Hej och tack för återseendet. Så kul att se dig här, det var länge sen! Det har runnit en del vatten under broarna sen sist. Som jag saknat er, och saknat den här sortens terapi. Saknat att spegla mig i er. Det slår mig att det du läser idag blir slutet på ett känslofyllt kapitel i mitt liv. Ett definitivt avsked och en uppgörelse med mitt forna jag. Håll i er. ❤️

Första raderna i det sista kapitlet skrivs i samma stund som Tone Sekelius för första gången framför bidraget ”My Way” på bästa sändningstid i Melodifestivalen. Fullständigt oförberedd rinner känslorna över totalt för mig den lördagskvällen. Jag blev så innerligt berörd av henne, texten och styrkan. Historian som skrevs den kvällen. Jag kände igen mig så. Hennes budskap gick rakt in i själen, och texten gjorde tårarna ostoppbara. Den fick mig att för en stund känna, vara närvarande i kampen jag hållit hemlig, känslorna jag, liksom hon, brottats med. Jag insåg att det är dags att låta slutsidorna definiera framtiden. Att helhjärtat och stolt visa vem jag blivit.

Det är så sällan jag visat upp en rättvis bild av mig själv, ett autentiskt ”jag”. Så sällan jag låtit murarna av integritet falla i tidigare kapitel. Ni har fått följa mycket, nedslag i min karriär och personliga liv. Personligt, men aldrig innerligt. Skådespel på hög nivå utifrån sett, självutplåning på lika hög nivå inombords.

När jag våren 2020 valde att bekänna färg, hugga tag i en Prideflagga och veckla ut vingarna så rann tårarna av både sorg och lycka. Känslan av frihet var så sorgligt fin, det var först då jag insåg hur skräckslagen jag varit. Så länge. All skam, smärta och skuld jag bar på. Det är svårt att förstå för den som inte suttit i den sitsen, men jag insåg att om jag ska gå runt och må såhär kan jag lika gärna ge upp livsglädjen på en gång. Kanske var det ren självbevarelsedrift att komma ut. Och när jag väl tog steget var det så fint att möta mig själv, min egen sorg och lycka. Känna luft under vingarna. Nu var det min tur.

Så jag vågade. Och valde att äga min egen historia genom att lämna allt utom rimligt tvivel. Komma ut. Ta kampen för rättvisa, kritisera och dela erfarenheter på förstasidor och i nyhetssändningar.

En mental tegelsten i min egen mur, en soldat i mitt känslomässiga försvar, såhär i efterhand. Flaggar redan nu för den som tror att vi kommit till det idylliska avslutet på en halvljummen feelgood… sorry! För i samma stund jag kom ut så rycktes också mattan undan för mig. Mattan som rädslan och omgivningen sytt. När jag var klar, beslutsam och lycklig, då väntade ju reaktionerna. Och den här fasen är precis som för många andra queers, ingen solskenshistoria. Jag förstår inte än idag varför man ska behöva komma ut, kommer aldrig förstå eller önska någon den våndan och dödsångesten. De känslorna spelar fördomarna rakt i händerna, för ja, det var reella känslor, reell rädsla för att nära och kära, vänner och arbetsgivare skulle vända mig ryggen till. Nej, logik styrde inte mig, utan en rädsla så giftig att jag var beredd att låta mig självdö.

Istället för en revolution den sommaren så skapade reaktionerna svallvågor i mitt liv och satte mig ur spel. När jag mest av allt tänkt briljera på ett dansgolv och skråla med i en dålig schlager så satte ångesten klorna i bröstet på mig. Livskrisen var ett faktum, mattan av trygghet jag byggt var ett minne blott. Skalet jag frigjort mig från var borta… men nu då? Hur skapar man ett meningsfullt liv utan att ha känt det tidigare? Hur mår jag bra när jag ägnat mig så mycket åt tvångsmässigt lidande? Hur när jag genuina relationer när de jag tidigare valt att omge mig av fordrade något annat av mig? Friheten fick mig att inse att jag behöver fylla paletten med färgen som flagnat. Jag började gå i terapi. Något som än idag en av de största brytpunkterna i mitt liv, jag är så tacksam för det. Det kan ha räddat livet på mig.

Efter så mycket processande med vem jag vill vara, ses som och älskas som, så började det klarna. Jag tog mig över vattenytan och kroppen, ja hela mitt väsen insåg att det är dags att ro mig själv i land. Vintern 2021 räckte livet mig den avgörande pusselbiten. Jag hittade min biologiska mamma i Colombia. Plötsligt hade allt vänt och mitt liv satts på paus, det var så fundamentalt. Att komma i kontakt med mina rötter läkte mig, jag fick känna den djupa kärleken och tillhörigheten jag saknade. Jag är så tacksam att ha den kärleken och min biologiska mammas styrka inom mig. Det här är ett helt eget kapitel egentligen och historien kanske en helt egen bok… ❤️

View this post on Instagram

A post shared by Filip Lopez Andersson (@filiplopez02)

På 1,5 år har jag lyckats skapa en trygghet inom mig. En trygghet jag själv i långa stunder valt bort. Bristvaran jag själv fick skapa mig. Självkänslan närde självförtroendet. I kombination med att människor såg mig för den jag är. Och att jag vågade visa just det. Så dåligt som jag mådde när allt skakade har jag inte gjort sen dess. Mycket tack vare mitt mod och två unika själar som givit mig det ljus jag saknat, när jag som mest behövt det. ✨

Helena- det var du som lärde mig att älska mig själv. Att livet var min scen- och att det ska vara roligt. Med dig är livet roligt! Tack för att du ser mig och för att jag fick spegla mig i dig. Din hand är den bästa att hålla. ❤️

Helenas omtanke fick mig att ringa upp nästa ledstjärna, min nuvarande terapeut Lena. Det som var tänkt att bli en hjälp med mental träning blev en hjärtevärmande och hjärtekrossande existentiell historia. Timmarna i det terapirummet har gjutit den grund jag står på. Och jag minns alla som så viktiga, så klargörande. En dimma som lättade, en röst som klarnade. Lena har under två år visat mig vad mod innebär. Väglett mig till känslor jag begravt. Öppnat dörrar jag låst och kastat bort nyckeln till. Framförallt har du Lena lärt mig att alltid, alltid, alltid, stå upp för den jag är. Jag kommer aldrig glömma hur svettig och nervös jag var första gångerna. Sanningen brändes. Två år senare har jag använt orden, känslorna och metoderna för att visa mig sann i en värld där det var långt från självklart. Och det gick. Visst är terapi en resa inom mig, men för mig är Lena lejoninnan jag gjort till min ledstjärna. ❤

”Lets enjoy us being different. Make us equal, legal and heard. Would you rather see us suffer, than open up your mind and stop being so ignorant”!

My Way- Tone Sekelius

Denna textrad griper tag lite extra i mig. Jag tror ni förstår varför nu. Låten, budskapet och min känsla skapade en vision. En vision som visade sig bli verklighet. En eftermiddag i början av sommaren stod jag på scen med en färdig koreografi, styling och idé. För att spela in min tolkning av ”My Way”- en musikvideo tillägnad Helena, Lena och mig. Vi som tillsammans formade min väg mot lyckan. Stunden på scen betyder så mycket för mig i det hänseendet. Det är ett ”håll käften”, ett tack, förlåt och en stor varm kram på samma gång.

Jag lade verkligen ner själ i att förverkliga visionen, iscensätta känslan. Ta tillvara på den lycka och det skimmer scenen ger mig. Att leva ett liv i frihet, våga visa sina sanna färger och bejaka sin personlighet är långt ifrån självklart. För mig var det inte det.

Att producera videon och ha skrivit det här blogginlägget har varit en känslomässig bergochdalbana. Ett nödvändigt farväl. Att jag älskar det här är det största beviset på att jag hittat vad livet innebär. Lycka. Frihet. Stolthet. Det vore en ära om ni ville läsa detta och se och videon med de ögonen, känna in texten och i framtiden våga visa världen vem du är. För min skull.

Tack Filip för att du vågade. Förlåt mig för all smärta. Titta mig djupt i ögonen och lägg din hand i min. Nu är det din tur. Time to rise!