Jag kommer aldrig sluta brinna för mina kvinnor!

Hej igen! Er luststyrda och högst sporadiskt aktiva bloggare här igen, denna gång med en djupdykning. Idag tänkte jag bjuda er på en text jag skrivit i skolan, ett ämne som är viktigt för mig och som berör- mäns våld mot kvinnor. Texten är ett debattinlägg och eftersom mitt engagemang för jämställdhet och kvinnors rättigheter glöder mer än någonsin och den senaste tidens nyhetsflöde väcker en del känslor (minst sagt), så känns det aktuellt och fint att få dela med er.

Innan ni börjar läsa vill jag varmt rekommendera att du lyssnar på Katarina Wennstams ”Sommar i P1″ samt hennes egen podcast ”Wennstams vrede”. Det är historier och ord som alla skulle behöva höra.

Varsågoda!

“Pojkar som har ont gör andra ont”

I ett modernt samhälle, där jämställdhet satt ner klacken som en av de mest tongivande frågorna i media och bland folket, så har mansrollen revolutionerats, men den har stundtals svårt att hänga med. Jag valde att lyssna på avsnittet Manskrisen- incels och utanförskap, ur P3 dystopia, som berättar om mannens kris och utanförskap när kvinnorna inte är attraherade av dem eller ser dem som åtråvärda. Incel betyder ofrivilligt celibat och incelmännens konspirationsteori är att kvinnornas mål är att dominera världen, att de vill frysa ut och feminisera mannen. Jämställdheten har gått för långt. Det må låta befängt men skrapar man bara lite på ytan så hittar man sårade, kränkta pojkar, killar och män i en krisande mansroll. Som istället för att supporta kampen för kvinnors rättigheter, utövar ytterligare attacker och uttalanden som riskerar livet på kvinnor. Så vad är det som gör att mäns smärta senare blir kvinnors smärta? Är det verkligen manligheten och utanförskapet? 

Manlighetens definition väcker mycket igenkänning hos mig, i vem jag försökt vara, i min uppväxt och vad jag ser runt omkring mig dagligen. Manlighet definieras nämligen enklast vid makt. Makt över kvinnor. Makt över andra män. Det är dominans, att kunna försörja sin familj, klara sig själv, slå ner nån om det behövs, vara beskyddande, gärna högt upp i hierarkin och med lite muskler på det. Livet är som ett spel; ett TV-spel, en fotbollsmatch, ett bet, gambling eller ett krig. En man är stark, tålig och macho, kan hantera en kvinna och gärna ha nära till våld. Inte känslor, nej gud förbjude vilken tjejig tönt! Dessa studier och observationer som läggs fram i dokumentären berättar att män är mer svartvita och tänker i metaforen “vinna eller försvinna”. De män som hamnar i försvinna, till exempel de incelmän som P3 Dystopia skildrar, är en ren livsfara. När en man tappar sin manlighet, så finns ett bevisat samband med att bli fråntagen något. Sitt jobb, sin kvinna, sitt lag, sina pengar. Män hänger i större grad upp sina liv på status, prestation och någon form av insats. Skulle den bilden krackelera så blir man känslomässig och eftersom de här männen inte kan hantera känslor eller relationer så är aggressivitet närmsta tilltaget. Visst är det läskigt? Ja rent av dystopiskt…

Män och kvinnors instinkter har funnits sen savannens och istidens dagar, men idag behövs de inte. Idag uppstår mer sociala kön eftersom vi inte lever för överlevnad, dagens människa har en helt annan mening med livet. Nu är män och kvinnor lika kapabla att sköta jobb, familj, barn, idrott, skaffa mat, ja praktiskt taget allt lika bra. De sociala könen gör oss jämställda på det viset och då har man upptäckt att vissa män pga konkurrens vill gå tillbaks när rollerna var uppdelade. Kvinnor däremot stärker dagligen sina positioner, inom arbetsliv, rättigheter till sin egen kropp osv, men på andra sidan upplever sig dessa män hotade och inte lika manliga. Sekter som incels vill ha tillbaka kvinnan kuvad, för då är hon inte så jävla svår att tygla och få i säng. Låter jag extrem? Lyssna på dokumentären. Mansrollen och statistiken är ett faktum. Det är hög tid att vi från början lär våra pojkar vad jämställdhet faktiskt är. Lär dem sitt eget och kvinnors värde och roll i den här världen. Att kvinnor och män ska leva i symbios är en självklarhet och det är lika mycket en mans ansvar.

“Pojkar som har ont gör andra ont”. Låt de orden smälta in lite. Mäns oförmåga att hantera sina egna känslor, behov och signaler dödar. Dem själva och andra. Män toppar självmordsstatistiken klart, ja dominerar all form av våldsstatistik. 92 % av alla interner i svenska fängelser är män. Inte minst skadar de kvinnor, det är kvinnorna som får ut för mansegot som inte mår bra. Tänk dig själv allt kvinnovåld; misshandel i hemmet, våldtäkter, mord, sexuella trakasserier, härskartekniker, prostitution och psykisk misshandel, jag kan fortsätta för den som vill?  Det här drabbar kvinnor. Av män. Ja, det våldet drabbar män i stor utsträckning också, men det är då rakt inte en kvinna som utsätter dem, utan återigen en man. Kvinnor och oskyldiga är avlastningsplats för en mans känslor. För en mans brister och oförmågor. Mansrollen, denna så komplexa dal mellan manligt och kvinnligt. Herregud, får allt det jag sagt plats i ett kön tänker ni? Vet ni, det tänker jag med. Det räcker att vara man för att ibland dränkas av tankar om vem man är och vem man förväntas vara. Men jag tar inte ut det på andra. 

Jag värnar så om mina kvinnor, om min syster, min bästa kompis och om min mamma. För att de inte ska behöva hålla en nyckel mellan knogarna och vara rädda när de går själva i mörkret. Så att jag inte ska behöva säga att hon kan ringa mig på vägen, eller skicka ett sms när hon är hemma. Nej, alla män är inte våldsamma eller incels, men alla kvinnor är rädda. Ingen som är hundrädd får frågan varför de hatar alla hundar, även om alla inte biter. Jag vet att alla hundar inte bits, men hur ska jag se om det är en snäll hund? Likväl blir man ju osäker och i fortsättningen är man på sin vakt, med alla hundar man träffar. Inte ens en man som har stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor, men en tjej som brinner för jämställdhet får frågan om hon hatar män. Det är för innerlig tur att jämställdhet just handlar om båda könen, om allas välmående och rättigheter. Hade män förstått det från början hade det inte behövts utkristalliseras till en kvinnokamp, utan en kamp vi gör tillsammans. 

Jag är så stolt över att vara man, att delta i kampen för att göra kvinnors röster hörda, för vi behövs. Du och jag, för att vi som bröder ska sluta upp för att göra världen lika fin för alla kvinnor som den är för oss. Vi har ett viktigt ansvar som pojkar, killar, och män, och inte minst som människor. Mannen är så viktig för mänskligheten.

Kanske viktigare än någonsin.

Det här blev sen ett tal jag höll, och att få lägga så mycket känsla i en text är sällan man gör i skolans värld, men den här kommer jag minnas. Nu vill jag uppmana dig som läser att ta med dig orden och insikterna, gör skillnad. Runt ditt middagsbord, med ditt barn eller var som helst i livet. Kvinna som man.

Jag kommer aldrig sluta kämpa för mina kvinnor! För min syster, bästa kompis, mamma och framtida dotter.

Jag lovar att aldrig sluta brinna. Gör det du med!

/Filip

Det är över nu!

Det här inlägget vill jag tillägna till alla er som kämpar!

Eftersom den här bloggen startades för att följa min karriär och resa mot toppen så är det dags att berätta det vissa av er kanske vet, eller har anat. Min satsning på längdskidor är avslutad. Att jag tar upp det idag är för att just idag för 1 år sen gjorde jag min sista skidtävling. Iallafall som satsande. En epok i mitt liv är över och drömmen att bli proffs kommer dessvärre inte att slå in. Beslutet att fortsätta i våras prövades fort och när skolan började i augusti var gnistan bortblåst. Den har varit svag länge och när jag i våras tog mig tillbaks i gammal storform blev det extremt tydligt. Jag lyckades, jag tog mig tillbaka från överträning och utbrändhet, men exakt där så var jag nöjd. Jag orkade inte ett träningsår till, även om jag gjorde ett vagt försök när skolan startade. Kroppen hade redan stängt ner och det var med viss sorg men framförallt enorm lättnad jag kunde säga tack och adjö till allt som mitt liv kretsat kring i snart 10 år. Min passion, min vardag. Skidåkning och en elitsatsning är så mycket mer än bara att träna. Det är prioriteringar, noggrannhet och flit som ska genomsyra allt man gör, handling, sömn, vallning, material och totalbelastning. Uppoffringar och adrenalin om vartannat.

Den här tiden i mitt liv är jag så tacksam för och den har gett mig så viktiga pusselbitar. Men det är också en tid som mest präglats av utmattning och prestationsångest, sista åren begick jag mest våld på mig själv genom att hänga upp min existens och min bekräftelse på vad som hände på träning och tävling. Det är där den största sorgen sitter, hur oerhört snävt jag såg på mig själv och livet. Att viljan övergick i desperation. Famlande efter ett sammanhang, bekräftelse av mig själv och att vägra ge upp. Istället gav jag upp hur jag mådde, trotsade alla varningsklockor och på vägen tappat bort lekfullheten, gnistan och mig själv. Ingen kontakt med varken kropp eller känslor. Det är inte bara skidåkningen som påverkat det, men det är så talande i mitt fall hur lite jag kände efter inåt. Det här är mina val som lett till samtidigt som det hade kunnat gå annorlunda på många vis. Det slår mig ibland att jag så gärna velat stanna den versionen av Filip på stan och säga att ”vet du, skidåkningen är inte allt, se över vad som ger dig lycka och tänk på hur du mår.” Fint? Ja och det är sant! Om jag hade lyssnat? Knappast, och exakt där ringar vi in anledningen att jag valde att göra slut med mitt livs dittills största passion.

Sen jag tog beslutet tidigt i höstas så har jag inte ångrat det en sekund. Jag har haft svårt att träna för att jag är så lättad över att slippa prestera, slippa tider, pulszoner, vinklar i knäleden eller vallning. I´m over it! Så trött på att äta rätt, sova på rätt tider, till och med skolan. Det här låter kanske oroväckande, det är det inte. Jag måste lära mig att inte vara duktiga flickan som måste lämna in alla uppgifter i tid, jag kan äta glass som mellis och må så jävla bra ändå rent utsagt. Sorgligt med den insikten när man är 19 år men jag kan lova er att jag inte är den enda. Långt ifrån.

Självklart kan jag sakna känslan av bra form, alla fina morgnar i skidspåret och gemenskapen på tävlingar. Det jag vill säga er är att lägga av med skidorna var så skönt, så oerhört skönt, för att presteraren i mig slapp växa till ett monster. Ett elitidrottsliv passar inte alla, som ni märkt så älskade jag att träna, men jag har andra behov också. Den stereotypa mallen av en idrottare tröttnade jag på och att jag ens försökte gör mig lite ledsen. Så ni som läser detta och älskar idrotten, föräldrar som ungdomar. Lär dig själv att lyssna på kroppen och känn dig själv. Vad är kul, vad värderar du i livet? Och låt känslorna komma, låt det flöda, det är mänskligt.

Nu när jag slår på Vinterstudion eller läser om skidtävlingar så tänker jag varje gång att herregud vilken insats de här människorna lägger ner, hur orkar de? När jag ser duktiga åkare i min egen ålder, fd motståndare rentav, känns det verkligen bra, det är de som ska glänsa och jag är så nöjd över att bara sitta i TV-soffan med en kopp te och heja. Men känslorna innan jag bestämde mig att sluta har jag i efterhand jämfört med att göra slut. Det är inte lätt att ta svåra beslut, men det här var för min skull. För att jag ska kunna njuta av ett skidpass utan krav och kunna se tillbaka på karriären med någorlunda glada tankar. Det svider fortfarande att jag aldrig fick ut vad jag hade inom mig, eftersom senaste säsongerna kantats av olika typer av utmattning. Men tiden var inne att tacka den delen av mitt liv och se framåt, vad vill jag nu?

Det kommer ta tid att ställa om presteraren och göra den till min vän. Men att lägga av var inget misslyckande som jag då trodde. Jag mår bättre än någonsin och tackar verkligen mig själv för att 2020 blev året då jag började bli sann mot mig själv. 2021 har redan gett mig mitt livs finaste gåva, men det är en egen historia ni kanske får höra om en annan gång.

Ta väl hand om er!

Kram

Filip

Störst av allt är kärleken!

Hej på er!

Det var ett tag sen sist och den här gången är meddelandet kanske viktigare och djupare än någonsin. Som vissa kanske redan vet har jag gått ut som öppet gay. Så stort men ändå så självklart. För mig har det varit omvälvande och därför känns det viktigt att med egna ord förklara allt här. Det har under hela året varit pågående process, jag har hamnat i situationer där jag, helt ställd, blev varse att jag attraheras av killar. Det tog ett tag innan tankar som ”det är bara tillfälligt, nån tonårsgrej”, ”det går nog över” och ”hur kan jag känna såhär” lade sig. En dag var det som att polletten trillade ner och jag sa det högt, då med en kompis. Insikten att ja det är såhär det är och det tänker jag inte hymla om, den var så stor. Så mäktig.

Jag accepterade det och allt efterhand berättade jag för nära vänner och familj. Och sista juni valde jag att berätta på sociala medier med budskapet att störst av allt, ja det är ju kärleken.

Sen gick det fort. Efter en natt med skral sömn (lite mycket intryck i början haha) så insåg jag att jag kanske är den enda skidåkaren som är öppet gay. Tanken utvecklades till en tydlig idé och en vilja till förändring.

Jag hörde av mig till DT (Dalarnas Tidning) och gjorde en intervju med dem som kom ut samma dag som Pridefestivalen skulle ha hållits. Alltså känslan att se sig själv på förstasidan i DT när jag gick in på Ica, den var så absurd och samma vecka släpptes den även i Nerikes Allehanda. Kort därpå hör både Expressen och P3 Nyheter av sig och intervjuar mig över telefon. Det ena blir ett radioinslag i P3:s nyhetssändning. Det andra blir till ett reportage i Sportexpressen med kommentarer från såväl Charlotte Kalla som Frida Karlsson. Den dagen var det ännu konstigare att köpa tidningen.

Det hann gå nästan en vecka innan nästa förslag dök upp, denna gång från QX. En sån ära att just den tidningen hör av sig då målgruppen känns extra viktig. Utöver detta har det gått att läsa om i Göteborgsposten och i Dalademokraten. Jag är så nöjd med samtliga intervjuer, att frågan fått så stor spridning och den uppmärksamhet den förtjänar. Jag känner att budskapet varit tydligt och att få förtroendet har varit fantastiskt!

Apropå då dels mina artiklar och det faktum att mitt liv fått helt annan färg, så har det varit fantastiskt och ganska tufft. Mina känslor väckts till liv. En tidigare så avstängd och begränsad Filip har nu äntligen fått blomma. Kärlek är ju vår livskraft, elixiret i våra liv. Så varför gömma? Det är ju 2020, ett fritt land mm. Ändå var det lika tufft varje gång jag berättade för någon första gången. Varje gång på helspänn med pulsen i halsgropen i väntan på reaktionen. Det ska inte krävas mod att älska. Det ska inte krävas styrka och en insats att berätta att man kan bli kär. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vara så kall, feg och trångsynt att inte unna andra människor kärlek och det gör mig så upprörd att det är just på grund av såna värderingar och människor som jag och så så många andra känner eller har känt skam och förakt mot sig själva. Tack och lov har jag varit förskonad från det, det vill jag skicka med till dig som läser. Kärleken vinner alltid. Däremot lever vi fortfarande i fördomar, skepsis och okunskap gällande de här frågorna. Jag tänker inte ta i ämnet med tång, jag är inte rädd för att prata om något jag är stolt över. För mig har det varit viktigt att använda mitt liv och min talan till att göra skillnad. Det här är mitt sätt att förhoppningsvis göra världen lite bättre.

Som jag nämner i artikeln så är identiteten ju så starkt kopplat till prestation och välmående. För mig har det varit en låst personlighet. Har alltid dämpat den feminina och mjuka sidan, det som är jag. Försökt tuffa till mig eller försökt agera coolare än jag är. Klä mig som jag förväntas. Inte tänka så mycket. Mansrollen är inte enkel. Att vara feminin, snäll och känslig anses inte ”manligt”. Jag har gjort så mycket för att dölja mig själv men först nu insett att jag inte visat vem jag är, inte bjussat på mig själv. Det är svårt när man inte vet det själv och inte har kontakt med känslorna. Däremot är det ju samma Filip du kommer träffa och prata med framöver. Samma värderingar, samma person. Bara en ännu gladare, sannare och öppnare version. Idrotten ligger mig så varmt om hjärtat men vi måste klara av att involvera känslor och känsloliv i en elitkarriär. I hur man pratar och agerar.

Beslutet att medverka i artiklarna var inte lätt, just för att jag fick förbereda mig på eventuella kommentarer och pikar, kanske till och med hat. Det är inte alltid lätt att stå upp för sig själv, speciellt inte när man själv gjort tvärtom så länge. Att komma ut gav mig kontakten med kärleken, med känslor som legat begravda, det är en frihetskänsla och en kontakt med det sanna jaget.

Nu när jag fått landa så är jag så innerligt tacksam och glad att jag gjorde det. Lilla jag. Och tusen tack för alla fina ord, jag läser allt och blir lika glad varje gång. Kärleken är trots allt ett språk alla förstår. Något fantastiskt. En kraft starkare än alla andra.

Skål för livet!

/Filip

Vad händer nu?

Hej alla där ute! Efter snart 3 månaders radioskugga här på bloggen tittar jag in igen. In för att förklara lite var jag står, rodda lite i tankarnas djungel och berätta om läget helt enkelt. För det har varit en utmanande vinter, och då syftar jag inte enbart på den uppenbara bristen på det vita guldet.

För två månader sen tog jag beslutet att pausa skidåkningen. Jag orkade inte mer. Orkade inte fler nederlag, fler käftsmällar, fler blytunga intervallpass, fler timmar i regn och skitiga spår. Fler sistaplatser. Formen från i somras var bortblåst, självförtroendet likaså. Men få saker har kunnat rubba mig tidigare, jag som kunnat träna utan dippar i motivationen eller famlande efter syfte. Plötsligt under hösten var det som att stressen tog över. Stress över att få ihop livet med alla upptåg jag ger mig in på. Den gjorde att kroppen inte ville mer, passen gick tyngre och tyngre trots att jag i somras radade upp personliga rekord och åkte tekniskt mer fulländat än någonsin. Jag hade rest mig ur förra vinterns tuffa överträning, vilat, vilat och sakta fått tillbaka min kropp igen. Lagom till det sa det stopp igen och benen var som betong, självförtroendet på noll och en utarbetad kropp som skrek efter återhämtning. Jag är lagd sån att jag kör tills jag stupar. I skidspåret och utanför. Alltid alltid med 110% insats och ibland med mitt eget välmående i andra hand och viljan i första. Den här gången hann jag rycka i nödbromsen i tid, för runt höstlovet var ryggont, halsbränna, huvudvärk, tappad matlust, sömnsvårigheter och förvirring, vardag. Dagarna kunde börja 6:30 och sluta 21:30 innan jag kom hem och kunde sjunka ner i soffan.

Men på höstlovet flög vi till Thailand och jag fick landa lite, stängde ner sociala medier, läste, åt, tränade knappt ingenting och bara var. Bara var i två veckor. Men några veckor senare var konceptet detsamma och passen jag väl gjorde avbröts allt som oftast tidigare, kroppen var för trött för att ha energi att träna. Samtidigt gick UF-företaget på räls och framgångarna där höll mig flytande. I början av december åkte vi på läger och jag kunde bara hålla fokus på skidåkningen. Kroppen började kännas piggare och samma helg närmade sig premiären. Säsongsinledningen på Idre Fjäll.

Jag gjorde mitt livs näst sämsta sprint, benen var sega och farten obefintlig. Distansloppet blev en kamp mot huvudet, 15 km i snöstorm och med samma tunga ben. Jag kämpade och slet mig i mål, så nöjd att ha klarat det iaf, för bryta ett lopp kommer jag aldrig att göra så länge ingen måste bära bort mig från spåret. Premiären resulterade i två sistaplatser och många frågetecken, varför protesterar kroppen? Och efter det var motivationen obefintlig, jag blev förkyld och över jul och när jag blev frisk runt nyår, när jag väl var ledig, fick jag ändå tvinga mig ut från passen. 2 timmar lugn träning var tråkigt efter 13 minuter liksom. Men där framme hägrade Scandic Cup i Falun och på hemmabanor, ganska precis ett år efter miserabla misslyckandet på Kopparskidan, som blev sista tävlingen ifjol, ville jag åka bra. Jag ville ändå ge det en chans. Men ju längre januari gick, desto mer insåg jag att det fanns inte där, gnistan och viljan fanns inte. Jag vill hellre ligga kvar i sängen än att gå upp och träna på morgnarna. Dricka en kopp varm choklad och kolla serier, vara med kompisar, vad som helst. Ramlade ur det mesta helt enkelt. Jag tränade trots det på, försökte verkligen samla fokus och få till en bra helg. Resultatet? Låt säga såhär: det har aldrig varit mer uppenbart att jag inte haft skidåkaren i mig. Åkningen var usel, fokuset överallt annars utom på stadion på startlinjen. Självförtroende i botten och rädsla att åka utför. Jag gav allt jag hade precis hela helgen, hela vägen in i mål och korsade mållinjen leendes. För där och då var jag glad ju fler lopp jag genomförde. Men innerst inne ville jag mest skrika. VARFÖR KAN DET ALDRIG ALDRIG ALDRIG GÅ MIN VÄG? Beslutet att pausa tog jag faktiskt ett par veckor innan, jag bestämde mig efter jullovet att det här var sista tävlingen på ett tag. Jag tyckte ju inte det var kul, ville inte träna, jag ville hitta mig själv igen och den person som jag brukar vara såväl privat som i skidspåren. Ville hitta en kropp som är pigg och mår bra. I samråd med mamma och pappa och mina tränare sträckte sig min plan inte längre än över den helgen. Och efter att varit lite deppig den helgen, men försökt hålla fokus och njuta (vilket jag också lyckades ibland) så kom känslorna några dagar efter. Jag gick från att försöka hålla den positiva imagen till att deppa ihop totalt och ifrågasätta hela personen Filip. Samtidigt som jag hade så svårt att svälja att jag skulle lägga skidorna på is, om än bara tillfälligt. Det kändes som jag gav upp, och ni som följt mig ett tag vet att jag hatar att ge upp. Som om jag gav upp drömmen fast jag i själva fallet gör vad jag mår bra av och vill, för att i framtiden hitta gnistan som behövs för att nå drömmar.

Och idag är det en Filip som tränar 3-4 gånger i veckan, i princip allt med skolan för det är i den dos jag vill just nu. Jag älskar skidor, men vissa saker har ett pris. Jag vet ännu inget om framtiden, men min inställning är en fortsättning. I dagsläget känns det relativt långt bort men samtidigt är jag äntligen glad och lättad. Pressen och tvivlet på skidåkaren Filip är borta. Nu är det träning i glädjens tecken som gäller, det var ett tag sen. Nuförtiden kan jag styra dagarna efter vad jag känner och vill, vad jag brinner för och är bra på. För kom ihåg, det är ju bara du som styr över ditt liv. Det är ditt liv och dina val.

Nu ska jag börja leva mitt!

Återblick!

Halloj igen, er deltidsbloggare här igen! Jag är hemma från Thailand nu och har avverkat en vecka i skolan. Back to basics med andra ord. De två veckorna borta var en nödvändighet kan jag säga. Två veckor som inte handlat om att prestera, optimera och vara duktig. Slippa tankar på att maximera tiden och komma ur vardagshjulet för en stund. Så skönt och välbehövligt, vi hade verkligen en fantastisk semester och förhoppningsvis är batterierna någorlunda påfyllda inför vad som komma skall! Gällande dagens inlägg har jag funderat lite över dispositionen här. För innan lovet hände nämligen massor av kul grejer, jag avslutade rullskidsäsongen, vi hade stora händelser i företaget, mm och därför tänker jag att jag börjar i den änden så ni får komma ikapp allt eftersom. En liten reselogg kommer, om än inte i detalj men såklart med massa bilder och höjdpunkter. Men idag blir det som sagt fokus på innan resan, med start för exakt en månad sen, den 15/10.

Det blev så här i efterhand ett revolutionerande datum. Vi ställde nämligen upp i Ung Företagsamhets Draknäste här i Falun där alla Faluns UF-företag samlades och presenterade sin affärsidé inför ett gäng ”drakar”, dvs en jury företagare som sen bedömde oss och gav feedback. Tävlingen i det hela var att man kunde prisas för pitchen och tilldelas en guldbiljett som innebär lunch med drakarna som trodde på iden och ville fortsätta kontakten. Det var en trevlig tillställning, man fick mingla runt med rådgivare, andra företag och entreprenörer. Jag och Daniel levererade en riktigt bra pitch (presentation/säljande av affärsidé) och lyckades på prisutdelningen kamma hem en guldbiljett!! En stor dag, att svart på vitt få veta att man har något stort på gång som erfarna företagare trodde på var stort för oss båda.

IMG_4305
Lite lätt nervösa men ändå väl förberedda inför. 

IMG_3097

6E31EBAB-E6EC-496A-850E-7AEF079F4D81
Lättade och närmast euforiska efter! 

På Draknästet föreläste Jörgen Malmberg för oss om kontakter, han är entreprenör här i Falun med ett kontaktnät värt namnet över hela Dalarna. Han avslutade sin föreläsning med att säga att han kommer utse ett företag att bli mentor till och att man gärna fick komma fram och slå några ord och presentera sig. Det gjorde vi såklart och förra veckan fick vi beskedet att han valt oss. Vi har alltså Jörgen som företagets mentor, riktigt stort och ännu ett kvitto på potentialen i vår ide. Han kommer vara guld värd i jakten på nya gäster, bland annat!

Samma eftermiddag som Draknästet kom nästa stora grej. Vi hade intervjun med Maja Dahlqvist bokad på Svenska skidförbundet och spelade in vårt första gästavsnitt med henne. Vi hade en proffs-mikrofon vi fått låna och fick till en riktigt bra intervju. Hon var väldigt avslappnad och professionell och avsnittet blev riktigt riktigt bra, det var stort att få träffa en VM-guldmedaljör och att höra hennes resa och tips. Det är verkligen inte varje dag man intervjuar en så stor profil och att hon ville komma och bli vår första gäst är stort. För er som inte lyssnat på intervjun ligger den som avsnitt 8 på Spotify!IMG_3104IMG_4336IMG_3112

I samma veva lyckades vi få fram en logotyp som företräder företaget och efter mycket detaljer och fix så är den nu klar. Et voila!6A7C1AD1-FFF8-4C4C-9AAC-0E88B09FF539

Vi bokade också in en lunch på Falun Bowling och Krog med drakarna som coachade oss på Draknästet och gav oss guldbiljetten. Ett givande samtal som gav många råd, namn och förslag att ta med oss för att fortsätta utvecklas. Bara en sån sak som en affärslunch är ju nytt för oss, men proffsiga som vi är var skötte vi det hela med finess. 😉  Skämt åsido så är det verkligen det roliga med att driva det här, vi får verkligen träffa så mycket nytt folk och ständigt utvecklas som personer och göra saker vi aldrig testat.IMG_3225

Någonstans här gjorde vi också klart med poddens första sponsor, Tyngre, som sponsrade oss med produkter och gjorde det möjligt för oss att tävla ut grejer till lyssnarna. Verkligen superkul att värva ett sånt stort företag som är ledande inom proteinpulver, bars mm.IMG_4428

Det var det om företagandet. Det låter kanske lite högtravande men det är mycket arbete vi lagt ner för att lyckas med allt det här och jag är så oerhört stolt att vi åstadkommit allt det här på bara drygt två månader!!

Växlar vi till träning istället så är tonen kanske inte fullt lika munter. Motivationen har inte gnistrat den senaste tiden och veckorna innan lovet gick träningen blytungt. Avbröt vissa pass för att kroppen kändes för tung och intervallerna var jag mest nöjd om jag genomförde för det var mjölksyra från första stund. Med lite distans till det tror jag det handlade om att jag helt enkelt stressade konstant de två veckorna. Jag mådde inte bra mentalt, var helt slut på kvällarna och fick ta Novalucol mot halsbränna varenda dag, hade svårt att sova om kvällarna och har börjat få låsningar i ryggen. Alarmerande i sig och jag tror helt enkelt inte kroppen hade energi att träna. Har under resan lovat mig själv att tagga ner lite och tänka mer på hur jag mår och att jag faktiskt ska hålla en hel skidsäsong på alla sätt och vis. För apropå skidsäsong så avslutade jag (hoppas jag iaf) rullskidsäsongen innan lovet då jag och Hannah tog en kvällstur åt Aspeboda och vände, ett vanligt distanspass som vilket annat som helst men som nu ser ut att bli sista passet på hjul nu när snön gjort entré. Så nu kommer fullt fokus ligga på skidor och att göra vad jag kan för att bli så bra jag kan inför säsongen. IMG_3193IMG_3199

Och med det sagt har ni nu fått med er allt som hände innan lovet, i nästa inlägg blir det från Thailandssemestern alltså. Lite mer matbilder, stränder och solnedgångar än det här kanske, men var sak har sin charm. 😉

Hörs och syns snart igen!

/Filip

Simning, UF, Baggbo och Vo2-max!

Hej på er! Det är måndag och dags för ännu ett inlägg. Jag har som ni kanske då förstår bestämt mig att fortsätta bloggandet, det är ju så pass kul att det vore sorgligt att sluta. Däremot kan inläggen komma att bli lite glesare och jag försöker uppdatera en gång i veckan istället för två eller tre. Det känns som det mest hållbara. Men mycket har hänt sen sist så det finns inget att hålla på. Vi kör igång direkt!

Förra fredagen körde jag, Hugo och Rebecca ett pass på egen hand. Som jag nämnde hade vi ingen gemensam träning så vi tre stack ut på en rullskidtur. Det blev ca 2 h klassiskt åt Lilltorpet och Källviken till. Fin tur och avslutning på skolveckan! img_2762

Lördag morgon cyklade jag upp till Lugnet och mötte upp Hugo och Johannes. Jag hade vilodag den dagen men agerade coach för dagen och var med på cykel och filmade när de körde skejtintervaller i Högbo. Extremt fin morgon att vara ute, minusgrader, strålande sol och blå himmel. Fick mig lite motion på cykeln till på köpet. 🙂img_2768img_2791img_2777

Söndag tränade jag däremot. Snörade på mig löparskorna och sprang upp till Lugnets motionsspår och fick ihop 1:00 lugn A1 med lite spänst inlagt. Sprang sen hem och avslutade passet hemma med 15 min styrka. Lagom pass för att få igång såväl löparben som styrkan igen. img_2869img_2873

Sen blev det ny vecka, 41 i ordningen och på eftermiddagsträningen åkte hela träningsgruppen med Hagströmska-bussarna till Baggbo, utanför Bjursås. Där körde vi långa klassiska intervaller i en riktigt fin backe. Det var en rejäl stigning från botten för att sen övergå i böjande flack åkning på toppen där vi skulle hålla trycket för att sen avslutade med stakning utför (högfartsstakning). Rundan tog ca 20 min och vi körde två gånger runt hela och avslutade med en upp till toppen. Hade en rätt ojämn känsla och hade det stundtals blytungt medans det ibland, bl.a på hela sista intervallen kändes bra. Vädergudarna bjöd dessutom på storslagna vyer och riktigt höstväder.img_2884img_2910838325d6-b787-4ab4-b549-98c80f9f854e

0635e46f-fd3a-4902-b570-90ef530bc7ea
Hösten summerat i ett vykort!

Tisdag morgon vankades det styrka och jag körde igång med maxstyrkan igen. Och till min egen förvåning genomförde jag troligtvis det bästa styrkepass jag gjort på Hagströmska och slog till med pers i både chins och dips, lyfte tyngre i bänkpress och benböj och dubblade vikten i brutalbänk. Riktigt kul!

Samma eftermiddag hängde jag och Daniel på Jacob, som är triathlet, till simhallen där vi körde ett simpass i simhallen. Har talat om simning ett tag och när chansen dök upp tog jag den, det är ett skonsamt och jobbigt träningssätt som tar i hela kroppen. Vi körde en hel del längder och fick tekniktips i crawl. Kul att testa nytt, det var ju ett av målen jag satte i våras!

Efter simningen cyklade vi hem till Daniel och spelade in podden, avsnitt sju som nu ligger ute på Spotify och Acast.

Onsdag 07:10 mötte jag upp Daniel och hans ”sambo” Elias utanför Ica. Vi hade egentligen sovmorgon och började 9:55, men jag hade bokat prov i svenska 8:30 och när de frågade om jag ville hänga med på morgonjogg var jag inte sen att tacka ja. Vi sprang två varv runt Tisken, en fin slinga och inkl löpningen dit och hem till lägenheten blev det 7 fina km i lite högre tempo. img_2962

Torsdag morgon var jag inte med på träningen med skolan utan pluggade matte på pluggstugan och körde passet på eftermiddagen istället. Värmde upp från lägenheten till botten av Mördarbacken och körde sen 5 vändor upp till toppen (5×5 min) med jogg ner mellan. Avslutade sen med 5 st 15/15 all in. Riktigt jobbigt pass och motivationen var riktigt låg innan, hade lika gärna kunnat vänt i porten. Men tog mig genom passet till punkt och pricka, tyckte tekniken i löpningen och kraften ner i stavarna satt bra och trots regn, mörker och tystnad (hade inga hörlurar med musik som kunde peppa) så blev det ett riktigt bra pass. Som belöning lyssnade jag på podd på nedvarvningen hem igen. Det passet är f.ö det jag tipsade om i senaste poddavsnittet!img_2982img_2998

 

Fredag betydde kort dag i skolan, jag hade dock inbokat träningssamtal där vi stämde av lite träning och så innan träningen började. Den bestod av ett teknikpass rullskidor klassiskt där vi höll till i Högbo och körde diverse teknikövningar utan stavar, med olika fokusområden och sen lite impulser. Här en film där fokuset var armpendling, låga axlar och stor åkning. img_3007

 

Passet stannade på 1:45 och blev ett givande bra pass, teknik är ett ständigt utvecklingsområde!

17:28 tog jag sen tåget hem till Örebro. Lite överraskande dök jag och poddkollega Daniel på varandra på perrongen och skulle med samma tåg. Vi tog sällskap och passade på att skriva manus till morgondagens draknäste! Han hoppade sen av i Ludvika och tåget rullade vidare och kom till Örebro strax efter 20. img_3024Hade inte varit hemma på tre veckor så det var skönt med en hemmahelg. Vi firade pappa i förskott tillsammans med farmor och farfar och mormor och morfar, jag tog en tur på MTB:n, körde ett styrkepass och hann med att plugga och övningsköra en hel del. Skönt att vara hemma en sväng, nästa gång blir innan det bär av till Thailand! img_3033img_3042

Och så blev det måndag och dags för en ny fullspäckad vecka. Och som vi rivstartade denna måndag, först med matteprov och sen med maxtest på rullskidbandet uppe på LIVI. Vi körde ju Vo2-maxtest i ettan också med samma upplägg. Man körde först 5 st trösklar för att mäta mjölksyra och tröskeln (där man kan åka utan att dra på sig mjölksyra) och sen fick man åka lugnt ett tag för att sen köra maxtestet. Hade en bra känsla alla trösklarna, klassisk diagonal i backe är min starka sida och tekniken satt riktigt bra på alla trösklar, kändes som det var sting i åkningen så långt. Maxtestet sen börjar ju rätt lugnt men ökar hastighet och lutning hela tiden. Och dessvärre nådde jag sämre tid i år än i fjol. Det skiljde 10 sekunder och trots den fina känslan kom stumheten i benen och illamåendet som en klubba och det som jag trodde skulle bli pers med råge stannade på en rätt dålig tid. Surt såklart. Man vill alltid mer! Samtidigt vet jag att det här året varit struligt, jag har tränat förhållandevis lite, hade en överträning så sent som i våras och var sjuk alldeles nyligen. Så det var ju ändå bra, och trösklarna hade blivit bättre, pulsen var lägre och jag hade förskjutit tröskeln, vilket är tecken på utveckling! Men att backa tidsmässigt är ju aldrig kul, känns som jag hela tiden kan så mycket mer än jag får ut… Här är filmer och bilder från dagen:img_3059img_3058

 

 

Hur som helst var det kul att få göra ett test, tekniskt tar jag med mig många bitar, men  nästa år ska tiden ryka, det ska gudarna veta! 😉

Imorgon väntar Draknäste med UF-företaget, ett evenemang där vi får sälja in poddens affärsidé inför en jury från Ung Företagsamhet. Det ska bli riktigt kul, vi har ett tydligt koncept och bra presentation så det ska bli spännande! På eftermiddagen sen ska vi dessutom intervjua Maja Dahlqvist som kommer gästa podden. Ska bli otroligt kul att få intervjua henne och på fredag får ni resultatet när avsnittet kommer ut! Inte varje dag man intervjuar en VM-guldmedaljör.

2019 FIS Nordic World Ski Championships, day 5, Medal Ceremonies
Foto: Bildbyrån

/Filip

Bloggpaus!

Hej! Er avdankade bloggare här igen efter en liten paus från bloggandet. Har tagit alldeles för lång tid sen sist jag tittade in här, ber om ursäkt för det men fokus har helt enkelt legat på andra saker i mitt liv. I dagens inlägg tänkte jag lista det viktigaste från veckorna som gått och sen spekulera lite i framtiden. Varsågoda:

Ja eftersom jag var sjuk i 2,5 vecka är det inte jättemycket träning och istället har mycket fokus legat på skola, UF-företaget och jobb. Podden har nu 5 avsnitt släppta och mycket har hänt på de här veckorna. Hade aldrig kunnat drömma om att vi skulle nå ut så snabbt, få ihop så mycket lyssnare och följare, kunna sätta upp affischer över hela Falun, ringa sponsorsamtal, ordna mikrofoner till framtida avsnitt och dessutom fixa vår första gäst till podden. En känd sådan som personligen varit en stor inspiration och som har VM-medaljer på meritlistan. Vem det är får ni faktiskt reda på i morgondagens avsnitt. Vi har hunnit med bankmöten, skaffat rådgivare, startat bankkonto och  Följande bilder får sammanfatta UF-resan de gångna veckorna.

img_2511
Nytryckta och klara. Våra affischer jag var och hämtade hos Printeliten här i Falun som tryckt våra fantastiska affischer!

img_2543
Affischturné på Faluns gator. Med häftpistolen i högsta hugg!

img_2550img_2664

img_2561
I klippverkstaden, här från avsnitt 4!

img_2694
Koncentrerad lyssning på avsnittet från Daniel och hans ”sambo” Elias. 😉

Video från Sportlife, gymmet där vi båda tränar och där vi nu har affischer uppsatta, perfekt för den som söker en motivationsboost under passet!

img_2612
Senaste avsnittet där vi bl.a pratar mycket om överträningen jag hade i vintras!

Och nu från en sak till en helt annan. Förra veckan hände en lite konstig och ovanlig grej för att vara mig, jag ramlade nämligen på cykeln och slog upp hakan så pass att jag fick åka in på lasarettet och sy. En vanlig klantig olycka helt oprovocerad men jag slog hakan rakt i asfalten och fick ett djupt sår, sydde tre stygn och röntgade käken som dock inte var bruten/sprucken. Den har jag dock fortfarande ont i när jag äter, gäspar eller rör käken i sidled. Men stygnen togs ut igår och såret är fint och tack och lov har jag inte ont någon annanstans. Så ni har ingen anledning att oroa er, jag mår bara fint även om det var lite omtumlande och olikt mig hahah.

Jag var också hemma en sväng för två helger sen, fick träffa familj och släkt, hälsa på och äta raggmunk hos mormor och morfar, övningsköra, fika hos farmor och farfar och träffa Richard en sväng. Kul att få komma hem och slippa tänka på träning för en gång skull och hinna med annat. img_2490img_2494

Träningsmässigt då? Ja, som det brukar bli så blev jag borta dryga två veckor från träning och kunde göra första passet först i måndags då jag skejtade 30 min i regn och blåst, ingen toppenkänsla där men ändå kul att få träna! img_2645img_2654

img_2655
Vänjer fötterna med carbonpjäxor redan nu, brukar annars kännas så fort man går på snö…

På tisdagsträningen körde vi styrka som vanligt och jag la upp det lite enklare och körde 10 min SkiErg (stakmaskin), 10 min allänstyrka 40/20 och 10 min SkiErg lugnt efter. Enklare pass för att aktivera lite skidåkarmuskler och komma igång utan att slita för mycket. Igår vilade jag och passade på att cykla runt med lite affischer, handla och kolla serie.

I morse däremot genomfördes första fartpasset på tre veckor när vi med skolan rev att ett knippe stakintervaller runt sjön Varpan. Riktigt fin morgon, sol, 1 plusgrad och fin omgivning, en fröjd att träna på landsvägar då! Vi körde 8-6-4 min, eller jag körde bara dem, medans de andra avslutade med korta intervaller. Jag hade bara planerat de långa i lite lugnare tempo och så blev det. Pulsen var rätt hög och formen ungefär som den förtjänar efter tre veckor på soffan, men bra pass blev det och redan nu har träningsvärken kommit smygande. img_2716img_2719

Falun är för övrigt sjukt fint med alla färger just nu. Kolla bara! img_2617img_2725

Efter träningen gick vi lång dag i skolan, klippte och lyssnade igenom morgondagens avsnitt och så har jag tvättat kläder nu på eftermiddagen. Glammigt liv som poddare/bloggare alltså;).

Imorgon har vi ingen gemensam träning utan vi styr nog ihop något ändå, lugnt pass blir det iallafall och sen rycker jag in och jobbar i restaurangen där på kvällen. Blir kul det!

Två andra saker som glädjer mig är dels att jag och Richard (kompis hemifrån Fjugesta) den 23 november drar till Stockholm och ska se Mia Skäringers föreställning ‘No more f*cks to give’ på Tele 2 Arena, mäktigt! En helg jag ser mycket fram emot, det är hennes sista spelning och blir oerhört coolt att dels få besöka storstan för en helg men också att få se henne på Tele 2! Den andra roliga grejen som jag inte nämnt här tror jag är att hela familjen åker till Thailand två veckor i samband med höstlovet. En resa jag sett fram emot länge och som ska bli så skön, avkopplande och välbehövlig. Jag har saknat Thailand, vi har varit där mycket men det är nästan fyra år sen sist nu. Sen har jag inte varit utomlands sen december 2017 så det blir skönt med lite värme och lugn.

img_1122
En bild jag tog sist vi var där. 

Framtiden då? Ja ni, jag kommer nog ta mig en funderare i hur bloggandet kommer se ut framöver. Om jag kommer pausa det hela helt, dra ner på inläggen eller det jag kanske helst vill: behålla det som det varit. I och med företaget och podden har det blivit mer fokus på senaste månaden. Dessutom har jag ju redan mycket i mitt liv som det är. Utöver bloggen studerar jag ju full tid i skolan, tränar 7-8 ggr i veckan, jobbar extra, driver företaget som kräver extra mycket jobb nu när vi bara är två , det är hushåll/tvätt/handling och så kanske vill ha lite fritid och socialt utöver det. Det börjar bli en ekvation som är svår att få ihop och jag funderar lite på hur jag ska prioritera. Jag tycker bloggandet är superkul, att ta bilder och skriva är något jag gillar att hålla på med. Men det gäller också att prioritera och ha glädje till det. Och den gnistan har jag lite tappat på sistone. Annat har helt enkelt kommit emellan. Jag ska ta mig en funderare men meddelar er inom kort hur jag gör.

Innan vi avslutar för idag har jag en marknadsundersökning man gör obligatoriskt i UF-företaget där jag och Daniel behöver ha in svar, tips och få veta vad ni lyssnare tycker om att höra, vilka gäster ni vill ha osv. Det är bara 6 frågor det handlar om och det tar max 1-2 min att göra, så vi är oerhört tacksamma om ni kan svara och ge oss möjlighet att utveckla oss och podden ännu mer. Tack!

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSchoJWd9TBAEUlaHATJJJwtnCSy3ooiianJnIz_f92geQg4Dw/viewform?usp=sf_link

/Filip

Topplistan, Cooper och inställt läger!

Halloj igen, jag lever! Har en hektisk period just nu med UF-företaget, skola, träning och så lite jobb på det. Men tittar in med ett inlägg om vad som hänt på den dryga veckan sen sist med start i träningen såklart. Här är dagens försök till inlägg:

Förra torsdagen 8:00 samlades vi ute vid Velo för ett löpintervallpass runt Tisken. Efter 20 min uppvärmning inkl lite spänst körde vi 6×3 min A3/A3+ med 2 min vila mellan där fokus låg på hög och jämn fart. Ruskigt jobbigt pass men jag gjorde mitt kanske bästa intervallpass sen jag började på Hagströmska. Sprang nästan och förvånades över att jag hade sånt klipp i steget och inte bara på en intervall, utan alla. Ingen toppform, men väl en hint av det jag vet finns i mig men som jag aldrig fått ut riktigt. Efter de intervallerna toppade vi det hela med 4 st 30/30 maxinsats, då mådde man gött efteråt…

Fredagen där bestod av ett löppass på röda MTB-slingan på Lugnet. Då var benen inte lika pigga och löpsteget desto stelare, men fint pass och tacksamt att få springa på Lugnets fina, kuperade leder!

Samma kväll jobbade jag några timmar i restaurangen och sen tog även jag helg.

Helgen som sen rivstartades med mjölksyrafest i Högbo. Vi var ett gäng från skidorna som sågs vid Jalas Arena 10.00 och körde 6×5 min intervaller rullskidor klassiskt. Första 3 från botten till bostadsområdet och sista 3 upp till hoppbackarna. Regnet gjorde oss sällskap men vi fick till ett bra pass, sparrade varandra och inkasserade 30 min högintensiv träning! Vi bestämde oss också för att köra styrkan samma eftermiddag tillsammans och sågs 15:30 vid gymmet. Avverkade ett pass hypertrofi med fokus överkropp+ avslutande bålstab i TRX-band. Testade på marklyft som gav go träningsvärk i ryggen och avslutade med lite box jumps!

Söndag 8:00 sågs samma gäng vid slussen runt Tisken för att ta oss ut på en riktig långtur rullskidor runt Runn. Samma sjö som vi åkte runt för några veckor sen, men denna gång var det skejt som gällde. Vi höll bra tempo hela vägen runt och stannade med jämna mellanrum och drack och fyllde på med energi. Liksom senast hade jag en pigg känsla och ingen direkt svacka. Efter lite skarv så landade det på 4 timmar och drygt 6 mil, bra så! img_2294img_2303img_2306Mitt på dagen sen låg jag bara i soffan, åt och plöjde några avsnitt Maria Wern på Cmore. Söndagen fullbordades sen med några timmars jobb på kvällen.

Och så blev det ny vecka igen. Måndagen bestod av ett distanspass klassiskt runt skjutfältet mot Lilltäkt och Skuggarvet, dvs stora delar av den bana vi kör rullskidtesterna på. Fin tur som landade på 1 h 50 min i A1-zon. img_2314

Samma kväll hade vi Bagheera-kväll där vi fick möjlighet att fynda lite snygga kläder.

img_2319På tisdagsträningen påbörjade vi ett nytt styrkeprogram som blir maxstyrka med få reps, alltså 3-6 st i tre set på varje övning. Tufft men roligt! Det hela avslutades sen med bålstab 2×5 min.

Samma eftermiddag spelade jag och Daniel in tredje poddavsnittet, det heter ”Balansera livet och hitta tålamodet” och finns nu på Spotify! Det är i min mening det bästa avsnittet vi släppt hittills. img_234728f6487b-6b2b-4793-890f-f2021041a965

Onsdag var vilodag och det blev en lugn dag, kollade serier och beställde hem tävlingsdräkt till vintern.

Torsdag morgon vaknade man med lite nervositet, det vankades 3000 m test på friidrottsbanan uppe på Lugnet. Efter en uppvärmning på dryga 20 min stack vi iväg på de 7,5 varven. Hade en bra öppning och tyckte benen svarade bra. Andra tusingen gick lite tyngre men fick till en okej avslutning och sprang in på tangerat pers 11.51. Är ju ingen löpare men är nöjd med den tiden även om jag gärna putsat tiden lite. Men inte fy skam att springa på samma tid som ens personliga rekord. Efter intervallerna sprang vi intervaller, 4×400 m och de kändes förvånansvärt bra och kunde hålla riktigt bra fart. Jobbigt var det iallafall, på cooper nådde jag en maxpuls på 211, ett puls från max. img_2394

Eftermiddagens pass blev 1:00 oplanerat distanspass klassiskt. Hade egentligen ingen träning men kände mig rastlös och stack ut på en luuuugn tur på rullskidorna. Körde via Galgberget ut till Källviken och avslutade runt Tisken. Fin kväll och bra lugnt pass. Skönt att få rensa tankarna och ta en njutartur. img_2411img_2423img_2421

Igår vaknade jag med en diffus känsla i halsen, inte halsont men ändå något som inte brukar vara där. Gick i skolan, hoppades på att det typ varit att jag druckit för lite eller halsbränna som jag vanligtvis lider av. Men nej, något var konstigt och efter velande in i det sista valde jag att inte träna. Ett val som visade sig vara turligt, för i morse vaknade jag med rejält halsont, är helt tjock i halsen och har ont när jag sväljer. Fruktansvärt surt, detta innebär att jag missar nästa veckas läger med skolan på Idre Fjäll och får i stället stanna hemma. Har ju varit förskonad mot sjukdomar senaste året och trodde jag klarat av de värsta veckorna i skolan, men icke. Extra tufft då träningen gått så bra och jag har känt mig så pigg. Men det här var nog kroppens sätt att vilja vila, det har varit mycket på sistone och nu får fokus bara ligga på att bli frisk.

Innan vi avslutar vill jag tacka alla ni som gått in och lyssnat på podden. För ett dygn efter release nådde vi nämligen Spotifys topplista över Sveriges största poddar OCH trendade bland poddarna högst upp i kategorin ”Sport och fritid”!!img_2268img_2269 Och nu en och en halv vecka efter är vi kvar och trendar och har nått hela 1 200 spelningar. Helt ofattbart att det gått så bra och tusen tack för alla fina ord och kommentarer. Nu fortsätter vi så!

/Filip

”Bli en vinnare- med Filip och Daniel”

Där har ni titeln på den podcast jag och min kompis Daniel släppte igår. I åk 2 startar alla ekonomielever upp ett UF-företag (ungdomsföretag) som man driver i ett läsår och vår affärsidé är alltså att göra en podcast med syfte att inspirera andra till att bli sin egen vinnare. Därav namnet ”Bli en vinnare”. Efter några veckor av arbete, inspelning, klippande, mejl hit och dit, licenser som skulle godkännas, bilder som skulle tas så är vi nu äntligen igång och såhär ser den alltså ut:

Vi har spelat in två avsnitt som släppts och ligger uppe på Spotify där vem som helst kan gå in och lyssna när som helst. Första avsnittet var mer ett test/intro-avsnitt där ljudet kanske inte var det bästa men där vi berättar om poddens framtid, vilka vi är, vad vi kommer prata om och så vidare. Andra avsnittet håller högre klass ljudmässigt och handlar bl.a om Daniels collegeresa till USA, prestationsångest, skola och hur man bygger upp ett självförtroende. Mer ett ”vanligt” avsnitt alltså. Men tanken är att vi kommer blanda vanliga avsnitt med olika tema-avsnitt och gästavsnitt!

Vi har tagit bilder till poddens omslag och för användning i sociala medier. Fotograf på samtliga är Filip Danielsson som knäppte grymt snygga foton! I sociala medier hittar ni oss för övrigt på följande Instagram och Facebook:

@blienvinnarepodcast

Bli en vinnare UF

Där kommer vi lägga upp lite extramaterial, info, filmer från inspelningar och såklart berätta varje gång nya avsnitt släpps. 🙌🏼

I affärsidén ingår att vi ska kunna göra vinst på avsnitten och där kommer vi att använda oss av sponsring och samarbeten med företag som nämns och promotas i podden. Logiskt nog kommer dock de första avsnitten göras utan samarbeten mer än mellan oss själva. Men är du och ditt företag sugna att hänga med på resan eller känner du någon som lyssnar och gillar det vi gör och kan tänka sig att samarbeta? Tveka inte att kontakta oss!

Vi är båda supertaggade, det är en dröm som går i uppfyllelse att få ha en egen podd uppe på Spotify och att få göra det som ett UF är fanatiskt roligt och vi har verkligen höga ambitioner och mål! Och blir ni oroliga över bloggens framtid så kan jag försäkra er att den kommer leva kvar, jag kommer hålla båda öppna  eftersom de är rätt olika och fyller olika funktioner och intressen. 😉 Men jag kan säga att efter releasen igår blev vi idag lite chockade när vi öppnade statistiken och insåg att den redan streamats nära 500 gånger på ett dygn, det är långt över mina förväntningar iallafall! Men så kul att ni verkar gilla den. 🙂

Vi hoppas såklart ni vill fortsätta och lyssna och gillar det ni hör. Och för er som inte har lyssnat än så kan ni antingen söka på ”Bli en vinnare” i Spotifys sökfält eller så följer ni den här länken:

Det var det jag hade att ta upp om det. Har ju fått hålla det lite hemligt ett tag så det är sjukt kul att äntligen fått lansera den och höra er respons, den kommer få följa med på ett hörn även i framtida inlägg emellanåt. Sprid gärna podden och skriv till oss om ni skulle ha några frågor eller önskemål.

Nu börjar vi den här resan!

 

Recap v 35, fler bilder och UF-projekt

Halloj igen! Det var jag igen och för ovanlighetens skull var det inte alls länge sen vi hördes. Det är onsdag vecka 36 och hög tid att ta igen det ni missat, nämligen allt kul som hänt förra veckan+ en liten hint om ett projekt som äntligen släppts. Här är dagens inlägg!

I måndags förra veckan hade vi ingen träning utan fick istället möjligheten att hämta hem hemmalägrets träning. Vi hade teori/information i en lektionssal på skolan på eftermiddagen och sen hade jag cykelsightseeing med Albin och vi tog en sväng runt Falun så att han hittar lite bättre. Vi tog en glass och så avslutade jag dagen i TV-soffan med en engelsk deckare.

Tisdag morgon hade vi i vanlig ordning styrka på morgonen, 7:30 samlades vi ute på Velodromen där vi körde cirkelstyrka+ koordination och styrkeövningar i par. Och sen efter skolan sågs jag och Daniel, min kompis från klassen och jobbade med UF-företaget.img_2080img_2083

Onsdag var en vanlig men fruktansvärt varm dag i skolan och på eftermiddagen drog jag, Albin och Hugo ut och tränade. Ett distanspass rullskidor fristil med lite impulser inlagda. Vi körde via Galgberget och Källviken ut mot Aspeboda och vände. Fin kvällstur, en riktig sommarkväll, troligtvis var det också den sista…img_2089img_2145img_2148

Torsdagen rivstartades med löpintervaller på friidrottsbanan direkt på morgonen. Upplägget var 1200-1200-800-800-400-400 meter med 1,30 min vila mellan varje intervall. Ruskigt bra pass, i löpning är det så lätt att driva puls och det lyckades jag med även denna dag, maxnoteringen blev 206. Hade en bra känsla, bra tryck i benen och låg långt fram i gruppen. Intensiteten var A3/A3+ med A3+ på främst de kortare intervallerna, sista 400-ingen var en kamp mot illamåendet sista kurvan.

Efter skolan var det egentligen tänkt med eftermiddagspass men eftersom jag hade loppet i helgen beslutade jag att det räckte med ett pass den dagen. Vi hade långdag i skolan så tog en lugn eftermiddag men med lite planering av UF. UF-företaget som vi nu släppt (!) men som ni får ett eget inlägg till. Det är mycket nu med det och det blir bäst att ta ett eget inlägg till det. Det är ett projekt vi tycker är så kul och som verkligen varit en dröm att få starta upp. Mer exakt vad det handlar om kommer jag gå in på imorgon.

Fredag var en kort dag i skolan, vi hade träning på eftermiddagen och körde 2 h stakning A1 runt Varpan. Hade en pigg känsla i kroppen, stakningen har verkligen utvecklats och lite fint väder på det så blev det ett fint avslut på skolveckan.img_2191

Efter en snabb dusch och lite mellanmål gick vi sen mot tågstationen, Albin och Minna skulle också hem så vi tog sällskap på tåget och kom till Örebro framåt 21 på kvällen.

Lördagen har ni troligtvis redan läst om, finns inte mycket mer att säga om den dagen, orkade inte göra speciellt mycket mer den kvällen. Finns däremot några bilder jag inte hade sist:📸img_2215img_2232-1img_2234-1img_2235-1img_2237-1img_2239-1img_2240-1img_2231-1

Kul också att både mamma, syrran, mormor och morfar var på plats och hejade! 🥰

Söndag sov jag lite längre och efter att ett rejält åskoväder dragit in valde jag att köra ett styrkepass inomhus, blev 20 st 30/15 med 5 min kontinuerlig bålstabilitet och rörlighet. Och efter att ha packat och duschat åkte vi ner till mormor och morfar som bjöd på middag, grillade revbensspjäll. Så gott! 😋 Direkt därifrån åkte vi sen in till stationen och tåget gick tillbaka till Falun.

Och så blev det ny vecka och måndag igen. Vi inledde veckan med skola som vanligt och på eftermiddagsträningen körde vi ett distanspass A! på gamla Leksandsvägen 2:15. Bra pass även om vi blev blöta av regnskurar sista vägen hem.😅

På kvällen där handlade jag och Hannah på Willys och så hann jag med att städa. Under skoldagen där hade jag också träningssamtal där jag och Jimmie gick igenom sommarträning och la en bra plan framöver. 🙂

Igår morse startades dagen med styrka, denna gång med lite andra övningar och stationsstyrka i par med avslutande bålstab 30/30. Bra pass som känns i överkroppen idag! Efter en lång dag i skolan sågs jag och Daniel hemma hos honom igen och vi fortsatte med UF och jobbade vidare med det. Sjukt intensiv men rolig dag!

Och idag har jag vilodag och kommer ta det desto lugnare. Vi har haft en rätt lång skoldag och sen jag kom hem har jag utöver blogginlägget hunnit slå några ord med Ronja och äta lite mellis. Ikväll blir en lugn kväll, kanske tar en promenad och lagar lite mat men det har varit mycket på sistone och även om det är kul grejer man gör så tar det energi, så det ska bli skönt att få chilla helt enkelt.

Imorgon kommer inlägget om vårt UF-företag upp här på bloggen och sen väntar löpintervaller på morgonträningen. Blir kul det!

Nu har ni iallafall fått hänga med lite i svängarna, har hänt mycket som jag helt enkelt inte hunnit säga. Men nu blickar vi framåt och hörs då redan imorgon då ni får gå in och läsa om vad det här projektet faktiskt handlar om!

So long

/Filip