Hej igen! Er luststyrda och högst sporadiskt aktiva bloggare här igen, denna gång med en djupdykning. Idag tänkte jag bjuda er på en text jag skrivit i skolan, ett ämne som är viktigt för mig och som berör- mäns våld mot kvinnor. Texten är ett debattinlägg och eftersom mitt engagemang för jämställdhet och kvinnors rättigheter glöder mer än någonsin och den senaste tidens nyhetsflöde väcker en del känslor (minst sagt), så känns det aktuellt och fint att få dela med er.

Innan ni börjar läsa vill jag varmt rekommendera att du lyssnar på Katarina Wennstams ”Sommar i P1″ samt hennes egen podcast ”Wennstams vrede”. Det är historier och ord som alla skulle behöva höra.

Varsågoda!

“Pojkar som har ont gör andra ont”

I ett modernt samhälle, där jämställdhet satt ner klacken som en av de mest tongivande frågorna i media och bland folket, så har mansrollen revolutionerats, men den har stundtals svårt att hänga med. Jag valde att lyssna på avsnittet Manskrisen- incels och utanförskap, ur P3 dystopia, som berättar om mannens kris och utanförskap när kvinnorna inte är attraherade av dem eller ser dem som åtråvärda. Incel betyder ofrivilligt celibat och incelmännens konspirationsteori är att kvinnornas mål är att dominera världen, att de vill frysa ut och feminisera mannen. Jämställdheten har gått för långt. Det må låta befängt men skrapar man bara lite på ytan så hittar man sårade, kränkta pojkar, killar och män i en krisande mansroll. Som istället för att supporta kampen för kvinnors rättigheter, utövar ytterligare attacker och uttalanden som riskerar livet på kvinnor. Så vad är det som gör att mäns smärta senare blir kvinnors smärta? Är det verkligen manligheten och utanförskapet? 

Manlighetens definition väcker mycket igenkänning hos mig, i vem jag försökt vara, i min uppväxt och vad jag ser runt omkring mig dagligen. Manlighet definieras nämligen enklast vid makt. Makt över kvinnor. Makt över andra män. Det är dominans, att kunna försörja sin familj, klara sig själv, slå ner nån om det behövs, vara beskyddande, gärna högt upp i hierarkin och med lite muskler på det. Livet är som ett spel; ett TV-spel, en fotbollsmatch, ett bet, gambling eller ett krig. En man är stark, tålig och macho, kan hantera en kvinna och gärna ha nära till våld. Inte känslor, nej gud förbjude vilken tjejig tönt! Dessa studier och observationer som läggs fram i dokumentären berättar att män är mer svartvita och tänker i metaforen “vinna eller försvinna”. De män som hamnar i försvinna, till exempel de incelmän som P3 Dystopia skildrar, är en ren livsfara. När en man tappar sin manlighet, så finns ett bevisat samband med att bli fråntagen något. Sitt jobb, sin kvinna, sitt lag, sina pengar. Män hänger i större grad upp sina liv på status, prestation och någon form av insats. Skulle den bilden krackelera så blir man känslomässig och eftersom de här männen inte kan hantera känslor eller relationer så är aggressivitet närmsta tilltaget. Visst är det läskigt? Ja rent av dystopiskt…

Män och kvinnors instinkter har funnits sen savannens och istidens dagar, men idag behövs de inte. Idag uppstår mer sociala kön eftersom vi inte lever för överlevnad, dagens människa har en helt annan mening med livet. Nu är män och kvinnor lika kapabla att sköta jobb, familj, barn, idrott, skaffa mat, ja praktiskt taget allt lika bra. De sociala könen gör oss jämställda på det viset och då har man upptäckt att vissa män pga konkurrens vill gå tillbaks när rollerna var uppdelade. Kvinnor däremot stärker dagligen sina positioner, inom arbetsliv, rättigheter till sin egen kropp osv, men på andra sidan upplever sig dessa män hotade och inte lika manliga. Sekter som incels vill ha tillbaka kvinnan kuvad, för då är hon inte så jävla svår att tygla och få i säng. Låter jag extrem? Lyssna på dokumentären. Mansrollen och statistiken är ett faktum. Det är hög tid att vi från början lär våra pojkar vad jämställdhet faktiskt är. Lär dem sitt eget och kvinnors värde och roll i den här världen. Att kvinnor och män ska leva i symbios är en självklarhet och det är lika mycket en mans ansvar.

“Pojkar som har ont gör andra ont”. Låt de orden smälta in lite. Mäns oförmåga att hantera sina egna känslor, behov och signaler dödar. Dem själva och andra. Män toppar självmordsstatistiken klart, ja dominerar all form av våldsstatistik. 92 % av alla interner i svenska fängelser är män. Inte minst skadar de kvinnor, det är kvinnorna som får ut för mansegot som inte mår bra. Tänk dig själv allt kvinnovåld; misshandel i hemmet, våldtäkter, mord, sexuella trakasserier, härskartekniker, prostitution och psykisk misshandel, jag kan fortsätta för den som vill?  Det här drabbar kvinnor. Av män. Ja, det våldet drabbar män i stor utsträckning också, men det är då rakt inte en kvinna som utsätter dem, utan återigen en man. Kvinnor och oskyldiga är avlastningsplats för en mans känslor. För en mans brister och oförmågor. Mansrollen, denna så komplexa dal mellan manligt och kvinnligt. Herregud, får allt det jag sagt plats i ett kön tänker ni? Vet ni, det tänker jag med. Det räcker att vara man för att ibland dränkas av tankar om vem man är och vem man förväntas vara. Men jag tar inte ut det på andra. 

Jag värnar så om mina kvinnor, om min syster, min bästa kompis och om min mamma. För att de inte ska behöva hålla en nyckel mellan knogarna och vara rädda när de går själva i mörkret. Så att jag inte ska behöva säga att hon kan ringa mig på vägen, eller skicka ett sms när hon är hemma. Nej, alla män är inte våldsamma eller incels, men alla kvinnor är rädda. Ingen som är hundrädd får frågan varför de hatar alla hundar, även om alla inte biter. Jag vet att alla hundar inte bits, men hur ska jag se om det är en snäll hund? Likväl blir man ju osäker och i fortsättningen är man på sin vakt, med alla hundar man träffar. Inte ens en man som har stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor, men en tjej som brinner för jämställdhet får frågan om hon hatar män. Det är för innerlig tur att jämställdhet just handlar om båda könen, om allas välmående och rättigheter. Hade män förstått det från början hade det inte behövts utkristalliseras till en kvinnokamp, utan en kamp vi gör tillsammans. 

Jag är så stolt över att vara man, att delta i kampen för att göra kvinnors röster hörda, för vi behövs. Du och jag, för att vi som bröder ska sluta upp för att göra världen lika fin för alla kvinnor som den är för oss. Vi har ett viktigt ansvar som pojkar, killar, och män, och inte minst som människor. Mannen är så viktig för mänskligheten.

Kanske viktigare än någonsin.

Det här blev sen ett tal jag höll, och att få lägga så mycket känsla i en text är sällan man gör i skolans värld, men den här kommer jag minnas. Nu vill jag uppmana dig som läser att ta med dig orden och insikterna, gör skillnad. Runt ditt middagsbord, med ditt barn eller var som helst i livet. Kvinna som man.

Jag kommer aldrig sluta kämpa för mina kvinnor! För min syster, bästa kompis, mamma och framtida dotter.

Jag lovar att aldrig sluta brinna. Gör det du med!

/Filip

Det här inlägget vill jag tillägna till alla er som kämpar!

Eftersom den här bloggen startades för att följa min karriär och resa mot toppen så är det dags att berätta det vissa av er kanske vet, eller har anat. Min satsning på längdskidor är avslutad. Att jag tar upp det idag är för att just idag för 1 år sen gjorde jag min sista skidtävling. Iallafall som satsande. En epok i mitt liv är över och drömmen att bli proffs kommer dessvärre inte att slå in. Beslutet att fortsätta i våras prövades fort och när skolan började i augusti var gnistan bortblåst. Den har varit svag länge och när jag i våras tog mig tillbaks i gammal storform blev det extremt tydligt. Jag lyckades, jag tog mig tillbaka från överträning och utbrändhet, men exakt där så var jag nöjd. Jag orkade inte ett träningsår till, även om jag gjorde ett vagt försök när skolan startade. Kroppen hade redan stängt ner och det var med viss sorg men framförallt enorm lättnad jag kunde säga tack och adjö till allt som mitt liv kretsat kring i snart 10 år. Min passion, min vardag. Skidåkning och en elitsatsning är så mycket mer än bara att träna. Det är prioriteringar, noggrannhet och flit som ska genomsyra allt man gör, handling, sömn, vallning, material och totalbelastning. Uppoffringar och adrenalin om vartannat.

Den här tiden i mitt liv är jag så tacksam för och den har gett mig så viktiga pusselbitar. Men det är också en tid som mest präglats av utmattning och prestationsångest, sista åren begick jag mest våld på mig själv genom att hänga upp min existens och min bekräftelse på vad som hände på träning och tävling. Det är där den största sorgen sitter, hur oerhört snävt jag såg på mig själv och livet. Att viljan övergick i desperation. Famlande efter ett sammanhang, bekräftelse av mig själv och att vägra ge upp. Istället gav jag upp hur jag mådde, trotsade alla varningsklockor och på vägen tappat bort lekfullheten, gnistan och mig själv. Ingen kontakt med varken kropp eller känslor. Det är inte bara skidåkningen som påverkat det, men det är så talande i mitt fall hur lite jag kände efter inåt. Det här är mina val som lett till samtidigt som det hade kunnat gå annorlunda på många vis. Det slår mig ibland att jag så gärna velat stanna den versionen av Filip på stan och säga att ”vet du, skidåkningen är inte allt, se över vad som ger dig lycka och tänk på hur du mår.” Fint? Ja och det är sant! Om jag hade lyssnat? Knappast, och exakt där ringar vi in anledningen att jag valde att göra slut med mitt livs dittills största passion.

Sen jag tog beslutet tidigt i höstas så har jag inte ångrat det en sekund. Jag har haft svårt att träna för att jag är så lättad över att slippa prestera, slippa tider, pulszoner, vinklar i knäleden eller vallning. I´m over it! Så trött på att äta rätt, sova på rätt tider, till och med skolan. Det här låter kanske oroväckande, det är det inte. Jag måste lära mig att inte vara duktiga flickan som måste lämna in alla uppgifter i tid, jag kan äta glass som mellis och må så jävla bra ändå rent utsagt. Sorgligt med den insikten när man är 19 år men jag kan lova er att jag inte är den enda. Långt ifrån.

Självklart kan jag sakna känslan av bra form, alla fina morgnar i skidspåret och gemenskapen på tävlingar. Det jag vill säga er är att lägga av med skidorna var så skönt, så oerhört skönt, för att presteraren i mig slapp växa till ett monster. Ett elitidrottsliv passar inte alla, som ni märkt så älskade jag att träna, men jag har andra behov också. Den stereotypa mallen av en idrottare tröttnade jag på och att jag ens försökte gör mig lite ledsen. Så ni som läser detta och älskar idrotten, föräldrar som ungdomar. Lär dig själv att lyssna på kroppen och känn dig själv. Vad är kul, vad värderar du i livet? Och låt känslorna komma, låt det flöda, det är mänskligt.

Nu när jag slår på Vinterstudion eller läser om skidtävlingar så tänker jag varje gång att herregud vilken insats de här människorna lägger ner, hur orkar de? När jag ser duktiga åkare i min egen ålder, fd motståndare rentav, känns det verkligen bra, det är de som ska glänsa och jag är så nöjd över att bara sitta i TV-soffan med en kopp te och heja. Men känslorna innan jag bestämde mig att sluta har jag i efterhand jämfört med att göra slut. Det är inte lätt att ta svåra beslut, men det här var för min skull. För att jag ska kunna njuta av ett skidpass utan krav och kunna se tillbaka på karriären med någorlunda glada tankar. Det svider fortfarande att jag aldrig fick ut vad jag hade inom mig, eftersom senaste säsongerna kantats av olika typer av utmattning. Men tiden var inne att tacka den delen av mitt liv och se framåt, vad vill jag nu?

Det kommer ta tid att ställa om presteraren och göra den till min vän. Men att lägga av var inget misslyckande som jag då trodde. Jag mår bättre än någonsin och tackar verkligen mig själv för att 2020 blev året då jag började bli sann mot mig själv. 2021 har redan gett mig mitt livs finaste gåva, men det är en egen historia ni kanske får höra om en annan gång.

Ta väl hand om er!

Kram

Filip

Hej på er!

Det var ett tag sen sist och den här gången är meddelandet kanske viktigare och djupare än någonsin. Som vissa kanske redan vet har jag gått ut som öppet gay. Så stort men ändå så självklart. För mig har det varit omvälvande och därför känns det viktigt att med egna ord förklara allt här. Det har under hela året varit pågående process, jag har hamnat i situationer där jag, helt ställd, blev varse att jag attraheras av killar. Det tog ett tag innan tankar som ”det är bara tillfälligt, nån tonårsgrej”, ”det går nog över” och ”hur kan jag känna såhär” lade sig. En dag var det som att polletten trillade ner och jag sa det högt, då med en kompis. Insikten att ja det är såhär det är och det tänker jag inte hymla om, den var så stor. Så mäktig.

Jag accepterade det och allt efterhand berättade jag för nära vänner och familj. Och sista juni valde jag att berätta på sociala medier med budskapet att störst av allt, ja det är ju kärleken.

View this post on Instagram

A post shared by Filip Lopez Andersson (@filiplopez02)

Sen gick det fort. Efter en natt med skral sömn (lite mycket intryck i början haha) så insåg jag att jag kanske är den enda skidåkaren som är öppet gay. Tanken utvecklades till en tydlig idé och en vilja till förändring.

Jag hörde av mig till DT (Dalarnas Tidning) och gjorde en intervju med dem som kom ut samma dag som Pridefestivalen skulle ha hållits. Alltså känslan att se sig själv på förstasidan i DT när jag gick in på Ica, den var så absurd och samma vecka släpptes den även i Nerikes Allehanda. Kort därpå hör både Expressen och P3 Nyheter av sig och intervjuar mig över telefon. Det ena blir ett radioinslag i P3:s nyhetssändning. Det andra blir till ett reportage i Sportexpressen med kommentarer från såväl Charlotte Kalla som Frida Karlsson. Den dagen var det ännu konstigare att köpa tidningen.

Det hann gå nästan en vecka innan nästa förslag dök upp, denna gång från QX. En sån ära att just den tidningen hör av sig då målgruppen känns extra viktig. Utöver detta har det gått att läsa om i Göteborgsposten och i Dalademokraten. Jag är så nöjd med samtliga intervjuer, att frågan fått så stor spridning och den uppmärksamhet den förtjänar. Jag känner att budskapet varit tydligt och att få förtroendet har varit fantastiskt!

Apropå då dels mina artiklar och det faktum att mitt liv fått helt annan färg, så har det varit fantastiskt och ganska tufft. Mina känslor väckts till liv. En tidigare så avstängd och begränsad Filip har nu äntligen fått blomma. Kärlek är ju vår livskraft, elixiret i våra liv. Så varför gömma? Det är ju 2020, ett fritt land mm. Ändå var det lika tufft varje gång jag berättade för någon första gången. Varje gång på helspänn med pulsen i halsgropen i väntan på reaktionen. Det ska inte krävas mod att älska. Det ska inte krävas styrka och en insats att berätta att man kan bli kär. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vara så kall, feg och trångsynt att inte unna andra människor kärlek och det gör mig så upprörd att det är just på grund av såna värderingar och människor som jag och så så många andra känner eller har känt skam och förakt mot sig själva. Tack och lov har jag varit förskonad från det, det vill jag skicka med till dig som läser. Kärleken vinner alltid. Däremot lever vi fortfarande i fördomar, skepsis och okunskap gällande de här frågorna. Jag tänker inte ta i ämnet med tång, jag är inte rädd för att prata om något jag är stolt över. För mig har det varit viktigt att använda mitt liv och min talan till att göra skillnad. Det här är mitt sätt att förhoppningsvis göra världen lite bättre.

Som jag nämner i artikeln så är identiteten ju så starkt kopplat till prestation och välmående. För mig har det varit en låst personlighet. Har alltid dämpat den feminina och mjuka sidan, det som är jag. Försökt tuffa till mig eller försökt agera coolare än jag är. Klä mig som jag förväntas. Inte tänka så mycket. Mansrollen är inte enkel. Att vara feminin, snäll och känslig anses inte ”manligt”. Jag har gjort så mycket för att dölja mig själv men först nu insett att jag inte visat vem jag är, inte bjussat på mig själv. Det är svårt när man inte vet det själv och inte har kontakt med känslorna. Däremot är det ju samma Filip du kommer träffa och prata med framöver. Samma värderingar, samma person. Bara en ännu gladare, sannare och öppnare version. Idrotten ligger mig så varmt om hjärtat men vi måste klara av att involvera känslor och känsloliv i en elitkarriär. I hur man pratar och agerar.

Beslutet att medverka i artiklarna var inte lätt, just för att jag fick förbereda mig på eventuella kommentarer och pikar, kanske till och med hat. Det är inte alltid lätt att stå upp för sig själv, speciellt inte när man själv gjort tvärtom så länge. Att komma ut gav mig kontakten med kärleken, med känslor som legat begravda, det är en frihetskänsla och en kontakt med det sanna jaget.

Nu när jag fått landa så är jag så innerligt tacksam och glad att jag gjorde det. Lilla jag. Och tusen tack för alla fina ord, jag läser allt och blir lika glad varje gång. Kärleken är trots allt ett språk alla förstår. Något fantastiskt. En kraft starkare än alla andra.

Skål för livet!

/Filip