullskidor, alla stakintervaller, armhävningar, ja alla gånger pulsklockan har rullat har man förberett sig för det som komma skall. Och det är nu, under tävlingssäsongen som det man gjort under sommarn ska ge frukt. Barmarkssäsongen har varit positiv för mig och just den teknisk biten har varit viktig att få sätta, det är en stor förutsättning för att kunna åka fort! En sån grej som intagningstesterna, som jag jobbat mot under hösten och varit nervös för var så fruktansvärt skönt att fixa och att dessutom lyckas med att överträffa sig själv. Det var också en av målen jag skrev ner tidigt i våras. I skrivande stund har jag tränat över 320 timmar från det att jag startade träningsåret i April. Då har jag ändå haft en del sjukdagar under hösten så den siffran är jag rätt nöjd med, säsongen är ju inte slut på långa vägar! Tävlingarna har också varit stora upplevelser, jag gjorde min första riktiga tävlingssäsong och fick känna atmosfären på tävlingsplatsen skidhelg efter skidhelg. Dessutom fick jag vara med och ta hem en bronspeng i lagtävlingen på USM i Borås, en medalj som blänker lite värre än alla de andra. Det har varit ett framgångsrikt år och jag inser hur mycket jag gillar träning och att vara ute o tävla, det är verkligen fina minnen man bär med sig.

Och med det så glider vi då över i listvarianten så kör vi 5 snabba helt enkelt och vi börjar såklart med…

Årets bästa minne:

Ja i mycket hård konkurrens får det bli skareturen från lägret i Sognefjell. Strålande sol, kortärmat och helt galet fina vyer, det var så man fick nypa sig i armen. 🙌🏻

Årets flopp: Ja någon riktig flopp har det väl inte varit rent prestationsmässigt, men USM-banketten var ingen höjdare direkt. De som var där förstår nog vad jag menar… 😉

Årets lopp: Det var inte ett av mina bästa lopp, men jag väljer det lopp jag tyckte var mäktigast under förra säsongen, nämligen stafetten på Folksam Cup i Torsby. Att på tredje sträckan gå ut som 7:e lag i Sverige var riktigt riktigt coolt, en känsla jag hoppas uppleva många gånger framöver!

Årets träningspass: Ja det finns några riktigt minnesvärda godbitar från året men Juvasshytta är svårt att slå. 13,5 km ren backe och 1 320 höjdmeter var en ren kamp mot skallen och oj vilken lättnad när man kom upp på toppen!

Årets bild: Även här har jag fått klura, men gruppbilden från USM slår lite högre än de andra. Vilket gäng och framför allt vilken helg!!

Ja ni förstår ju, det finns massor jag skulle kunna lägga till och året har verkligen bjudit på mycket minnen och roliga upplevelser.

Sist men inte minst får man ju tacka alla som varit med under det gångna året- ni har betytt så mycket!! Nu laddar jag för ett om möjligt ännu roligare 2018 där jag tar steget och börjar skidgymnasium och satsar helhjärtat på det jag tycker är roligast i världen. Skidåkningen.

More to come!

/Filip

Första snön! 

Hallå i stugorna. Idag är det lördag och just idag har snön presenterat sig för första gången iår. I Bruksvallarna har det idag varit säsongsstart för många skidåkare i Sverige, men här hemma på närkesslätten har vi alltså skådat årets första snöflingor. Så här såg det ex ut i Ånnaboda i förmiddags: ❄️

📸:Margaretha Pepa

Ja nu börjar det snackas premiärer och avslut på saker och ting. Min premiär blir i Älvdalen den 9/12 och det är hög tid att börja förbereda träningsmässigt till det. Jag kommer att summera barmarkssäsongen, som faktiskt går mot sitt slut och då se allt jag gjort. I framtida träningsscheman kommer jag prioritera de pass som inte går att genomföra när vägarna blir hala på riktigt och det blir mörkt när jag kommer hem från skolan. Tråkigt nog missade jag klubbens träningar den här veckan och det var synd eftersom det var testvecka. Det kommer dock fler chanser och nu såhär nära säsong så får man verkligen lyssna på kroppen och inte göra nåt dumt. Jag kommer nu framöver lägga vikt på kvaliteten och se till att jag får en bra grund att stå på, hösten har varit sjukdomsdrabbad men jag känner ingen stor försämring eftersom jag undvikt feber. Längre fram ska det göras intagningstester och de ska det också laddas för med diverse tester och styrkepass för att optimera den prestationen. 

Igår blev det ett kort men effektivt pass då vi körde beeptest på idrotten. Känslan var väl inge tokbra men jag persade och hade nog kunnat sprängt mig ännu mer om det hade varit blodigt allvar. Trött blev man dock och en bra genomkörare blev det! 

Idag har jag tagit det lugnt, bl.a rengjort och vallat två par skidor, skrivit lite träningsdagbok och kikat på slalom. Jag är nu också anmäld till 2018 års upplaga av Tour de Mösseberg som går av stapeln i slutet av Januari. Det gällde att vara rapp till anmälan för den tog slut på bara 2h och 44 min, jag var dock rapp nog så nu finns en av vinterns roligaste tävlingar att se fram emot, kul!

Imorgon är det farsdag-kalas som gäller och sen har jag ett distanspass klassiskt inplanerat. Enligt väderprognoserna ser det ut att bli en solig dag och det hoppas vi på! Innan vi avslutar så bjuder jag på ett av barmarkssäsongens bästa minnen; toppen av Idre Fjäll! ✌🏻📸


So long

/Filip

Tröskelintervaller på bandet!

Hallå igen! Det är onsdag, ny vecka mer att göra träningsmässigt. Tänkte för en gångs skull korta ner inläggen (vilket jag har oerhört svårt för) så vi börjar på direkten, det här har jag pysslat med på sistone:

Ja i söndags förmiddag blev det 2:00 löpning längs Bergslagsleden, en fin led och med podd i lurarna gick tiden lite snabbare! Totalt 14 km stannade det på, och med en medelpuls på 154 så får man vara nöjd. Här några bilder:

Utsikten!

I måndags körde vi tuff styrka på idrotten och även om jag inte brukar räkna skolans idrott som träning så fick detta bli ett undantag, det var riktigt jobbigt! 30 min träningstid till att skriva in i dagboken. Igår var det klubbträning och det stod spänst och styrka på schemat och sagt och gjort, vi harvade på där i elljuset med stationsträning och sen styrka i SM-stugan som avslut. Kall kväll även igår- både mössa och buff på! 🌬

Sen vart det onsdag och nutid. Efter skolan körde jag först ett styrkepass på 30 minuter vanlig allmänstyrka och sen efter maten blev det ett rullskidpass på bandet hos Bill, helt perfekt som nu när det är mörkt ute på kvällarna. 👍🏻 Tröskelintervaller klassiskt stod det i schemat och efter uppvärmning  körde jag 2st intervaller á 10 minuter med 4-5 % lutning. Känslan var riktigt bra och tekniken klaffade som jag ville- då är det kul att träna! 🙌🏻  Som grädde på moset avslutade jag med 10 st 15/15-intervaller i SkiErgen (stakmaskin). Brutalt jobbigt pass men oj så skönt när man är klar! 

😫😅
Bandet!

Här får ni en stilstudie på en bit av andra draget. Där var man rätt så slut alltså, men ändå (!) så håller jag ihop tekniken utmärkt! Otroligt kul att se framsteg i det man gör och det är här är ett exempel på det! 🌟


Imorgon väntar sprintrace i Ånnaboda och sen på fredag tar jag vila efter en vecka med konstant träning. Då tar vi ju också en veckas höstlov, det blir grymt skönt och då väntar såklart mycket träning, men också en del jobb. 

Innan vi avslutar och så var ju Axel Ekström, GIF:s egen landslagsåkare med i tidningen häromdagen. 


Inspirerande läsning helt klart och visst hoppas vi se en Garphyttåkare på OS i vinter! 😉

Nu säger jag tack för mig och på återseende!

/Filip

Prestation!

Ja hej och god kväll. Dagarna tickar på och idag tänkte jag helt enkelt bjuda på en långläsning, dvs en text av krönikaliknande format där jag tar upp ett ämne jag tycker är angeläget. Ni trogna följare vet att jag gärna bryter av vardagsbubblan med lite mer allvarliga, roliga och väl genomtänkta texter. Idag är det ämnet prestationer, så häng med:👊🏻

——–

Ja prestationer är man ju omringad av. Man ska prestera på tävling, man ska prestera på träning och man ska prestera som person. Som skidåkare är ju prestation anledningen till att man håller på, presterar jag på träning så presterar jag i spåret. Men bakom den ridån ligger ju mycket annat och jag kommer vidröra det prestation kan göra med en också privat. Sen ska sägas att jag inte har jättemycket livserfarenhet osv men i dagens läge så handlar mycket om status, man ska prestera hela tiden.  

Idrottare vi hatälskar ju det här med att prestera, att ta ut oss till den grad att man nästan kräks under ett tävlingslopp men också att träna det som krävs för att bli så bra man kan. Prestationer gör oss gott och gör jag en svinbra tävling så blir man ju så nöjd så nöjd. Yes, jag presterade när det krävdes som mest! Men sen kommer andra sidan, där pressen blir för stor och du blir stressad istället. Dit har jag aldrig kommit i tävlingssammanhang, men den press man har omedvetet på sig från den ”stora massan” är lite intressant. Samtidigt som det förs en kamp för att ”alla är lika mycket värda” och ”man får vara som man vill” så är det väldigt mycket press på att man ska passa in. Det kan man ju störa sig nåt ofantligt på, man ska prestera privat och det ska vara rätt kläder, det ska vara rätt beteende, rätt kroppsform och rätt alltihopa. Nu ska man helst ha perfekta kindben och perfekt frisyr, men visst man får vara sig själv och alla är lika mycket värda. Det rimmar otäckt illa…

Vart vill jag komma med detta? Jo prestationer kan vara så viktiga och så roliga, för som skidåkare är man som bäst och har som roligast när man presterar. MEN man kan bli så trött på pressen också så när man kommer hem efter skolan är det skönaste av allt att ta på sig mjukisar och inte bry sig. Det är det man ska göra. När prestationerna blir för mycket, när man är så nervös på startlinjen att man mår illa, när man blir nojig över att man inte har den snyggaste tröjan i garderoben eller gråter över en misslyckad tävling. Då ska man ha sin lilla Tabitha i bakuvudet. Det kommer fler chanser och då sitter i bilen och gråter över en sketen  tävling istället för o tänka på va mycket annat bra man har gjort. Herregud, det finns ju faktiskt viktigare saker i livet än att leva upp till andras eller dina egna krav. Man ska ha kul, så funkar det och man ska ha’t gött. Det är huvudsaken. Skit i andras åsikter emellanåt, ta tävlingarna med en nypa salt och njut av ögonblicken istället!

Det handlar om att prestera, men också att ha riktigt kul på vägen! ⭐️

—–

Det var lite visa ord från min sida, ibland är det skönt att skriva av sig lite och sätta fingret på nåt inte så ofta belyst. Nästa inlägg blir som vanligt igen o ni får veta vad jag pysslat med i helgen, men hoppas ni iallafall fick er en liten tankeställare och så får ni ha en fortsatt fin kväll!🙏🏻

Mot nya mål!
/Filip