Det här inlägget vill jag tillägna till alla er som kämpar!

Eftersom den här bloggen startades för att följa min karriär och resa mot toppen så är det dags att berätta det vissa av er kanske vet, eller har anat. Min satsning på längdskidor är avslutad. Att jag tar upp det idag är för att just idag för 1 år sen gjorde jag min sista skidtävling. Iallafall som satsande. En epok i mitt liv är över och drömmen att bli proffs kommer dessvärre inte att slå in. Beslutet att fortsätta i våras prövades fort och när skolan började i augusti var gnistan bortblåst. Den har varit svag länge och när jag i våras tog mig tillbaks i gammal storform blev det extremt tydligt. Jag lyckades, jag tog mig tillbaka från överträning och utbrändhet, men exakt där så var jag nöjd. Jag orkade inte ett träningsår till, även om jag gjorde ett vagt försök när skolan startade. Kroppen hade redan stängt ner och det var med viss sorg men framförallt enorm lättnad jag kunde säga tack och adjö till allt som mitt liv kretsat kring i snart 10 år. Min passion, min vardag. Skidåkning och en elitsatsning är så mycket mer än bara att träna. Det är prioriteringar, noggrannhet och flit som ska genomsyra allt man gör, handling, sömn, vallning, material och totalbelastning. Uppoffringar och adrenalin om vartannat.

Den här tiden i mitt liv är jag så tacksam för och den har gett mig så viktiga pusselbitar. Men det är också en tid som mest präglats av utmattning och prestationsångest, sista åren begick jag mest våld på mig själv genom att hänga upp min existens och min bekräftelse på vad som hände på träning och tävling. Det är där den största sorgen sitter, hur oerhört snävt jag såg på mig själv och livet. Att viljan övergick i desperation. Famlande efter ett sammanhang, bekräftelse av mig själv och att vägra ge upp. Istället gav jag upp hur jag mådde, trotsade alla varningsklockor och på vägen tappat bort lekfullheten, gnistan och mig själv. Ingen kontakt med varken kropp eller känslor. Det är inte bara skidåkningen som påverkat det, men det är så talande i mitt fall hur lite jag kände efter inåt. Det här är mina val som lett till samtidigt som det hade kunnat gå annorlunda på många vis. Det slår mig ibland att jag så gärna velat stanna den versionen av Filip på stan och säga att ”vet du, skidåkningen är inte allt, se över vad som ger dig lycka och tänk på hur du mår.” Fint? Ja och det är sant! Om jag hade lyssnat? Knappast, och exakt där ringar vi in anledningen att jag valde att göra slut med mitt livs dittills största passion.

Sen jag tog beslutet tidigt i höstas så har jag inte ångrat det en sekund. Jag har haft svårt att träna för att jag är så lättad över att slippa prestera, slippa tider, pulszoner, vinklar i knäleden eller vallning. I´m over it! Så trött på att äta rätt, sova på rätt tider, till och med skolan. Det här låter kanske oroväckande, det är det inte. Jag måste lära mig att inte vara duktiga flickan som måste lämna in alla uppgifter i tid, jag kan äta glass som mellis och må så jävla bra ändå rent utsagt. Sorgligt med den insikten när man är 19 år men jag kan lova er att jag inte är den enda. Långt ifrån.

Självklart kan jag sakna känslan av bra form, alla fina morgnar i skidspåret och gemenskapen på tävlingar. Det jag vill säga er är att lägga av med skidorna var så skönt, så oerhört skönt, för att presteraren i mig slapp växa till ett monster. Ett elitidrottsliv passar inte alla, som ni märkt så älskade jag att träna, men jag har andra behov också. Den stereotypa mallen av en idrottare tröttnade jag på och att jag ens försökte gör mig lite ledsen. Så ni som läser detta och älskar idrotten, föräldrar som ungdomar. Lär dig själv att lyssna på kroppen och känn dig själv. Vad är kul, vad värderar du i livet? Och låt känslorna komma, låt det flöda, det är mänskligt.

Nu när jag slår på Vinterstudion eller läser om skidtävlingar så tänker jag varje gång att herregud vilken insats de här människorna lägger ner, hur orkar de? När jag ser duktiga åkare i min egen ålder, fd motståndare rentav, känns det verkligen bra, det är de som ska glänsa och jag är så nöjd över att bara sitta i TV-soffan med en kopp te och heja. Men känslorna innan jag bestämde mig att sluta har jag i efterhand jämfört med att göra slut. Det är inte lätt att ta svåra beslut, men det här var för min skull. För att jag ska kunna njuta av ett skidpass utan krav och kunna se tillbaka på karriären med någorlunda glada tankar. Det svider fortfarande att jag aldrig fick ut vad jag hade inom mig, eftersom senaste säsongerna kantats av olika typer av utmattning. Men tiden var inne att tacka den delen av mitt liv och se framåt, vad vill jag nu?

Det kommer ta tid att ställa om presteraren och göra den till min vän. Men att lägga av var inget misslyckande som jag då trodde. Jag mår bättre än någonsin och tackar verkligen mig själv för att 2020 blev året då jag började bli sann mot mig själv. 2021 har redan gett mig mitt livs finaste gåva, men det är en egen historia ni kanske får höra om en annan gång.

Ta väl hand om er!

Kram

Filip