Stina Nilsson sa det så bra.

”Det sägs att efter regnet kommer solen fram igen”. Så bra sagt. Och signifikativt för mig i var jag står i min skidåkning. Jag driver en blogg med syfte att ta er med bakom kulisserna i en skidåkarvardag. I min satsning mot världstoppen. Visa allt kul man får vara med om, men också den råa verkligheten. Och efter den här vintern och allt som varit på sistone vill jag vara på det klara med er läsare. Klar med vad jag brottats med. Hur den här säsongen faktiskt varit och vilka tvivel och tankar som snurrat i mitt huvud.

Jag har aldrig varit starkare än jag var i höstas. Hela våren, sommaren och hösten gick som en dans och i den fina form jag var i in i den här säsongen har jag aldrig varit förut. Fysiskt, mentalt, styrkemässigt. Testerna gick så bra, stakningen satt bättre och bättre, jag lyfte tyngre vikter för varje pass och var helt enkelt starkare än någonsin tidigare. Jag såg en säsong framför mig, en säsong där jag kände det lossna för mig.

Jag är ingen resultatfixerad person, ingen dålig förlorare, ingen som viker ner mig för minsta motgång. Jag gör alltid mitt yttersta, är en kontrollmänniska på gränsen till pedant och det är just det som är min absoluta styrka i skidåkningen och livet i allmänhet, men också min största svaghet. Ibland blir det för mycket av det goda. Ibland känner jag inte när man bör dra i handbromsen, ignorerar kroppens sätt att säga nej och i min målmedvetenhet satsar jag allt i tron och viljan att utvecklas. Att alltid gå helhjärtat in i vad jag gör. Det har tagit tid att acceptera läget. Ingen träning. Tänk er det beskedet för en som lever och andas skidåkning. Jag kan inte ens gå in på Instagram utan att mötas av träning i någon mån. Men från första tävlingen har ingenting fungerat. Kroppen har sagt nej, tävlingarna gått skit rent utsagt. Benen har varit som stockar efter första backen ut från start. Nederlag. Helg efter helg. Men hoppet har funnits kvar. Det är bara dålig form, med rätt träning kan jag vända det här, så gick tankegångarna. ”Säsongen hade ju bara börjat.” Jag är sån i tankarna, ständigt positiv och gränsfall på naiv och orealistisk. Det är bara lite dålig form, lite dåliga skidor och för varje nederlag reste jag mig och försökte glömma, det var inte det bästa jag:et som hade kört. Men tävlingarna gick och i Åsarna och Falun gick det pinsamt dåligt. Jag stod still i jämförelse med under försäsongen, kändes som jag höll uppvärmningsfart hela loppet. De tankar jag åkte med under loppen var mörka och i mål var jag bara helt tom. Jag grät inte, blev inte arg, skrek inte. Skrattade lite bort det och målade upp en fasad av att allt var normalt. Men när jag sprang på uppvärmningen inför loppet var allt osäkert, jag tvivlade på skidorna, på uppvärmningen, mina förberedelser, ALLT. Det kunde ploppa upp intervallpass från i somras jag skulle gjort annorlunda och så fort jag försökte tänka på allt bra kom tvivlet igen. Tvivel. På mig själv. Och så höll det på. I Falun kom jag sopsist, valde helt fel skidpar, slet genom hela loppet och korsade mållinjen 18 minuter efter segraren. Hela fältet hade passerat mig trots att jag startade först. Vissa hade till och med hunnit varva mig på 2,5 km-slinga. Fortfarande inga tårar, bara besvikelse och frågor i huvudet. Men i efterhand förstår jag inte hur jag kunde hålla alla de känslorna, tårarna och all ilska inom mig. Bara svälja allt som om inget hänt. Automatiskt hade jag redan försökt glömma och tänkt att det kommer fler tävlingar, att det var skidornas fel, att banan var tuff och så vidare. Jag blundade för mig själv, för verkligheten. Det som i efterhand blev så uppenbart. Där och då borde jag insett att jag nått vägs ände. Där och då låg tankarna tunga som regnmoln över mig. Tvivel. Ilska. Frustration.

Även om jag inte tydligt uttryckt det har jag tanken att bryta slagit mig i 3 av 7 lopp i år. 3 lopp har jag övervägt att avbryta loppet, ta av mig skidorna och låta det stå DNF efter mitt namn i resultatlistan. Did not finish. Men fighter som jag är har jag slitit mig igenom loppen, vägrat bryta. Jag vill inte det, det känns fel och oavsett vill jag alltid göra mitt bästa. Har man en dålig dag är det så, men ge upp? Nej inte jag! Såhär i backspegeln borde jag ha brutit i Falun åtminstone. Det gjorde ju bara överträningen värre och körde mitt självförtroende ännu mer ner i källaren. Men tävlingsdjävulen och jag som person stretade emot.

Efterföljande vecka kom konsekvenserna i form av en strejkande orkeslös kropp. Jag kunde inte ens gå runt banorna på skidor utan att pulsen skenade upp i 160-170. Och där någonstans förstod jag att det var något fel i kroppen. Jag blev nästan lite rädd, vad berodde allt det konstiga på? Efter veckor med lugn träning, bara 3-4 timmar och enbart lugn åkning så kom jag liksom ingenstans. Och under ett styrkepass fick jag någon form av hjärtklappning och diffus känsla. Otäckt. Återigen frågor i huvudet, vad är det här? Är karriären över? Efter samråd med läkare fick jag träningsförbud tills dess att allt var undersökt. I och med att jag med största sannolikhet också är övertränad var det nog bra. Jag kanske behövde en timeout, få göra något annat. Stressa ner även om det är 100 gånger svårare än att stressa upp. Jag blir ofta ännu mer stressad av att inte göra någonting och de första veckorna var jag oerhört rastlös, det liksom kliade i kroppen och jag kände mig överflödig. Jag fyllde liksom ingen funktion. Under den här tiden har jag också fått stå ut med att se kroppen ändras. Musklerna har försvunnit, jag har gått upp lite i vikt, jag har inte alls samma matlust, sovit sämre och andra saker som i sig bygger ännu mer stress. Att se det man byggt upp tyna bort.

Men på sistone har jag lite landat. Hittat annat att göra och trots att jag inte tränat har jag varit med på samlingarna och hjälpt till om det gått. Det har gett mig energi att få träffa alla, att ta del av information och bara umgås lite. På fritiden har jag hittat på grejer med kompisar, jobbat och varit nog upptagen ändå. Jag har gjort annat kul och landat i att träningen just nu inte är prioritet utan jag har fått tänka på annat och bara vara en ”vanlig” person. Det är ju såklart inget man vill mitt under en tävlingssäsong man tränat för ett helt år. Men man lär sig saker av allt, jag har nu fått med mig en skopa rutin och läropengar att ta med mig i framtiden.

Under det här mästerskapet var Stina Nilsson en sann inspiration. Hennes noggrannhet tog henne tillbaka och upp på pallen i ett världsmästerskap. Det är klart det ger motivation och tändvätska. Jag ska ta mig tillbaka starkare. Inga tvivel kvarstår! Och just citatet ”Det sägs att efter regnet kommer solen fram igen” får bli symbolen för den här vintern.

Det är ett personligt inlägg det här, men här har ni en förklaring till min säsong och en bild av hur jag mått och vilka tankar som snurrat. Nu är ”comebacken” nära, endast en läkarundersökning kvarstår ju och går allt bra så kan jag vara igång och känna lite på träningen redan nästa vecka. Det känns som jag iallafall kan få ett fint avslut på den här tunga men lärorika säsongen.

Med blicken framåt!

/Filip