Hej!
Det är första maj idag, vilket innebär att ett nytt träningsår tar sin början. Därför ville jag bara titta in och berätta att jag nu bestämt mig. Efter vinterns paus från skidåkningen har jag nu tagit ett beslut. Det blir en fortsättning på skidkarriären!
Det har tagit mig mycket tid, tillförsikt och eftertanke att komma fram till. Jag har vridit och vänt på alla tänkbara stenar, tänkt igenom säsongen som varit. Vad gick fel? Hur hamnade jag där? Vad är det egentligen jag älskar så med skidåkningen? Vilka medel ska till för att jag ska vilja satsa igen?
Det har varit svårt att förstå varför motivationen sviktar. Det är ingen underdrift att säga att senaste två vintrarna varit en form av livskris. Det är vanligt hos idrottare att man, under svackor, skador, rehab, eller när man avslutar karriären, famlar efter identitet. Många blir handfallna när man hamnar utanför sin trygga zon. Förra vintern var det precis så, men i år när jag valde att pausa, har det… bara varit skönt. Det var press som släppte och nästan en förvåning över hur bra jag kan må utan att träna, hur skönt det var att slippa äta och sova perfekt. Att bara få leva.
Ändå har jag saknat skidåkaren. Personen som dedikerade sitt liv åt det, älskade varje träning och när alla rutiner bara klaffade. Jag behövde nog se andra sidan, tillåta mig att vara slappare och ”bara vara”, få ge mig tid att göra allt jag inte prioriterat. Sällan har jag hittat mig själv så som under de här perioderna, lärt mig hur jag funkar, tagit mig själv på större allvar och hanterat tankarna.
När säsongen tog slut så började jag reflektera och tänka på framtiden. Ärligt så har ju motivationen inte funnits där under våren heller och första tanken var att lägga av. Ändå grodde tanken att jag inte var beredd att ge upp drömmen. Det var smärtsamt att skriva säsongsutvärderingen, alla känslor från vintern passerade revy och någonstans lovade jag mig själv att aldrig göra om det där jag höll på med. Självplågeriet, att tävla utan lust, hunger eller förutsättningar. Trycka ner mig själv ännu mer i skorna. Det som tändes i de tankarna var revanschlust, jag vill visa att jag kan ta mig tillbaks. Tillbaks till min högstanivå, tillbaks till glädje och en pigg stark kropp. Även om jag inte ger upp genom att sluta så vore ett avslut på karriären faktiskt att ge upp drömmen. Det var jag inte beredd att göra!
Och när jag en natt drömde att jag gjorde mitt livs lopp, en sprint, här på Lugnet, hemmaplan, på JSM, så var beslutet uppenbart. Den euforin, adrenalinet, tårarna och kramen när jag mötte pappa, det vill jag uppleva i verkligheten. Visionen att få göra ett lopp på toppen av min förmåga, efter allt slit, alla tvivel och motgångar. Det triggar mig. Jag känner mig inte färdig riktigt och jag vill inte att det slutar i moll. Dessutom har jag en potential jag inte fått visa, en högstanivå jag inte varit i närheten av på tävling men som finns där. Jag vill veta hur det kan gå när jag lyckas och få känna den känslan.
Den här gången har jag mer tillit till processen, det kommer ta tid att komma tillbaks. Det blir inte en dans på rosor men så länge mitt inre är med mig så kommer jag ha tålamodet. Det kommer ske rockader i mitt upplägg, de gångna säsongerna har inte varit optimala och bara genom att korrigera rätt så basic grejer tror jag att jag kan bli bättre än någonsin. Temat kommer vara hållbarhet, jag behöver hitta en väg som gör mig hel såväl mentalt som fysiskt. Föregående säsonger har varit antingen för mycket träningsbelastning eller för mycket privat belastning. Träningen kommer fokusera på glädje, att le och ha kul. Må bra inifrån och ut och göra det jag aldrig lyckades med. Den här gången ska jag inte ångra något. Jag ska gå in i säsongen som att det vore den sista, göra allt jag någonsin tror på och vill, nytt styrkeprogram är en del som är klar till exempel. Överlag är målet att träna på det jag är bra på och utveckla det jag är dålig på, utnyttja mina styrkor och hitta en hållbar väg. Bromsa när det behövs och pusha när jag behöver.
Jag älskar känslan av att ta ut sig, pressa mig, utmana mig, göra slitgöra och aldrig ge upp. Men vägarna till målet har tagit för mycket kraft och inte jordats i mig. Den här gången ska jag försöka inte köra av den vägen, jag ska börja lyssna inåt, leva och njuta av livet som skidåkare och göra den här säsongen till den roligaste och bästa hittills. Cirkeln är inte sluten än!
”A winner is a dreamer who never gives up”
Eyes on the prize!
Foto: Obscura UF
Hade inte varit hemma på tre veckor så det var skönt med en hemmahelg. Vi firade pappa i förskott tillsammans med farmor och farfar och mormor och morfar, jag tog en tur på MTB:n, körde ett styrkepass och hann med att plugga och övningsköra en hel del. Skönt att vara hemma en sväng, nästa gång blir innan det bär av till Thailand! 
Mitt på dagen sen låg jag bara i soffan, åt och plöjde några avsnitt Maria Wern på Cmore. Söndagen fullbordades sen med några timmars jobb på kvällen.
På tisdagsträningen påbörjade vi ett nytt styrkeprogram som blir maxstyrka med få reps, alltså 3-6 st i tre set på varje övning. Tufft men roligt! Det hela avslutades sen med bålstab 2×5 min.
Och nu en och en halv vecka efter är vi kvar och trendar och har nått hela 1 200 spelningar. Helt ofattbart att det gått så bra och tusen tack för alla fina ord och kommentarer. Nu fortsätter vi så!
Filip Lopez Andersson 